Babels torns science fiction-kanon #14: Flykten från New York

 Flykten från New York (Escape From New York, John Carpenter, 1981)

Det är på något sätt ett potpurri av allt som kunde vara coolt med det tidiga 80-talet som John Carpenter kokat ihop, sammansvetsat till både ett av sina egna och ett av science fiction-historiens främsta verk.

Kurt Russell spelar den före detta soldaten såväl som brottslingen Snake Plissken som får som uppdrag att ge sig in i Manhattan för att få tag i viktiga dokument och föra med sig ut. Kruxet är att Manhattan är inte vad Manhattan en gång har varit. Det har förvandlats till ett högsäkerhetsfängelse utan underhållning, lämnat åt sitt öde med livstidsfångar som enda invånare. Givetvis har det blivit så underbart raserat och öde att man omöjligtvis kan annat än älska miljöerna - för att inte tala om dessa invånare. Ledare är The Duke, fantastiskt gestaltad av Isaac Hayes, ja ni fattar ju uppenbarligen hur briljant detta är.

Det allra mesta med Flykten från New York är älskvärt, scenografi och foto, intrig och karaktärer. Men som pricken över i fungerar John Carpenters makalösa soundtrack. Ledmotivet till filmen är utan tvekan det bästa han komponerat, och musiken förhöjer filmen ytterligare en nivå utöver den redan höga kvaliteten. Tillsammans med filmens väl invävda samhällskritik och så många faktorer av coolhet är filmen inget annat än ett mästerverk.

Och därför är Flykten från New York given en plats i Babels torns science fiction-kanon.

Babels torns julkalender #16: Ny svensk filmpodcast!

Det finns ett gäng svenska filmpodcasts av vilka ett fåtal lyckats med bedriften att regelbundet släppa nya avsnitt. Dock har ingen av dem hållit riktigt tillräckligt hög kvalitet för att jag ska fastna. Eftersom min grund är filmvetenskapen blir samtalen om filmerna det samtalas om oftast bristfälliga i sina perspektiv. Det ska dock sägas att det finns ströavsnitt av flera av dessa poddar som jag funnit alldeles utmärkta.

Nu, i dag, finns hur som helst en ny, där potentialen är ovanligt hög. Per Perstrand och Jesper Wiking som bland annat arrangerar det återkommande Stockholms filmquiz har startat Intresseklubben antecknar, en podcast där varje avsnitt är tänkt att angripa en regissör och behandla dennas filmskapande. I premiären är det John Carpenter (som alltså nu har två avsnitt i den svenska podcast-sfären tillägnade helt åt sig, förmodligen leder han därmed den ligan) som gäller, och man pratar om hans Big Trouble in Little China samt listar sina respektive tre favoriter.

Jag hoppas att det kommer nya avsnitt regelbundet och rätt så ofta, så att de två pratarna finner sina roller och smälter in i formatet, och man når sin fulla potential. För då tror jag att det här kan blir riktigt, riktigt bra. Jag hoppas även att man vågar ta sig an regissörer från lite mer finkulturella kretsar, då jag finner att många backar lite inför det. Det vore toppen! Dock är jag väldigt nöjd med Carpenter också, förstås.

Så här kan ni lyssna. Och nedan följer min egen Carpenter-topp3.

1. Flykten från New York

2. I skräckens skugga

3. Alla övriga jag sett förutom Ghosts of Mars

Topp5-fredag #30: Sammanfattning av mars

Dags för en till månadssammanfattning. Jag väljer att lägga den innan mars slut istället för om en vecka för det blev så. Jag har sett så mycket bra film att det blir för svårt att välja om jag väntar en vecka till. Filmer som utesluts på grund av tidigare omnämnanden är The Skin I Live In, Timecrimes och Dark City. I övrigt har jag mest sett halvdana filmer denna månad.

5. American Psycho (Mary Harron, 2000)

Egentligen så var jag ju inte så överväldigad av American Psycho. Inför att jag såg den reflekterade jag över hur många sköna killar har den som favoritfilm och att det inte bådade gott, och det känns som att jag hade ganska rätt. Jag upplever det på något sätt som att dessa sköna killar önskar att de själva var Patrick Bateman och allt vad det innebär. Men om jag ser förbi det så kan jag ändå se en film som förvisso har en handfull betydande brister, men som har ändå har en väldigt intressant annan nivå i sig. Det var tal om Cronenberg som regissör, ni kan ju utan större fantasi föreställa er hur briljant det hade kunnat vara, framför allt ur mina ögon. Men han och Easton Ellis var inte riktigt kompatibla arbetspartners. Nåja, ändå en stabilt väldigt bra film, om än något bristfällig.

4. Oz: The Great and Powerful (Sam Raimi, 2013)

Jag skrev om 3D här om dagen, det var denna jag hade sett. Upplevelserna kring 3D-fenomenet må ha varit väldigt lite att hurra för, snarare det motsatta, men filmen var en härlig bit. Den är förvisso inte kanon, och de har förvisso givit häxorna namn som inte har något stöd alls i boksviten, men annat vägde över. En av styrkorna som jag ser det i Oz-berättelserna är karaktärerna och fantastiken, detta levererade Sam Raimi felfritt. Alla referenser till tidigare filmer och även böckerna gjorde filmen rik och väldigt njutbar. Om man gillar Oz måste den förstås ses, om inte skulle man väl inte komma på tanken ändå.

3. Fahrenheit 451 (François Truffaut, 1966)

Vilken härlig gammal sci fi-pärla, va. Jag har faktiskt inte sett någon annan Truffaut-film, men förstår ju vad det går ut på. Därför blir det lite extra roligt att en sådan regissör gör en film som den här. Det är långt ifrån felfritt, men sett utifrån förutsättningarna en rent filmisk njutning. Den gör aldrig större anspråk än vad den klarar av att förmedla, och det är på något sätt nyckeln till att den blir trovärdig.

2. The Thing (John Carpenter, 1982)

Jag hade hunnit bygga upp väldigt höga förhoppningar på The Thing, förmodligen är det därför jag väntat så länge med att se den, för att jag inte vågat med risken att bli besviken. Jag skulle inte behöva oroa mig. The Thing är precis så krypande obehaglig som man kan begära och särdeles imponerad blev jag av effekterna. Kurt Russell är också helt fenomenal här.

1. De misstänkta (The Usual Suspects, Bryan Singer, 1995)

Jag hade turen att inte känna till twisten innan jag såg filmen. Att den inte var helt oförutsägbar är väl en annan femma. I vilket fall är det en oerhört välberättad och tät thriller som håller intresset på topp från början till slut. Strålande skådespelarensamble perfekt tajming i så gott som varenda scen. Helt enkelt ett oerhört gediget gott hantverk på alla tänkbara plan.

Topp5-fredag #29: Framtidsdystopier

Med Cloud Atlas färskt i minnet bestämde jag mig i dag för ett ämne att tillägna min kandidatuppsats. Det ska handla om Blade Runner (Ridley Scott, 1982) och dess framtidsvision. Bidragande till detta var även att jag här om dagen köpte en bok av Sam J. Lundwall som handlar om utopier och dystopier i fiktionen. Man gillar ju dystopier, man gör ju det. Många av dessa hemska världar framhävs som attraktiva ändå, för att det är coolt helt enkelt. För det är ju det, coolt alltså. Så nu struntar vi i rymdoperor och intergalaktiska krig, månfarare och tidsresenärer, och ägnar oss åt fem tolkningar av en tänkbar framtid, den ena mer fantastisk än den andra.

5. Mad Max (George Miller, 1979)

Problemet med Mad Max är att den i mångt och mycket saknar handling, enstaka scener är på nåt sätt mer relevanta än helheten. Men mest relevant av allt är förstås den värld de lever i, urtypen av postapokalyptiskt landskap, lämpligt nog i Australien. Ja är det inte förtjusande, säg.

4. Flykten från New York (Escape From New York, John Carpenter, 1981)

Det är klart att det hade räckt med Isaac Hayes fantastiska karaktär "The Duke" samt John Carpenters melankoliska syntar för att få mig på fall, det finns aspekter av Flykten från New York som är ännu bättre. Vissa stunder känns den B, oklar, konstig, men med tiden växer den sig fast. Genomtänkt och välgjort, grymt koncept. Mycket att älska.

3. Gattaca (Andrew Niccol, 1997)

Okej, jag vet inte om jag verkligen skulle vilja bo i Manhattan-fängelset i Flykten från New York, men på något plan är det väl tilltalande. Rakt tvärtom, starkt motbjudande är världen i Gattaca. Det är lite märkligt, då den rent estetiskt är vackert avskalad, stiligt ren. Å andra sidan framstår den som den mest sterila och iskalla värld man kan föreställa sig. Människans elitistiska övertro på vetenskapliga framgångar har ersatt hjärtat i bröstet och nej, jag vill hellre stanna här hemma.

2. Blade Runner

Det klart att 2019 års Los Angeles, som Philip K. Dick och Ridley Scott tillsammans målar upp det inte heller är mitt drömparadis, men smutset, eländet och Vangelis kompositioner skapar en säregen framtids-noir som är omöjlig att inte hänföras av. Som film betraktad är den en av de allra rikaste med läsningar som kan göras i oändlighet, som framtidsvision betraktad är den skrämmande, mörk och kusligt lockande.

1. Metropolis (Fritz Lang, 1927)

Så många idéer som föddes i och med Metropolis, den vackraste av städer i den fulaste av världar. Klassamhället speglas i arkitekturen, inte till det yttre, men till dess funktion. Som så många efterföljande framtidsskildringar handlar Metroplolis främst om klasskampen, men ställer hela tiden väsentliga existentiella frågor kring vad det innebär att vara människa, människa kontra maskin. Ja, även Metropolis visar en hemsk framtid som på sätt och vis alltid är aktuell, och den gör det så elegant och snyggt att det inte riktigt kan beskrivas.