Topp5 #49: Sammanfattning av juli

Ja det finns väl ingenting som säger att jag inte kan posta julis topplista en aning sent, och dessutom mitt i veckan. Så jag gör det. Det känns som att det vore lite skamligt att hoppa över denna månad eftersom jag såg bra film även då. Det skulle bli alldeles för mycket om jag tog upp alla Solondz filmer som jag såg och älskade då. Även Todd Fields två filmer som jag nämnde i min text om Revolutionary Road sorterar jag bort mest för att de måste få ett eget inlägg känner jag. Även om det säkert inte kommer ändå. Så ändå.

5. Falling Down (Joel Schumacher, 1993)

Om man läser huvudkaraktären som en allegori för USAs suveränitet, nationen som med sin egenhävdade moral står över alla andra, så får man en stark och oväntad kritik mot Amerikas roll i världspolitiken. Jag finner det fascinerande.

4. I sista minuten och Studie i brott (North by Northwest och Vertigo, Alfred Hitchcock, 1959 och 1958)

Oerhört hög kvalitet på berättandet i dessa Hitchcock-filmer, tämligen magnifikt. Egentligen är det förstås inte rättvist att klumpa ihop dem, men jag vill ju få plats med mer roligt. Toppenbra i alla fall.

3. Manhattan (Woody Allen, 1979)

Jag vill hävda att Allen i Manhattan tog det briljanta från Annie Hall och förfinade till något ännu bättre, och jag kan inte föreställa mig en bättre Allen än är. Manus måste nog vara hans roligaste och mest konsekventa, såväl som det smartaste intrigmässigt. Resultatet är givetvis lysande.

2. Bara en natt och Bara en dag (Before Sunrise och Before Sunset, Richard Linklater, 1995 och 2004)

Förtjusande dramer i vilka två människor möts för blott en dag med nio års mellanrum. Det är förstås dialogen, den slutna intrigen och den fina kemin mellan dess två huvudpersoner. Tredje filmen är på väg, själv ska jag se den imorgon. Om den görs rätt kan denna trilogi bli en väldigt unik sådan i flera avseenden. Om inte så finns två väldigt fina första filmer.

1. Föräldrarna (Tōkyō monogatari, Yasujiro Ozu, 1953)

När jag såg den tyckte jag förvisso att den var väldigt bra, förstås, men jag var lite återhållsam i min bedömning dels på grund av att jag blev väldigt rastlös. I efterhand har den uppenbarligen vuxit. Fotot är magiskt vackert, och berättelsen rör vid intressanta strömningar som för sin tid och plats var väldigt typiska, och hade så varit under en lång tid. Men konflikten mellan det gamla och det nya gestaltas väldigt vackert i Föräldrarna.

Filmkaraktärers oäkthet

Jag läste lite vad folk tyckte om Manhattan (Woody Allen, 1979) efter att jag sett den, och reagerade på hur vissa tyckare inte anser att karaktärerna i filmen känns äkta. Liknande kritik fick Margot at the Wedding (Noah Baumbach, 2007) utstå när den kom, åtminstone av vissa svenska kritiker. Och min generella uppfattning är att det finns många fler exempel, att detta för många filmtittare är ett vanligt problem.

Personligen tycker jag att det är så konstigt. I Margot rörde det mest huvudpersonen, Margot själv. Det skrevs att ingen mamma beter sig så, ingen mamma skulle tala som hon gör till sin son. Givetvis tar Baumbach till extremer för att göra sin poäng, men det finns ingen anledning i världen att tro att såna mammor inte existerar i verkligheten. I Manhattan vet jag inte vad som skulle vara falskt med karaktärerna. Att Isaac Davies är en pretentiös fåne som gjort till sitt livs kall att ogilla pretentiösa fånar? Jag kan upplysa världen om att såna finns det gott om. Ta mig tusan, jag var väl en sådan själv tills jag kom på bättre tankar för några år sen. Eller är det de komplext intrasslade otrohetsaffärerna som inte skulle finnas på riktigt? Tyvärr finns de också. Det är svårt att veta vad som åsyftas när konkreta exempel saknas i kritiken.

Oavsett vilket finner jag det väldigt märkligt att så många uppfattar dessa filmkaraktärer som orealistiska. Att deras extro- eller för den delen introverta beteende inte skulle återfinnas i verkligheten. Men människor har uppenbarligen svårt att föreställa sig saker sanna, när de inte är hämtade ur deras direkta närhet. Konstigt tycker jag, att ingen ifrågasätter krigsfilmer, eller de fiktiva verk som handlar om lönn-, serie- eller massmördare. Min personliga ståndpunkt är att dessa företeelser är långt mycket mer främmande än människor som är lite udda. Nog för att Margot är en horribel människa, ingen får behandla sitt barn som hon gör. Men såna finns också på riktigt.

Frances, Noah & Greta

Som sagt, det blev ett ynka enstaka besök till nordligaste Gotland under Bergmanveckan. Jag hade lyckats locka med (utan någon som helst övertalning, i och för sig) två av de finaste vännerna till spektaklet och tillsammans lät vi oss hänföras av Noah Baumbach, Greta Gerwig och deras förtjusande första gemensamma film Frances Ha (Baumbach, 2012). Eller tja, första och första. De har ju arbetat tillsammans förut, som regissör och skådespelerska. Men med Frances kom det första riktiga samarbetet. Nämligen i manusförfattandet. Utöver filmen tog vi även del av ett samtal mellan de två genierna och en något mindre begåvad moderator. Så några listor kanske då? Man gillar ju Listor. Saker jag gillade med Frances, Noah och Greta. Listade. Tre gånger fem.

Fem saker att älska i Frances Ha
1. Karaktärerna. Frances själv var förstås på alla tänkbara sätt väldigt älskvärd, och kanske den allra största behållningen med filmen.

2. Auteuranspråken. Filmad i svartvitt, refererande till den europeiska auteurtraditionen i allmänhet, och en viss Truffaut-debut i synnerhet.

3. Musiken. Utöver att inkorporera musik från den där Truffaut-filmen så fanns många fina sånger med. Och så stod förstås Dean Wareham och Britta Phillips för delar av filmens soundtrack. Allt i sin ordning.

4. Tempot. Ja jag tror att jag gillade det. Allt gick väldigt snabbt, handlingen såväl som replikskiftena skedde i osedvanligt rapp takt. Filmen landade på knappa en och en halv timme, och det måste jag ju säga är en föredömlig speltid.

5. Dialogen. Det rör sig framför allt om några få grejer som på riktigt är helt geniala. Bland annat en monolog Frances håller på en fest där hon förklarar vad hon vill ha av livet. Mycket bra att gilla här.

Fem saker att gilla med Noah och Greta (i det där samtalet då)
1. Noahs väldigt syrliga och ironiska svar på moderatorns väldigt taffligt ställda frågor. Otroligt roligt.

2. När Greta berättade om sin fascination vid första gången man gör något. Som första gången man har något i fickan. Och sen har man saker i fickan. Tankeställare. Jag undrar när jag för första gången stoppade något i fickan, och vad det var för något.

3. Noahs beskrivning av varför han sköt filmen i svartvitt. Nostalgikänslan det medför och så. Samt den fina hyllningen till hans tidigare fotograf som gått bort. Det hörde ihop och var väldigt fint.

4. Gretas perfekta förklaring till vad som skiljer Woody Allen och Noah Baumbachs regissörskap åt. Att Allen har en regissörstol, och allt vad det medför.

5. Deras allmänt utmärkta komiska tajming, då båda sa jätteroliga saker ungefär hela tiden. Alldeles för många för att det möjligtvis ska kunna kommas ihåg.

Fem saker värda att notera både på gott och ont
1. Moderatorn var smärre katastrof. Att vara påläst hjälper inte nämnvärt när man missförstått varenda intervju man läst. Både Noah och Greta lyckades rädda det hela mycket väl genom att vara roliga eller för den delen väldigt konstruktiva.

2. Sally Potter satt visst på bakersta raden och räckte upp handen när det var publikens tur att ställa frågor. Hon gav väldigt fin och konstruktiv beröm till filmen och var toppen. Det upplevdes ganska bisarrt när det visade sig att hon också var där.

3. Greta och Noah kom en halvtimme för sent till samtalet för att de hade varit över på Fårö och se på raukar. Jag tycker raukar är rätt så trista, men om det är något som ska uppehålla dem medan vi dödliga får vänta så är det väl det.

4. Oväntat många jag kände eller har känt var där. Det finns alltså fler med god smak. Kul för dem!

5. När en människa som Greta Gerwig går förbi tre meter framför en så blir man onekligen lite darrig i benen. När man själv går förbi en meter framför Noah Baumbach är det ungefär likadant. Men när man lämnar toaletten och efter att ha öppnat dörren knappt hinner vända blicken innan den där Greta Gerwig kilar förbi, ungefär tre centimeter ifrån en - ja då hinner man inte reagera.

Jag hade hemskt trevligt på hela tillställningen, både filmen och samtalet var på det stora hela toppen. Och ja det blev väl nästan mer tramslistor än någonting vettigt, men det finns väl tid för det också en annan gång.

Topp5-fredag #28: Tidsresor

Det finns oerhört många exempel på filmer med tidsresetema, många bra, ännu fler hiskeligt dåliga. Jag har nämnt många tidigare här i denna blogg, då det varit naturligt att göra när jag sett dem. Så det är väl egentligen på tiden att det blir en lista på ämnet. I vanlig ordning vill jag använda listan till att uppmärksamma filmer jagöver huvud taget inte skrivit om tidigare, varför följande filmer utesluts med varma rekommendationer: Primer, Looper, Timecrimes, Apornas planet, Tidsmaskinen, De 12 apornas armé samt Terassen (jag hoppas jag inte missat någon ytterligare).

Jag vill även som vanligt poängtera att det här inte nödvändigtvis speglar mina åsikter om vilka som är världens fem bästa tidsresefilmer, det finns några stycken som säkert borde vara med i toppen men som det gått för lång tid sedan jag sett, varför jag inte kan bedöma dem helt korrekt.

5. Midnatt i Paris (Midnight in Paris, Woody Allen, 2011)

Det är nästan så man svämmar över av välbehag, så njutbar är Midnatt i Paris. Av de Allen-filmer jag sett håller jag den här mest minnesvärd, vilket ändå säger en del. Tidsreseelementet är väldigt märkligt och helt orimligt, men i sammanhanget känns det helt logiskt ändå. Roliga cameos från roliga skådisar också! Och Owen Wilson på topp.

4. Source Code (Duncan Jones, 2011)

En film som får oförtjänt mycket skit, som jag upplever det. Det klart att folk hade höga förväntningar efter Moon (Jones, 2009), och många fann Source Code lite väl konventionell (va?) och ointressant. Jag tycker personligen att Source Code var toppen. Precis lagom komplicerad för en utmärkt matiné-sci fi, vilket väl ändå är den perfekta filmen i något avseende.

3. Terminator (The Terminator, James Cameron, 1984)

Terminator är given minst lika mycket för sitt inflytande som för sin kvalitet. Dess kvalitet är mest Arnold i sin typ enda bra roll, och ett hej dundrans slut som binder ihop filmen och gör den till ett smärre mästerverk, från att tidigare bara varit reko sci fi-action. Jag är medveten om att uppföljaren förmodligen borde stå här istället, men när jag såg om Terminator såg jag inte om tvåan. Borde göras snarast dock.

2. Slakthus 5 (Slaughterhouse 5, George Roy Hill, 1972)

Det är ganska otroligt hur man kan lyckas fånga en så märklig roman som Slakthus 5 på film, och göra den skaplig rättvisa. Den helt fantastiska romanen kompletteras av en rolig, intressant och smått spektakulär film. Framför älskar jag filmens klippning, sannerligen strålande. Jag vet inte om jag kan rekommendera filmen utan förkunskap om boken, då det skulle kunna vara allt för förvirrande. Men om det funkar, så funkar det fan bra.

1. Tillbaka till framtiden (Back to the Future, Robert Zemeckis, 1985)

Länge gick jag i mitt liv med något vagt minne från barnsben, av scenen med alla klockorna, och lämnade filmen därhän. Jag trodde väl att den skulle vara fånig och dåligt och gud vet vad. Jag är nu väldigt glad över att jag såg filmen på riktigt, reviderade min uppfattning och kom att älska hela trilogin. All film måste inte vara världsomvälvande, förändra ens sätt att tänka. Tillbaka till Framtiden tillhör toppskiktet av världens mest underhållande filmer, utan att förändra världen.

Topp5-fredag #13: Metafilmer

Metainslag i film är onekligen ett ämne som jag återkommer till lite titt som tätt. Det finns mängder och åter mängder av exempel på både bra och dåliga sådana, och i dag såg jag en som tillhör den senare kategorin och därmed inspirerat till dagens tema. Ja det finns förstås många som jag inte har sett men vet bord vara aktuella för en lista, men detta är i vanlig ordning inget facit utan bara en några bra exempel.

5. Hollywood Ending (Woody Allen, 2002)

Inga komplikationer alls kring det här, helt vanlig Allen-film som blir en aning extra intressant just för att den handlar om en filminspelning. Att Allen spelar blind regissör är en god bonus. Dråpligt!

4. Tropic Thunder (Ben Stiller, 2008)

Ett bra exempel på när skådespelare blir regissör och gör film om att göra film. Tropic Thunder är total galenskap, vilket man förstås förväntar sig när Stiller skapar film med Jack Black och andra fånar. Alltså även alldeles fantastiskt underhållande och bra. Tom Cruise gör även världens bästa cameo.

3. Argo (Ben Affleck, 2012)

Ett till exempel på föregående idé. Men nån film blir det förstås inte. Jag såg filmen på dess premiärvisning i dag och blev mycket imponerad av hur otroligt väl Affleck lyckats med allt. Sista fyrtio minuterna tillhör det mest spännande jag sett, väldigt fint exempel på något slags postklassisk historisk thriller. Längre reflektion kommer eventuellt i dagarna.

2. Sunset Boulevard (Billy Wilder, 1950)

Klassikernas klassiker kan man väl säga. Det är nu många år sedan jag senast såg filmen, så en omtitt vore onekligen på sin plats. Hur som helst en utmärkt hybrid mellan noirsk thriller och dramakomedi.

1. Peeping Tom (Michael Powell, 1960)

Peeping Toms voyeurism väcker obehag när jag tänker på det, fotografen som är fixerad av tanken på att filma den ultimata skräcken i en människas ögon. Imponerande före sin tid i sitt användande av point-of-view-perspektivet och slasherinslag (intressant att Psycho [Alfred Hitchcock, 1960 {metaparentes}] samma år använde samma grepp i världens mest klassiska slasherscen).