Philip Seymour Hoffman

Det är djupt sorgligt, det som har hänt. En av vår tids allra största skådespelare har av allt att döma genom en olycklig heroinöverdos gått ur tiden. Philip Seymour Hoffman lever inte längre.

Det är betyngande att skriva, det är för all del desto mer betyngande att höra, att tänka på. Min relation till Hoffman var djupt förankrad i makalösa karaktärsporträtt och ett oerhört konnesörskap vad gäller de roller han tog åt sig. Något slags bevis, om än bara för mig själv, är den betygstatistik vad gäller mina egna bedömningar, som han representerar. Det finns ingen annan skådespelare jag sett så många filmer med, som hållit så hög standard. Det är en statistik han toppar, och det är en statistik som säger så mycket om hans skådespelarpersona.

En av mina starkaste bilder av Hoffman är den från Happiness, där han med enorm övertygelse gestaltar depressiva Allen, en man som inte har särskilt mycket kvar att leva för. Utan vidare paralleller kan ändock konstateras att Hoffman sannerligen besitter förmågan att göra en rollgestaltning till verklighet.

Vidare är det svårt att undgå briljansen som visas i huvudrollen i Synechdoche, New York. Jag har själv inte ännu omfamnat den till fullo, känner jag. Även om jag ser fram emot att en vacker dag sätta världens-bästa-film-stämpeln på den. Ofrånkomligt är hur som helst den oerhörda prestation som krävs för att fylla skorna som tillhör den högst egensinniga regissör som är filmens huvudroll. Utan Philip Seymour Hoffman i dessa stora skor är det tveksamt huruvida Charlie Kaufman ens hade varit ett namn inom filmregin, och inte bara det välförtjänta som manusförfattare. Oavsett vilket, så gjorde de tillsammans en helt makalös film.

Det råder dock inget tvivel om att jag främst kommer minnas Hoffman för ett specifikt, och just detta specifika samarbete. Tillsammans med geniregissören Paul Thomas Anderson uppnådde Hoffman sannerligen stoverk. Från den alldeles utomordentliga långfilmsdebuten Hard 8, via vad som inte kan betraktas som annat än mästerverk i Magnolia vidare till senaste exemplet The Master har Hoffman inte bara antagit utmaningar som satt hans förmågor på prov, utan roller som både låtit honom själv utvecklas så väl som överbevisa sin enorma kompetens. Anderson är sedan sin första film en av de främsta regissörerna i modern tid, men det är en relevant fråga att ställa sig hur filmerna hade varit utan sina magnifika rollprestationer av vilka Hoffman är en oförneklig nyckelgestalt. Inte minst är nämnda The Master ett ypperligt exempel på detta.

Sägas bör att jag absolut hade förväntat mig, och hoppats på ett långt mer långgående samarbete mellan dessa två moderna filmiska hjältar, två människor som tillsammans gjorde saker de allra flesta aldrig har anledning att mer än drömma om. Samtidigt, för att nå något slags positiv vinkel, önskar jag att Hoffman har det bättre var än han är nu, än han hade det i vårt sinnesliv. Brukar man heroin, har man med allt att förmoda mer att önska av världen. Förhoppningsvis är det där han har hamnat.

Filmreflektion: Revolutionary Road

Både American Beauty och Away We Go har tidigare medverkat i mina fredagslistor och härom dagen såg jag till slut min tredje Sam Mendes-film i och med Revolutionary Road (Mendes, 2008).

Precis som i de andra två nämnda filmerna ligger storheten i hur det skär sig, allt skär sig. Det går knappt en minut av filmen utan att den är djupt störande och raka motsatsen till de glättiga romcoms Hollywood gillar att spotta ur sig. Denna aspekt delar den då med filmer av Todd Field (som helt undgått denna blogg då jag såg hans två filmer under mitt uppehåll, förhoppningsvis kommer jag tillbaka dit) och hans namne Todd Solondz (som jag också bara nämnt i förbifarten, men som blev storfavorit och måste få mer utrymme i framtiden). En väsentlig skillnad finns dock i hur nämnda regissörers filmer överlag visar diskrepanser i ett samhälle, medan Revolutionary Road lägger all fokus vid ett gift par.

Båda har otrohetsaffärer, båda skriker på varandra, båda ljuger för varandra. Det finns ingenstans att rikta sin sympati. I andra fall kan detta leda till att engagemanget dalar, att det inte är intressant att följa ett drama som man inte finner sig själv i. Skillnaden här är att en mänsklighet betonas, som bjuder in en i eländet. Istället för att alienera åskådaren blir jag illa berörd av igenkänningsfaktorn i karaktärernas bråk.

Tidigare samma dag hade jag sett Christopher Nolans nyinspelning av Insomnia, där Robin Williams karaktär pratar om förnedringen det innebär när man gråter ut sitt hjärta inför någon, som skrattar som svar.

Denna förnedring uppstår i en scen i Revolutionary Road under filmens absoluta klimax, och det skar i mitt hjärta på ett sätt jag inte minns senast när det hände genom film. Eller kanske över huvud taget. Och det är just det här som Sam Mendes lyckas framhäva så starkt i sina filmer, mörkret i människan.

Djupt störande, djupt berörande. Mendes hade alla rätt igen.

Musikinspelning, Solondz och en rolig nyhet

Sedan i lördags har jag varit strandsatt i ett stort hus i Arlanda-trakten i vilket vi spelar in vad som ska bli Honeymilks debutalbum. Dagarna går för fort för att hinna skriva nåt här. Men nu är det natt, då finns lite tid över. Övrig dötid fyller jag liksom med film. Hur som haver, i höst kommer det släppas en förbannat bra skiva signerad undertecknad och kompani. Alla kommer få gåshud. Alla kommer älska.

Två av filmerna jag sett här har varit en fortsättning på ett projekt jag påbörjade ett par dagar tidigare, nämligen att se igenom Todd Solondz filmografi. För många år sen såg jag Storytelling (Solondz, 2001) vilken jag då föll hårt för, så jag började med hans första och såg igår hans senaste. Däremellan såg jag allt däremellan. Jag finner mig djupt fascinerad av det han säger med sina filmer, och sättet han gör det på. Hur Palindromes (Solondz, 2004) är en vag uppföljare till Welcome to the Dollhouse (Solondz, 1995) liksom Life During Wartime (Solondz, 2009) till Happiness (Solondz, 1998), med utbytta skådespelare och till synes obetydliga men ändå väldigt givande referenser till föregående filmer. I och med Dark Horse (2011) gjorde han sin första film på tio år utan anknytning till tidigare filmer, och lyckas lika bra där. Han är utöver väldigt kompetent även mycket konsekvent. Hela hans filmografi är mer eller mindre utmärkt. Jag borde återkomma till honom vid tillfälle, men som vanligt när jag utlovar något sånt blir det väl inte av. Vi får se. Han förtjänar det i alla fall.

Vidare har jag en rolig nyhet som jag håller hemlig ett tag till. Den innefattar en viss svensk filmsajt och en film med nåt slags anknytning till den där Håkan Hellström som alla pratar om. Mer om det en annan gång.