Topp5-fredag #48: Sammanfattning av augusti

Juli fick ingen sammanfattning, det kanske borde ha gjorts i efterhand. Men så blev det inte. Kanske nästa vecka? Nåja vi får väl se. Nu är augusti så gott som slut i alla fall, så det är hög tid att lista lite fina filmer jag sett senaste månaden. Mystery Train, La Strada, Revolutionary Road och några New Hollywood-favoriter räknas bort på grund av tidigare omnämnanden.

5. Insomnia (Christopher Nolan, 2002)

Utmärkt nyinspelning, för en gångs skull. Vissa saker når inte riktigt samma nivå som i originalet, men utöver att den ser helt briljant ut så lyckas Nolan även utveckla karaktärerna lite annorlunda vilket ger filmen ett stort egenvärde.

4. The Science of Sleep (Michel Gondry, 2006)

Om man ser förbi lite småsaker som jag hade problem med, exempelvis den engelska dialogen som inte kändes naturlig, så är det en av de mest njutbara filmer jag sett på sistone. På alla sätt förtjusande.

3. Elysium (Neill Blomkamp, 2013)

Jag verkar vara en av få som tycker så, men jag anser definitivt att Blomkamp toppade District 9 med denna. Förvisso övertydligt klassperspektiv, men inte utan att nyansera det ytterligare. Både Elysium och framtids-Los Angeles ser otroliga ut, jag skulle gärna bo i Blomkamps framtidsvärld även om det skulle medföra att jag svälter och sånt kul.

2. Subway (Luc Besson, 1985)

Märklig film. Den handlar knappt om någonting alls, men lyckas ändå fängsla mig under hela sin speltid. Ytliga karaktärer och teman står i fokus snarare än en tydlig berättelse. Subway lyckas finna sin substans på annat håll. Den franska new wave-musiken som bandet i filmen spelar är så oerhört kitschig att till och med den blir bra.

1. Bron över floden Kwai (The Bridge on the River Kwai, David Lean, 1957)

Wow, vilken grej va! Utöver att filmen i sig är ett storslaget epos med många fantastiska scener och en utmärkt avvägd dramaturgi, så utgör den dessutom en intrikat välformulerad metafor för hela fenomenet som är krig. Ingen kunde eller kan än i dag göra såna här filmer lika bra som David Lean. Mästerverk!

Filmreflektion: Revolutionary Road

Både American Beauty och Away We Go har tidigare medverkat i mina fredagslistor och härom dagen såg jag till slut min tredje Sam Mendes-film i och med Revolutionary Road (Mendes, 2008).

Precis som i de andra två nämnda filmerna ligger storheten i hur det skär sig, allt skär sig. Det går knappt en minut av filmen utan att den är djupt störande och raka motsatsen till de glättiga romcoms Hollywood gillar att spotta ur sig. Denna aspekt delar den då med filmer av Todd Field (som helt undgått denna blogg då jag såg hans två filmer under mitt uppehåll, förhoppningsvis kommer jag tillbaka dit) och hans namne Todd Solondz (som jag också bara nämnt i förbifarten, men som blev storfavorit och måste få mer utrymme i framtiden). En väsentlig skillnad finns dock i hur nämnda regissörers filmer överlag visar diskrepanser i ett samhälle, medan Revolutionary Road lägger all fokus vid ett gift par.

Båda har otrohetsaffärer, båda skriker på varandra, båda ljuger för varandra. Det finns ingenstans att rikta sin sympati. I andra fall kan detta leda till att engagemanget dalar, att det inte är intressant att följa ett drama som man inte finner sig själv i. Skillnaden här är att en mänsklighet betonas, som bjuder in en i eländet. Istället för att alienera åskådaren blir jag illa berörd av igenkänningsfaktorn i karaktärernas bråk.

Tidigare samma dag hade jag sett Christopher Nolans nyinspelning av Insomnia, där Robin Williams karaktär pratar om förnedringen det innebär när man gråter ut sitt hjärta inför någon, som skrattar som svar.

Denna förnedring uppstår i en scen i Revolutionary Road under filmens absoluta klimax, och det skar i mitt hjärta på ett sätt jag inte minns senast när det hände genom film. Eller kanske över huvud taget. Och det är just det här som Sam Mendes lyckas framhäva så starkt i sina filmer, mörkret i människan.

Djupt störande, djupt berörande. Mendes hade alla rätt igen.

Världens bästa film: The Outsiders

I motsats till Midnight Cowboy som jag skrev om förra veckan är The Outsiders (Francis Ford Coppola, 1983) knappast en för mig ny upptäckt. Det skulle snarare kunna hävdas att det är min äldsta favoritfilm (förutom Trollkarlen från Oz och Star Wars-filmerna). Det måste ha varit i högstadiet jag fattade tycke för den, efter att min bror köpt dvdn och jag knyckt åt mig den för att se nåt bra. Jag såg nåt bra.

En av de uppenbara anledningarna till varför filmen fått en given plats i filmhistorien är förstås den uppsjö av stjärnskådespelare som gjorde tidiga roller i The Outsiders. En annan är att det är Coppola, vilket ger ett egenvärde i sig. Men för mig handlade det aldrig om det. Låt mig börja med hur The Outsiders kom att bli till, för att förklara dess värde för mig.

I grunden är det en skolbibliotekarie vid namn Jo Ellen Misakian som tackas för att denna film över huvud taget existerar. Hon gjorde nämligen en namninsamling hos skolans elever och samlade 110 underskrifter som hon skickade tillsammans med ett exemplar av boken till Francis Ford Coppola. Det var helt rimligt gjort, jag kan intyga att boken är helt fantastisk åtminstone i den åldern (det har aldrig blivit av att jag läst om den). Men hör och häpna när hon tre månader senare fick svar från Coppolas producent Fred Roos (som tidigare legat bakom bland annat produktionen av Gudfadern och Apocalypse Now), där han skrev att han framfört önskemålet till Coppola, och rekommenderat honom att läsa boken. Ett par år senare påbörjades projektet.

Brevkorrespondensen finns tillgänglig här och är nästan rörande, att det kunde fungera på det sättet.

Det filmen gör så förbaskat bra är detsamma som romanen, skildringen av den rastlösa ungdomen. Det finns stänk av nostalgi inte minst i "The Complete Novel"-släppet av filmen, där Coppola lagt in lite mer 50-talsrock och nya scener. Det är den som gäller som bästa version för övrigt. Det fascinerande är hur nostalgin lyckas vara allmängiltig. Jag växte knappast upp med Elvis och Carl Perkins, jag åkte inte på drive in-bio och jag var garanterat inte raggare. Men nostalgin appellerar till mig lika väl för det, för den fångar just den monumentalt universala sommarnattskänslan som hör ungdomen till. Natten som aldrig ska ta slut, och det där.

Ändå är denna väl fångade känsla inte mer än en ingång till den betydligt mörkare berättelse som filmen förmedlar. Det handlar om klassmotsättningar och grupper av människor som hamnar helt utanför samhällets ram. Lägg till ett dråp och du har katastrof. Filmen lyckas göra även detta universalt genom att anspela på utanförskap och grupptillhörighet rent allmänt snarare än de specifika händelser som sker i filmen. De mänskliga porträtten är aldrig på något sätt bundna till deras klädstil.

Avslutningsvis ett stycke Robert Frost (jag kan inget om poesi men det är vackert):

Nature's first green is gold,
Her hardest hue to hold.
Her early leaf's a flower;
But only so an hour.
Then leaf subsides to leaf.
So Eden sank to grief,
So dawn goes down to day.
Nothing gold can stay.

Närläsning: Den mänskliga treenigheten i La Strada

I vad som blivit en klassisk recension av La strada - landsvägen (La Strada, Fredrico Fellini, 1954) läste kritikern Pauline Kael filmens tre huvudkaraktärer som representationer av människans kropp, sinne (i brist på bättre översättning av engelskans "mind") och själ. Zampanò utgör med sin maskulina manér och rediga muskler Kroppen. Il matto, den tokige, är med sina sarkasmer och rappa kommentarer Sinnet. Gelsomina är tillbakadragen, oskyldigt naiv och genomgod - således representerar hon Själen. Men vad man kan undra är ju då vad man ska göra med denna information, en fråga jag ämnar besvara i min läsning av filmen.

Den första logiska läsningen av filmen, med detta i åtanke, är att man ser personerna den handlar om som sina egenskaper förkroppsligade. Med en rak läsning av detta får man en feministisk ingång som visar vilka egenskaper män använder för att sätta sig i en kontrollerande roll. Zampanò är förstås den uppenbare sadisten, som använder sin kropp för att fysiskt misshandla Gelsomina, även om det i bild mest hintas om det. Han är av den strikta åsikten att kvinnans uppgift i världen är att diska och lyda sin man. Och Gelsomina kan inte göra mycket annat än att lyda. Men man ska inte glömma Il matto i sammanhanget, med vem Gelsomina knappast skulle fått ett särskilt mycket bättre liv. Varje gång han öppnar munnen flyger spydigheter ut, inte minst mot Gelsomina själv. Han gör det förmodligen inte medvetet, utan det är rimligtvis som ett slags försvarsmekanism för att gömma sin osäkerhet både gentemot det motsatta könet och för den delen den fysiskt överlägsna Zampanò. I scenen där Il matto och Gelsomina pratar om hur de ska gå vidare - och till slut kommer fram till att han ska lämna av henne utanför fängelset där Zampanò kan hitta henne - får hon motta rikligt med elakheter utan att riktigt på något sätt kunna värja sig eller säga ifrån, för Il matto försvarar sig hela tiden med att snabbt ursäkta sig. Det är lätt att förlåta honom men jag tvivlar på att man hade accepterat Zampanòs ursäkter lika lätt (förutsatt att de över huvud taget fanns).

I förlängningen kan man applicera dessa tre karaktärer på en och samma mänskliga gestalt, och läsa filmen som en metafor för kampen mellan dess tre egenskaper. Hur människans väsen, själen, ofta hålls undan på grund av blockader i form av just kroppen och sinnena. Att tänka hindrar en att känna, att inte känna är att hindra livets näring att nå själen. För att kunna leva fullt ut måste barriärerna kopplas bort, för att Gelsomina ska kunna leva måste hon frigöra sig från de män som förtrycker henne.

Samtidigt är Gelsominas två hinder även vad som för berättelsen framåt, vilket speglar hur de är ett nödvändigt ont för att kunna finna sig själv i ett större sammanhang. Det är sociala konstruktioner som formar oss att prioritera de yttre egenskaperna framför den själsliga. Observera hur jag inkluderar det mänskliga sinnet i yttre egenskaperna, för den är i allra högsta grad bidragande till bilden man projicerar av sig själv för omvärlden. Men utan detta yttre är man i det moderna samhället ingenting alls.

Jag vill inte på något sätt hävda att man ska stänga av sin hjärna och sluta tänka (även om jag finner buddhismen sympatisk gör jag inget ställningstagande kring meditation), men däremot tänka om. För att låta människan riva de hinder hon sätter upp för sig själv i alla tänkbara sammanhang. Hade Zampanò, Il matto och Gelsomina samverkat hade de nått hur långt som helst. I nuläget blir hon varken med den ene eller andre mer än en clown.

Topplistefredag #47: New Hollywood

Det är väl bara att börja jobba ikapp missade veckor med dubbelt så långa listor helt enkelt. Åtminstone idag. Inte mindre än tio filmer inom sfären som är New Hollywood, amerikanska nya vågen, det postmodernistiska amerikanska filmskapandet. För det är något jag betat av mängder av filmer inom under de senaste veckorna. Några som hade varit självklara på listan uteblir i vanlig ordning på grund av tidigare medverkande. Dessa är denna gång Moment 22 och Vem är rädd för Virginia Woolf?, Harold å Maude samt Bonnie & Clyde och Midnight Cowboy.

10. Easy Rider (Dennis Hopper, 1969)

Underbart foto och fina rocklåtar skapar en stämning som gör det till en fröjd att följa filmens karaktärer på deras äventyr. Slutet är briljant.

9. En galen hemmafrus dagbok (Diary of a Mad Housewife, Frank Perry, 1970)

Tydligen en raritet som inte finns annat än som VHS-rip. Väldigt god komisk tajming och över huvud taget väldigt bra film, om än med vissa svagheter.

8. Oss pojkar emellan (The Boys in the Band, William Friedkin, 1970)

Karaktärerna och dialogen är utmärkt skriven, och man älskar ju filmer med tydlig begränsning i tidsförlopp och rum. Som en Vem är rädd för Virginia Woolf? fast med ett gäng homosexuella män istället för två heteropar. Uppfriskande om inte annat!

7. Sista natten med gänget (American Graffiti, George Lucas, 1973)

Nostalgin flödar och atmosfären är så tjock att man kan röra vid den. Smart skriven film med väldigt goda metaaspekter i övergången från 50- till 60-tal och den från ungdomen till att vara vuxen.

6. Taxi Driver (Martin Scorsese, 1976)

Antihjältarnas urtyp. Scorsese är förstås stensäker i sin regi och filmen förtjänar alla de hyllningar den någonsin fått.

5. Hämnaren från Alcatraz (Point Blank, John Boorman, 1967)

Väldigt snygg film i sin scenografi och klippning, med intressant användande av färger för att skapa en känsla av surrealism. Som thriller betraktad håller den klar Hitchcock-klass.

4. Avlyssningen (The Conversation, Francis Ford Coppola, 1974)

Det är en ren fröjd att skåda - och kanske framför allt höra - hur Coppola utforskar ljudets möjligheter. Inte bara i det filmtekniska, utan även mekaniken kring själva avlyssningarna. Öppningsscenen är oslagbar.

3. Den sista färden (Deliverance, John Boorman, 1972)

Mycket närmare perfektion än såhär är svårt att komma. Filmen är hela tiden väldigt väl avvägd för att hålla rätt tempo, sättet som relationerna mellan filmens karaktärer utvecklas är lysande. Och så banjon förstås.

2. Välkommen Mr Chance! (Being There, Hal Ashby, 1979)

Sellers är strålande i det ganska komiska drama som är Välkommen Mr Chance!. Hur Ashby hittar dessa märkligaste av berättelser vet jag inte, men han är definitivt rätt man för dem. Den bär på mycket vishet under sitt förhållandevis lättsamma skal, och blev en av mina absoluta favoriter på stört.

1. Mandomsprovet (The Graduate, Mike Nichols, 1967)

Det känns sinnessjukt att jag inte får upp några träffar när jag söker efter Mandomsprovet här på Babels torn. Hur i hela fridens namn kan jag ha undvikit att nämna detta mästerverk över huvud taget? Från början till slut, in i minsta detalj en perfekt film. Många scener står ändå ut som än mer perfekta, ofta med hjälp av utomordentliga musikval. Och Hoffman, åh Hoffman. En sån man.

En andra chans för Once

För dryga tre månader sen skrev jag om inslagen av realism i filmen Once och sjöng filmens lov. Sedan dess har jag inte tänkt så mycket mer på den förutom vid enstaka tillfällen. För det är nämligen som så att då och då dyker filmens ledmotiv upp i huvudet och etsar sig fast. Utan att jag hört låten mer än i filmen liksom. Det måste väl tala för någonting i alla fall?

Filmen är ju då en musikfilm, den handlar om två människor vars romantiska möte sker genom musiken. En på alla sätt underbart mysig film, som dessutom har väldigt bra musik, vilket förstås är något av en grundförutsättning för en film med musiken i fokus.

Jag tycker därför att filmen förtjänar uppmärksamhet en gång till, för det är sällan en låt sätter sig så som denna.

Filmreflektion: Mystery Train

Äntligen har han fångat mig! Nog för att jag gillade Louisianas träskmarker i Down By Law såväl som känslan som ingavs av den planlösa tillvaro som speglades i Stranger Than Paradise, men i Mystery Train blev det på riktigt.

Jag har en idé kring filmers dieges som i grund och botten avgör huruvida de är bra eller inte. Min tanke är att om jag vill vara en del av filmen, då är den bra. Om inte så är det inte mycket att ha. Det är väldigt förenklat, och knappast en skottsäker teori, men nånting har den. Jag menar, när jag fascineras av exempelvis Blade Runner i sådan utsträckning att jag vill vara en del av Ridley Scotts framtidsdystopiska bild av Los Angeles, även om jag förmodligen skulle leva på samhällets botten och ha ett ganska hemskt liv, då gör filmen någonting väldigt rätt. Ett annat exempel för att anknyta till gårdagens inlägg kan vara att jag gladeligen skulle flytta in med Rizzo i det öde lägenhetshuset i Midnight Cowboy. Det som gör att Mystery Train får denna inverkan på mig är bilden av USA som Jim Jarmusch projicerar i den. Det som i Down By Law var svartvitt och skuggor har fått färg, de noirska neonskyltarna lyser! I rosa!

Men alltså det är ju inte att det ser ut som Blade Runner som jag finner tilldragande. Utan det är helhetsbilden. Skildringen av människorna i samhällets utkant. Eller egentligen är det väl snarare de vanliga människorna, för människor på film är inte alltid så vanliga. Och de porträtt som målas upp är väldigt finkänsliga. I de flesta andra fall hade det japanska turistparets berättelse liknat Torsk på Tallin snarare än något annat. Man kan förvisso även här fnissa till åt det japanska uttalet av Jerry Lee Lewis, men man kommer aldrig i närheten av den lyteskomik som hade varit oundviklig för en mindre smidig regissör.

Det är inte Hollywoods USA som målas upp, nån amerikansk dröm syns inte en skymt av. Det är snarare Edward Hoppers USA som Jarmusch tar tillvara på. Tillsammans med Elvis, Otis Redding, Roy Orbison och namnet Carl Perkins ständigt förekommande skapar dessa Hopper-miljöer ett nostalgiskimmer som gör det USA som skildras omöjligt att inte romantisera.

Men vidare med karaktärerna väl. Vad som gör dem till verkliga, levande människor är nämligen hans narrativa format för filmen. Tågets färd från start- till slutstation blir en metafor för livet, där tågets uppehåll i just Memphis representerar den dag som skildras i de tre olika berättelserna. Inte längre än de allra första sekunderna är någon som helst form av bakgrundsberättelse det minsta intressant, inte mer än i filmens absoluta slut finns den minsta relevans av vetskap om vartåt tåget är på väg. Det är bara den dag under vilken filmen utspelar sig som betyder någonting. Utifrån de personligheter och egenskaper karaktärerna under denna dag presenterar för åskådaren får vi sedan nog med fog för att själva kunna dikta ihop en trovärdig fortsättning. Eller för den delen bakgrund. Det är väldigt välformulerat berättande.

Världens bästa film: Midnight Cowboy

Nytt inslag, för mig kännetecknande. Det är mycket som är världens bästa här i världen.

I slutet av juni toppade Midnight Cowboy (John Schlesinger, 1969) min månadssammanfattning och jag satt en stark fyra på filmtipset. Efter det gick den och grodde, sådär som de gör ibland. Jag kände mer och mer hur jag var tvungen att se om filmen för att se om det inte var en femma ändå. Och sen på min födelsedag (tillika Dustin Hoffmans, för den delen) visades den på tv och det kunde väl omöjligtvis finnas något lämpligare sätt att avsluta sin födelsedag på än genom att se Midnight Cowboy. Så det gjorde jag förstås.

Då skrev jag såhär.

Hela New Hollywood-grejen har länge känts som något jag gillar men inte utforskat riktigt. Så känns det väl fortfarande i och för sig, men efter att ha sett Midnight Cowboy har jag avverkat åtminstone en till av de största titlarna. Nu sysslar jag inte med betyg på den här bloggen, jag är inget fan av sådana. Men det här är alltså riktigt nära femman, det ska ändå sägas. Jag kan inte tänka mig att den stannar på fyra efter omtitt. Allt, verkligen allt med filmen är fantastiskt. Sällan känner jag så för karaktärer, och Dustin Hoffman visar verkligen varför han har den legendariska status han besitter.

Nu har jag alltså sett om och femman är given. Och en främsta anledning till varför den var bättre andra gången ska ges.

Men här kanske inte ska läsas mer för den som inte sett filmen än.

Den enda invändningen jag kunde ge efter att ha sett Midnight Cowboy första gången var det mot Joe Buck som karaktär. Jag hade svårt att förlika mig med hans naivt infantila person, och finna sympatier för honom. Det växte uppenbarligen fram under filmens gång och han blev mig väldigt kär mot slutet, men det förtog en del av upplevelsen av filmens första två tredjedelar. Rizzo älskade jag däremot redan från början även första gången, men hans allra första hostningar kändes så mycket starkare andra gången. En del, inte många, men somliga filmer tjänar på att man känner till dem från innan. För mig var Midnight Cowboy sådan. Lika starkt som den avslutande bussresan var första gången, så stark var hela filmen andra gången.

Nej jag vet inte, det här var ju ett tämligen kasst inlägg. Jag måste ha tappat nånting senaste månaden. Men det får väl va så! Det får väl gå! Jag hittar nog tillbaka sen igen.

"ett högst oplanerat sommaruppehåll"

Det var inte meningen att det skulle ta stopp. Jag ämnade aldrig att sluta skriva tramsblandade tänkvärdheter. Men saker går inte alltid som tänk, och det blev i samband med min Gotlandsvistelse och dagarna runt omkring ett högst oplanerat sommaruppehåll, som ändå kanske var behövligt.

Det ska sägas att jag inte hållit mig från skrivandet för det, det hade nog inte riktigt gått. Jag har närmare bestämt recenserat fyra filmer till sedan Känn ingen sorg-texten jag länkade till senast (och gör igen här). Det är väldigt roligt att gå på pressvisningar, skriva regelrätta recensioner med tillhörande sifferbetyg, och få dem publicerade någon annanstans än på ens egen blogg. Så det kommer väl förmodligen fortsätta så. Och här är lite länkar till de filmer jag hittills recenserat. Sightseers, Promised Land, Frances Ha och nu senast Elysium. Även Woody Allens nya Blue Jasmine kommer dyka upp inför premiären på fredag.

Jag har i vanlig ordning sett rätt så mycket film senaste månaden. Kanske lite mindre än vanligt då jag har träffat människor så mycket som möjligt. Men jag brukar oftast hinna klämma in filmer också, ändå. Hur som helst så räknar jag nog med att de filmer som verkligen förtjänar att uppmärksammas kommer få naturligt utrymme här i framtiden, så jag gör ingen större grej av det nu.

Snart så, snart kommer säkert nåt intressant skrivas här. Dessförinnan finns andra åtaganden (nyligen nämnda recension etc).

Förresten kanske nån lägger märke till att denna webbplats inte ser ut riktigt som förr. Det beror på att den är finare såhär.