Närläsning: Den mänskliga treenigheten i La Strada

I vad som blivit en klassisk recension av La strada - landsvägen (La Strada, Fredrico Fellini, 1954) läste kritikern Pauline Kael filmens tre huvudkaraktärer som representationer av människans kropp, sinne (i brist på bättre översättning av engelskans "mind") och själ. Zampanò utgör med sin maskulina manér och rediga muskler Kroppen. Il matto, den tokige, är med sina sarkasmer och rappa kommentarer Sinnet. Gelsomina är tillbakadragen, oskyldigt naiv och genomgod - således representerar hon Själen. Men vad man kan undra är ju då vad man ska göra med denna information, en fråga jag ämnar besvara i min läsning av filmen.

Den första logiska läsningen av filmen, med detta i åtanke, är att man ser personerna den handlar om som sina egenskaper förkroppsligade. Med en rak läsning av detta får man en feministisk ingång som visar vilka egenskaper män använder för att sätta sig i en kontrollerande roll. Zampanò är förstås den uppenbare sadisten, som använder sin kropp för att fysiskt misshandla Gelsomina, även om det i bild mest hintas om det. Han är av den strikta åsikten att kvinnans uppgift i världen är att diska och lyda sin man. Och Gelsomina kan inte göra mycket annat än att lyda. Men man ska inte glömma Il matto i sammanhanget, med vem Gelsomina knappast skulle fått ett särskilt mycket bättre liv. Varje gång han öppnar munnen flyger spydigheter ut, inte minst mot Gelsomina själv. Han gör det förmodligen inte medvetet, utan det är rimligtvis som ett slags försvarsmekanism för att gömma sin osäkerhet både gentemot det motsatta könet och för den delen den fysiskt överlägsna Zampanò. I scenen där Il matto och Gelsomina pratar om hur de ska gå vidare - och till slut kommer fram till att han ska lämna av henne utanför fängelset där Zampanò kan hitta henne - får hon motta rikligt med elakheter utan att riktigt på något sätt kunna värja sig eller säga ifrån, för Il matto försvarar sig hela tiden med att snabbt ursäkta sig. Det är lätt att förlåta honom men jag tvivlar på att man hade accepterat Zampanòs ursäkter lika lätt (förutsatt att de över huvud taget fanns).

I förlängningen kan man applicera dessa tre karaktärer på en och samma mänskliga gestalt, och läsa filmen som en metafor för kampen mellan dess tre egenskaper. Hur människans väsen, själen, ofta hålls undan på grund av blockader i form av just kroppen och sinnena. Att tänka hindrar en att känna, att inte känna är att hindra livets näring att nå själen. För att kunna leva fullt ut måste barriärerna kopplas bort, för att Gelsomina ska kunna leva måste hon frigöra sig från de män som förtrycker henne.

Samtidigt är Gelsominas två hinder även vad som för berättelsen framåt, vilket speglar hur de är ett nödvändigt ont för att kunna finna sig själv i ett större sammanhang. Det är sociala konstruktioner som formar oss att prioritera de yttre egenskaperna framför den själsliga. Observera hur jag inkluderar det mänskliga sinnet i yttre egenskaperna, för den är i allra högsta grad bidragande till bilden man projicerar av sig själv för omvärlden. Men utan detta yttre är man i det moderna samhället ingenting alls.

Jag vill inte på något sätt hävda att man ska stänga av sin hjärna och sluta tänka (även om jag finner buddhismen sympatisk gör jag inget ställningstagande kring meditation), men däremot tänka om. För att låta människan riva de hinder hon sätter upp för sig själv i alla tänkbara sammanhang. Hade Zampanò, Il matto och Gelsomina samverkat hade de nått hur långt som helst. I nuläget blir hon varken med den ene eller andre mer än en clown.