Mänskliga maskiner #2: Androiden som den andre

Vithetsteoretikern Richard Dyer har i sin kanoniserade White skrivit om Blade Runner och gjort en läsning av replikanterna som så vita man kan bli, som ett slags eftersträvad vithetsnorm. Han bygger detta på att de är som blanka blad, tomma, rent av döda – en egenskap som är klassiskt vit i hans teorier. Vidare läser han Roy och Pris bleka hy och ljust, ljust blonda hår som vithet, och tar upp ett exempel på när Roy gör en sista ansträngning att lyckas passera som vit:

The casting of Hauer, unmistakably Teutonic, and thus at the top of the Cucasian tree, is especially suggestive, as is the Christ-like imagery during his final confrontation with Deckard, when, naked except about the loins, he drives a nail through his hand giving himself a stigma and the holds a white dove as he expires. […] this most strident expression of whiteness […] is also explicitly the attempt to pass for human.

Traditionellt är dock är dock vithetsteorin en tillämpningsbar fortsättning på Edward Saids postkoloniala perspektiv av ”den andre”. Dyer menar då att man definierar vitheten utifrån den andre, alla egenskaper som hör till den andre, blir till motsatser hos en själv. Det är här avsaknaden av liv som ett uttryck för vithet åter blir relevant att tala om, men ur ett motsatt perspektiv. Ett av Blade Runners starkaste teman får sägas vara konflikten mellan strävan efter att få leva och den oundvikliga döden. För replikanterna är döden än mer påtaglig än för de flesta människor, då den ofelbart inträffar efter fyra års liv. Dyer läser till synes detta som en egenskap som bidrar till replikanten som död, i förlängningen vit. Jag skulle å andra sidan vilja hävda att man än hellre kan läsa replikantens strävan efter vidare liv som just liv, en klassisk egenskap hos den andre. Det hela blir ännu tydligare när man polariserar detta mot filmens vita människor (det finns mängder av människor med östasiatiskt utseende i periferin, dessa bör inte läsas som vita subjekt), för vilket jag vill ge ett inledande exempel innan analysdelens avslutande kapitel.

Om replikanten är den andre, och den andre representerar livet, måste den vita västerlänningen vara döden. Eftersom protagonisten Deckard även han läses som replikant, får filmens huvudsakliga antagonist Dr. Tyrell representera denna vita västerlänning. Som verkställande direktör för ett av de tre företag som styr världen står han för just de hyperkapitalistiska värden som fått densamma världen att kollapsa till ett klassamhälle utan motstycke. I marxistisk filmteori läses traditionellt underklassen som livfull och rik på levnadsvärden, rent av exotisk, medan överklass och ekonomiskt starka individer oftast tolkas som motsatsen. I en sådan läsning är det givet att Tyrell är den vita, döden. Vidare betydelse av liv kontra död och replikant kontra människa följer.

Mänskliga maskiner #1: Gråa gränder och den teknologiska triumfen

Det är en dyster syn, framtidens Los Angeles i Ridley Scotts regi. Staden gestaltar i sig själv en utveckling som har skett från långt innan vår tid, fram till den snara framtid där filmen utspelar sig. Sedan världens storstäder såg sina första skyskrapor har stadsvyerna utvecklats åt det hållet som Scott dragit till sin spets i Blade Runner. Redmond skriver om hur blotta stadsplaneringen av Los Angeles 2019 visar teknologins anstormning, när staden är fullkomligt full av skyskrapor och grå betong, såtillvida att naturen helt och hållet förpassats från den. Ingenstans finns att finna några som helst träd, blommor eller annan växtlighet och grönska, inga levande djur strosar på stadens gator (de djur som finns är artificiellt framställda statussymboler, högteknologiska robotar). Mest påtagligt av allt torde vara den totala avsaknaden av solsken, jordens fundamentala näringsgivare och energikälla, symbolen för hela naturens liv. Det lilla ljus som finns i staden kommer – istället för från solen – från neonlampor och reklamskyltar, vilkas sken även utgör de enda grällare färgerna som finner sin fägring bland all betong. Dessa neonlampor och framför allt reklamskyltarna markerar den extrem kapitalismen har nått, i en värld som inte längre utgörs av nationalstater utan styrs av tre enorma företag.

Utöver de industriellt skapade miljöerna präglas staden även av teknologi i alla riktningar. Scott säger själv i filmens kommentarspår att teknologin medvetet är placerad på byggnadernas exteriör för att symbolisera dess framfart. Även den teknologi som inte framträder explicit är ständigt närvarande genom det övervakningssamhälle som utgör staden, Scott kallar tanken ”Orwellian” och hänvisar till George Orwells idéer kring vad som utgör ett gott och öppet samhälle och inte. I och med att allt i staden är under ständig teknologisk övervakning finns den teknologiska triumfen såväl osynlig som synlig. Utöver den teknologi som finns i direkt anknytning till de väldiga byggnaderna, är även allt utrymme mellan dem utnyttjat av stadens infrastrukturella utformning. Flygande fordon som ersatt dagens bilar rör sig i tre dimensioner och fyller ut höjd såväl som bredd och djup, vilket innebär att även den uttryckta teknologin – den som är oundviklig att se även med blotta ögat – finns närmast överallt.

Inte nog med att teknologin är ständigt närvarande i form av användbara medel, den har även nästlat sig in i något av det mest mänskliga vi har, minnen. Replikanterna som utvecklas för att efterlikna människor, ges även minnesimplantat med programmerade förutbestämda minnen vilka de baserar sin verklighetsuppfattning på. Detta för oss in på filmens enda inslag av natur, som dessutom är nästan lika ständigt förekommande som teknologin – det evigt ösande regnet. Emellertid fungerar regnet snarare som en symbol än som ett väderfenomen. Vatten förekommer även i form av tårar vid ett antal tillfällen i filmen, vilket dupliceras av regnet. Det är aldrig människor som fäller dessa tårar, utan alltid replikanter. Med andra ord är det artificiella tårar som faller. Redmond läser tårarna och regnets närvaro som en tematisk länk, som både gör replikanterna naturliga och regnet syntetiskt: ”water, rain and tears remain a constant presence in the film, and connect an albeit polluted 'nature' to/with the replicants”. Vad tårarna och mer därtill har för betydelse i gestaltandet av replikanterna kommer behandlas i ett senare kapitel.