Topp5-fredag #53: Sammanfattning av september

Jag har sett väldigt mycket oerhört bra film den senaste månaden, men tänker ändå bara lista fem va dem. Fast det hindrar mig inte från att nämna några till i förbifarten Dazed & Confused, Hiss till galgen, Kinesisk Roulette, Demonernas port, Lady från Shanghai så det var det. Och diverse filmer av Wong Kar-wai som jag verkligen älskat men som för inte går att separera och bedöma för sig. Men de får nog plats nån annan gång.

Slacker och Waking Life har jag ju redan skrivit om men de bör också ses.

5. En satans eftermiddag (Dog Day Afternoon, Sidney Lumet, 1975)

Al Pacino är så bra han någonsin kan va. Med lite små korrigeringar i tempo och längd skulle femman vara tveklös, istället blir det "bara" asbra.

4. Kvinnan i sanden (Suna no onna, Hiroshi Teshigahara, 1964)

Så otroligt vackert filmad, sandkornen liksom! Det är så djupt men så enkelt, så genialt! Det handlar mycket om gestaltande av tid, och femman är nära här med. Ett japanskt mästerverk.

3. M (Fritz Lang, 1931)

Det är här bara åldern som hindrar femman. Nog för att det finns äldre femmor än denna, men det handlar snarare om att det är så tidig talfilm att tystnaden blir lite väl påtaglig i för långa scener. Men alltså nu låter jag ju negativ. Det här är bland det bästa jag sett, kort och gott. Skuggorna, moralen, regin i sin helhet är rätt mästerlig.

2. Road to Perdition (Sam Mendes, 2002)

Sam Mendes igen. Jag är glad att jag bestämde mig för att se mer av honom, för varje gång har han överrumplat mig med strålande filmer. Starka teman och underbar noir-hyllning, alldeles utmärkt gestaltade på alla plan.

1. Solaris (Soljaris, Andrej Tarkovskij, 1972)

Som vanligt vackert, poetiskt. Tarkovskij briljerar förstås. Jag har inte ord att beskriva med, åtminstone inte så kortfattat. Hans filmer måste upplevas.

Babels torns science fiction-kanon #1: Metropolis

Det är väl rätt uppenbart vad denna nya rubricering innebär. Jag har länge haft för avsikt att formulera mitt eget sci fi-kanon inom film, innehållande de verk som är omistliga. Och någonstans måste jag ju börja. Och bloggar är väl optimala för korta inlägg så jag gör på detta vis.

Metropolis (Fritz Lang, 1927)

Jag börjar rätt så långt bak i historien, med en av de allra första science fiction-långfilmerna. Den tidigaste renodlade som jag har sett. Egentligen är väl vidare kommentarer överflödiga, men någon motivering krävs ju utöver att den är gammal.

Metropolis lade grunden till väldigt mycket som skulle komma att känneteckna de stora sci fi-filmerna i resten av filmhistorien. Ett socialt patos med kritik mot kapitalismen utgör en av filmens starkaste grunder tillsammans med bibliska metaforer och allegorier. Frågan om människa kontra maskin utforskas väldigt effektivt i denna framtidsdystopi, som Lang förklätt till en falsk utopi. Utformningen av själva staden Metropolis har även den haft enorm inverkan på många senare filmer, vilket jag ju skrivit om tidigare inte minst i min uppsats i början av sommaren.

Därför är Metropolis given en plats i Babels torns science fiction-kanon.

Framtiden var här: samtida samhällskritik i framtida dystopier

Framtiden var här behandlar ett urval av framtida science fiction-dystopier och analyserar dem utifrån premissen att deras samhällskritik är fast förankrad i den samtid de skapades. Efter en inledande text om utopier kontra dystopier där begreppen benas ut och ges definitioner, följer några stycken om vad som händer när framtiden och dystopin möts i science fiction-filmens medium.

I uppsatsens närläsningar introduceras läsaren till tre stycken filmer på området som valts ut på grund av sitt geografiska ursprung och historiska värde. Fallstudierna i sig djupdyker i filmernas teman och symbolik för att söka efter allegorier för verkligheten, och kopplingar till den värld de uppstod ifrån. Exempel ges på olika möjliga läsningar av gällande film och inte sällan ställs de mot varandra för att visa på filmtextens flera bottnar och tolkningsbara mångfald.

Slutligen följer en sammanfattning av de argument som presenterats i analysdelen samt en avslutande diskussion som fastslår den framtida science fiction-dystopins roll i det politiska debattklimatet. Och var framtiden verkligen här?

Istället för att posta ett blogginlägg på över 50 000 tecken bifogar jag essän i PDF-format. Mycket nöje!

Filmreflektion: Dark City

Senast jag såg Dark City (Alex Proyas, 1998) halvsov jag mig genom den, jag måste ha varit trött. Jag förstod inte särskilt mycket, och har länge tänkt se om den. Nu blev det äntligen av. Som jag nämnt tidigare kommer min kandidatuppsats med stor förmodan handla om framtidsdystopier, och samhällskritiken som återfinns i dem. Dark City har inte mycket av den varan, men istället två andra väldigt starka teman som även de återkommer i flera andra filmer.

Närmast till hands ligger nog The Matrix (Andy Wachowski och Lana Wachowski, 1999) som var ett år senare med att ställa dessa existentiella frågor, men klart mer sedd och hyllad. Bland annat har det hävdats att filmen kan ses som en analogi för Platons grottliknelse, något som även sagts om The Matrix. Det är teologen Gerard Loughlin som gör liknelsen med Dark City och menar att stadens befolkning är grottans fångar, och att John Murdoch är den fånge som lyckas fly, och se verkligheten. Att göra samma liknelse i The Matrix är inte långsökt, och det hela bygger på frågan om verklighet kontra overklighet som båda filmerna väcker. Det är intressanta tankegångar som rör sig, och varje film som bidrar med någon ny idé på den här fronten är en film jag välkomnar med vidöppen famn.

Det andra genomgående temat är frågan om vad som utgör en människa. I kommentarerna till filmen säger regissören Alex Proyas följande.

One of the things that we're exploring in this film, is what it is that makes us who we are. And, when you strip an individual of his identity, is there some spark, some essence there that keeps them being human, gives them some sort of identity?

Även detta är förstås något man kan gå och grubbla på i oändlighet, och även en fråga som många tidigare filmer ställt. Det är påtagligt i Blade Runner (Ridley Scott, 1982), där skillnaden mellan replikanter och människor är så marginell är det är näst intill omöjligt att skilja dem åt. Egentligen kan det även sägas gå ganska väl i linje med frågan om verkligt och overkligt, då människan är direkt beroende av förutsättningen att vår verklighet är den konstanta och eviga verkligheten i sitt självdefinierande.

Ja, Dark City var ju lite sådär fantastisk nu när jag såg den ordentligt. Fint Metropolis-inspirerad (Fritz Lang, 1927) stad med ett stort mörker som ger filmen en härlig noir-känsla, även om det inte är mycket mer än skuggorna och fedora-hattarna som skapar den känslan. Skuggorna för den delen, känns ju ganska tysk 20-talsexpressionism över huvud taget, utöver Metropolis. Så det klart man gillar't. 

Topp5-fredag #29: Framtidsdystopier

Med Cloud Atlas färskt i minnet bestämde jag mig i dag för ett ämne att tillägna min kandidatuppsats. Det ska handla om Blade Runner (Ridley Scott, 1982) och dess framtidsvision. Bidragande till detta var även att jag här om dagen köpte en bok av Sam J. Lundwall som handlar om utopier och dystopier i fiktionen. Man gillar ju dystopier, man gör ju det. Många av dessa hemska världar framhävs som attraktiva ändå, för att det är coolt helt enkelt. För det är ju det, coolt alltså. Så nu struntar vi i rymdoperor och intergalaktiska krig, månfarare och tidsresenärer, och ägnar oss åt fem tolkningar av en tänkbar framtid, den ena mer fantastisk än den andra.

5. Mad Max (George Miller, 1979)

Problemet med Mad Max är att den i mångt och mycket saknar handling, enstaka scener är på nåt sätt mer relevanta än helheten. Men mest relevant av allt är förstås den värld de lever i, urtypen av postapokalyptiskt landskap, lämpligt nog i Australien. Ja är det inte förtjusande, säg.

4. Flykten från New York (Escape From New York, John Carpenter, 1981)

Det är klart att det hade räckt med Isaac Hayes fantastiska karaktär "The Duke" samt John Carpenters melankoliska syntar för att få mig på fall, det finns aspekter av Flykten från New York som är ännu bättre. Vissa stunder känns den B, oklar, konstig, men med tiden växer den sig fast. Genomtänkt och välgjort, grymt koncept. Mycket att älska.

3. Gattaca (Andrew Niccol, 1997)

Okej, jag vet inte om jag verkligen skulle vilja bo i Manhattan-fängelset i Flykten från New York, men på något plan är det väl tilltalande. Rakt tvärtom, starkt motbjudande är världen i Gattaca. Det är lite märkligt, då den rent estetiskt är vackert avskalad, stiligt ren. Å andra sidan framstår den som den mest sterila och iskalla värld man kan föreställa sig. Människans elitistiska övertro på vetenskapliga framgångar har ersatt hjärtat i bröstet och nej, jag vill hellre stanna här hemma.

2. Blade Runner

Det klart att 2019 års Los Angeles, som Philip K. Dick och Ridley Scott tillsammans målar upp det inte heller är mitt drömparadis, men smutset, eländet och Vangelis kompositioner skapar en säregen framtids-noir som är omöjlig att inte hänföras av. Som film betraktad är den en av de allra rikaste med läsningar som kan göras i oändlighet, som framtidsvision betraktad är den skrämmande, mörk och kusligt lockande.

1. Metropolis (Fritz Lang, 1927)

Så många idéer som föddes i och med Metropolis, den vackraste av städer i den fulaste av världar. Klassamhället speglas i arkitekturen, inte till det yttre, men till dess funktion. Som så många efterföljande framtidsskildringar handlar Metroplolis främst om klasskampen, men ställer hela tiden väsentliga existentiella frågor kring vad det innebär att vara människa, människa kontra maskin. Ja, även Metropolis visar en hemsk framtid som på sätt och vis alltid är aktuell, och den gör det så elegant och snyggt att det inte riktigt kan beskrivas.

Topp5-fredag #24: Nyinspelningar

Här om dagen såg jag Total Recall (Len Wiseman, 2012) och det var väl inte mycket mer med det. Kanske blir det tredje gången gillt om trettio år eller så. Tills dess får vi hålla till godo med andra nyinspelningar som gillas, så här kommer en lista med fem fina. Som vanligt har jag säkert missat massor av skitbra (även om dessa filmer tenderar att vara ganska trista) och filmer som jag inte sett originalet av skiter jag också i att ta med, jag håller jämförelsen mellan tolkningarna som relevant

5. Psycho (Gus Van Sant, 1998)

Ja jag vet att alla i hela världen ungefär hatar denna skapelse. De ser det som en styggelse att befläcka Hitchcocks arv med en konventionell nyinspelning. Personligen anser jag att Van Sant hittat något intressant, har väldigt snygga färger och att Danny Elfmans musiktolkning är utmärkt. Och så är det rätt djärvt av en regissör som Gus Van Sant att experimentera med att återskapa Hitchcock bildruta för bildruta.

4. Metropolis (Rintaro, 2001)

Okej, tveksamt om den kvalar in. Baserad på en manga som i sin tur kanske är mer inspirerad av, än baserad på, Fritz Langs Metropolis (Lang, 1927). Men jag bestämmer att den får vara med här. Robotarna är mer robotlika och klasskampen representeras annorlunda, men i grund och botten har de samma andemening. Denna anime-Metropolis är en fullt värdig tolkning av tyska expressionistens magnum opus.

3. Scarface (Brian De Palma, 1983)

Vid en första anblick kan det synas som att de två filmerna skiljer sig åt väldigt mycket. Den ena utspelas i Chicago och handlar om alkohol, den andra i Miami och det är mestadels kokain som hanteras. Tony Camontes mindre hälsosamma förhållande till sin syster är inte riktigt detsamma för Tony Montana. Italiensk kontra kubansk imigrant. Och. Så. Vidare. Bla bla bla. De Palmas Scarface är den fullt naturliga nyinspelningen i och med att den tar tillvara på sin tidsanda på samma sätt som Howard Hawks gjorde dryga femtio år tidigare. Vilken som är bäst är irrelevant (De Palmas tror jag bestämt), båda är fantastiska filmer och unika tidsdokument.

2. De 12 apornas armé (12 Monkeys, Terry Gilliam, 1995)

Det mest anmärkningsvärda med De 12 apornas armé är sättet på vilket den hanterar sitt källmaterial. Chris Markers Terassen (La Jetée, Marker, 1962) har ett synnerligen annorlunda uttryck, och saknar utvecklad plot i och med att den består av ett 28 minuters bildspel. Fantastiskt av både Marker och Gilliam, den som gillar den ena måste se den andra. Två stycken helt unika och alldeles utmärkta filmupplevelser.

1. Vanilla Sky (Cameron Crowe, 2002)

Är det aslamt att sätta Vanilla Sky som etta? Den skiljer sig väldigt lite från sin förlaga Abre los ojos (Alejandro Amenábars, 1997), nästan så pass lite att den skulle kunna kallas menlös. Men för mig är den det starkare kortet av tre stora anledningar.

Nummer ett är produktionsvärdet. I många fall är detta något jag inte bryr mig nämnvärt mycket om. De flesta filmer jag faller för hade snarare tjänat på mer smuts och sämre allt. Vanilla Sky är ett undantag, som tjänar på att allt ser helt perfekt ut rakt igenom. Det skapar en känsla av overklighet som spelar väldigt väl med filmens övriga teman.

Nummer två är musiken. Bara massor av jävligt bra popmusik. Både bra ur ett popperspektiv och bra ur ett filmperspektiv. En utmärkt ljudlagd film helt enkelt.

Nummer tre är Tom Cruise. Många hatar honom, själv tycker jag att han gör så gott som varje roll han tar väldigt väl, så även denna. Inget ont om Eduardo Noriega som gör motsvarande roll i den spanska versionen, men någon Tom Cruise är han inte.

Människans obestridliga högmod - en metareflektion

Den skarpsynte har rimligtvis redan räkna ut kopplingen mellan denna bloggs namn och populärkulturen i och med Metropolis (Fritz Lang, 1927) som utgör både sidhuvud och bakgrund (om än skapligt förvrängt). I förra avsnittet av Obiter Dictum tipsades om en annan film som bygger på berättelsen om Babels Torn, nämligen sci fi-kortisen The Origin of Creatures (Floris Kaayk, 2010), som jag i går bestämde mig för att se och därmed även tycka mycket om.

I en futuristisk postapokalyps (ja, där återkopplade jag till den också) lever muterade människokroppsdelar som försöker samarbeta för att bygga ett högt torn. Tornet ska möjliggöra så mycket solljus som möjligt till deras drottning som då kan föröka sig. De måste alltså lyckas för att överleva. Det är en väldigt bisarr film där de muterade kroppsdelarna väcker både fascination såväl som äckel - vilket ju ofta är eftersträvansvärt. Med sitt dussin minuter i speltid finns ingen ursäkt till att inte kolla. Och häpna.



För några veckor sen såg jag även en annan film som går att koppla till samma tema, Plurality (Dennis Liu, 2012). Utan några andra likheter med The Origin of Creatures än genrebenämning och futuristiska dystopier finns ändå liknelsen med berättelsen om Babels torn bubblande under ytan. Det handlar fortfarande om människans obestridliga högmod, den här gången i en framtida totalitär stat där ens genetik är kopplad till allt. Alltså verkligen allt. Det är en väldigt imponerande film och ett oerhört fascinerande koncept som mycket väl skulle kunna tänkas appliceras på en långfilm. Den får mig att tänka på Minority Report (Steven Spielberg, 2002) och jag kan tänka mig att man även kan dra paralleller till Looper (Rian Johnson, 2012) som jag tyvärr ännu inte haft möjlighet att se. Men ja, Plurality, den måste ni se för allt i världen!