Det var ju oundvikligt att listan skulle komma. Jag har ännu inte sett alla filmer som finns på området, men jag tror att jag tagit mig igenom de mest relevanta i alla fall. Så!
5. Total Recall (Paul Verhoeven, 1990)
Total Recall lider av mängder av brister. Varje gång jag ser den irriteras jag av att den inte är så bra som den borde. Men varför borde den ens va bra? Jo, förstås, för att dess intrig är fenomenal, och stämningen i filmen är rakt igenom perfekt. Nyinspelningen som kom härom året var tyvärr inte på något sätt en förbättring. Men originalfilmen älskar jag, även om jag ser dess brister.
4. The Adjustment Bureau (George Nolfi, 2011)
Konceptet i sig är ofelbart, perfekt lämpat för filmatisering i Inceptions svallvågor. Visst känns det kanske lite väl symptomatiskt att filmen görs just i en tid då Inception är på varenda läpp, men filmen står mycket väl på egna ben. Framför allt just tack vare sitt koncept, sin förlaga.
3. A Scanner Darkly (Richard Linklater, 2006)
Det Linklater lyckades med genom sin mycket speciella animationsteknik var att uppnå en nästan surrealistisk känsla, vilket givetvis lämpar sig väldigt väl för en Philip K. Dick-filmatisering. Framför allt så förstärks genom detta den paranoia som präglar hela filmen, vilket gör det till ett inte bara smart utan rent av nödvändigt val.
2. Minority Report (Steven Spielberg, 2002)
Delar av Minority Report är så förlegat att man nästan kan skratta åt det, tekniken utvecklades visst snabbare under 00-talet än vad man hade väntat sig. Ändå är den som framtidsvision briljant, såväl filosofiskt och moraliskt som estetiskt. Filmens frågeställning kommer fortsätta vara relevant fram tills den blir en praktisk möjlighet, vilket gör filmen i det avseendet tidlös.
1. Blade Runner (Ridley Scott, 1982)
Oväntat va? Jag kommer liksom omöjligen ifrån min kärlek till Ridley Scotts allra mest mästerliga mästerverk. Från första till sista sekund är Blade Runner rakt igenom fulländad. Det gäller varenda aspekt av filmen ur alla tänkbara vinklar. Förutsett att man inte ser den menlösa originalversionen, då.
Visar inlägg med etikett Richard Linklater. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Richard Linklater. Visa alla inlägg
fredag 24 januari 2014
fredag 4 oktober 2013
Topp5-fredag #53: Sammanfattning av september
Jag har sett väldigt mycket oerhört bra film den senaste månaden, men tänker ändå bara lista fem va dem. Fast det hindrar mig inte från att nämna några till i förbifarten Dazed & Confused, Hiss till galgen, Kinesisk Roulette, Demonernas port, Lady från Shanghai så det var det. Och diverse filmer av Wong Kar-wai som jag verkligen älskat men som för inte går att separera och bedöma för sig. Men de får nog plats nån annan gång.
Slacker och Waking Life har jag ju redan skrivit om men de bör också ses.
5. En satans eftermiddag (Dog Day Afternoon, Sidney Lumet, 1975)
Al Pacino är så bra han någonsin kan va. Med lite små korrigeringar i tempo och längd skulle femman vara tveklös, istället blir det "bara" asbra.
4. Kvinnan i sanden (Suna no onna, Hiroshi Teshigahara, 1964)
Så otroligt vackert filmad, sandkornen liksom! Det är så djupt men så enkelt, så genialt! Det handlar mycket om gestaltande av tid, och femman är nära här med. Ett japanskt mästerverk.
3. M (Fritz Lang, 1931)
Det är här bara åldern som hindrar femman. Nog för att det finns äldre femmor än denna, men det handlar snarare om att det är så tidig talfilm att tystnaden blir lite väl påtaglig i för långa scener. Men alltså nu låter jag ju negativ. Det här är bland det bästa jag sett, kort och gott. Skuggorna, moralen, regin i sin helhet är rätt mästerlig.
2. Road to Perdition (Sam Mendes, 2002)
Sam Mendes igen. Jag är glad att jag bestämde mig för att se mer av honom, för varje gång har han överrumplat mig med strålande filmer. Starka teman och underbar noir-hyllning, alldeles utmärkt gestaltade på alla plan.
1. Solaris (Soljaris, Andrej Tarkovskij, 1972)
Som vanligt vackert, poetiskt. Tarkovskij briljerar förstås. Jag har inte ord att beskriva med, åtminstone inte så kortfattat. Hans filmer måste upplevas.
Slacker och Waking Life har jag ju redan skrivit om men de bör också ses.
5. En satans eftermiddag (Dog Day Afternoon, Sidney Lumet, 1975)
Al Pacino är så bra han någonsin kan va. Med lite små korrigeringar i tempo och längd skulle femman vara tveklös, istället blir det "bara" asbra.
4. Kvinnan i sanden (Suna no onna, Hiroshi Teshigahara, 1964)
Så otroligt vackert filmad, sandkornen liksom! Det är så djupt men så enkelt, så genialt! Det handlar mycket om gestaltande av tid, och femman är nära här med. Ett japanskt mästerverk.
3. M (Fritz Lang, 1931)
Det är här bara åldern som hindrar femman. Nog för att det finns äldre femmor än denna, men det handlar snarare om att det är så tidig talfilm att tystnaden blir lite väl påtaglig i för långa scener. Men alltså nu låter jag ju negativ. Det här är bland det bästa jag sett, kort och gott. Skuggorna, moralen, regin i sin helhet är rätt mästerlig.
2. Road to Perdition (Sam Mendes, 2002)
Sam Mendes igen. Jag är glad att jag bestämde mig för att se mer av honom, för varje gång har han överrumplat mig med strålande filmer. Starka teman och underbar noir-hyllning, alldeles utmärkt gestaltade på alla plan.
1. Solaris (Soljaris, Andrej Tarkovskij, 1972)
Som vanligt vackert, poetiskt. Tarkovskij briljerar förstås. Jag har inte ord att beskriva med, åtminstone inte så kortfattat. Hans filmer måste upplevas.
onsdag 18 september 2013
Deterministen Richard Linklater
Jag är rätt säker på att jag redan vid tidigare tillfällen på denna blogg redogjort för hur allt är förutbestämt, bland annat när jag skrev om Slakthus 5 tror jag. Och säkert fler gånger, typ kring Cloud Atlas. Och nu är jag här igen, efter att ha sett Slacker (Richard Linklater, 1991) och Waking Life (Linklater, 2001).
Många verkar - av kortfattad internetsökning att döma - läsa Slacker som en redogörelse för en slackerkultur i början av 90-talet. Att den bara skulle skildra några av slumpen utvalda människor i deras vardag, en vardag befriad från åtaganden. Motsvarande kulturer har väl under andra årtionden och geografiska sammanhang kallats för beatniks, bohemer, hippier och så vidare i oändlighet. Det porträttet hade med andra ord inte varit vare sig särskilt djupsinnat eller ens så värst intressant, om det inte fanns fler dimensioner av berättelsen.
Det går förstås att säga mycket om dialogen filmen igenom, men det vore inte relevant i sammanhanget. Den enda direkt vidkommande talscenen förekommer tidigt i filmens inledning. En man - spelad av Linklater själv - åker taxi och berättar för chauffören om hur varje val en människa tvingas göra resulterar i lika många nya verkligheter som antalet alternativ hon valde mellan. Således är allt i just denna verklighet förutbestämt och omöjligt att påverka, och vi som befinner oss i denna verklighet kommer alltid att uppleva just denna verkligheten som den enda verkligheten. Att det vidare finns ett närmast oändligt antal andra verkligheter som vi aldrig kommer kunna ta oss till är i mångt och mycket irrelevant för vår egen tillvaro.
I filmens fortsättning löser karaktärer av varandra. Antingen genom att stanna upp för att prata eller bara genom att kameran byter fokus. Oavsett vilket så har den blotta närvaron av personen som tidigare följdes, och hennes handlingar, en direkt påverkan på vad nästföljande scenario handlar om. Det är inte uttalat i filmen, kopplingarna är aldrig explicita. Men jag lovar er att de finns där, bortom det vi möjligtvis kan se. Hur som helst fortgår filmen på detta vis till sitt slut, som en lång kedja av händelser. I själva verket utgör händelserna en kedjereaktion, dock utan något vitalt avslut.
Men detta tror jag även är Linklaters poäng, vilket skall få stöd i hans tio år senare film Waking Life, en film som utgörs av en serie metadrömmar, hyfsat förvirrande. I en av filmens sekvenser pratar en man även här om determinismen. Han förklarar hur allt i världen hänger ihop genom vetenskapliga regler, och att dessa vetenskapliga regler bevisar världens förutbestämdhet. Människan liksom alla andra organismer fungerar som ett maskineri, och utgör ett viktigt kugghjul i det maskineri som är universum. För att maskinen ska kunna fortgå krävs att människan uppfyller sin roll som kugghjul, varför hon även oundvikligen gör detta.
I en av filmens slutscener pratar en annan man, även denna spelad av Linklater. Han pratar om hur tiden är en illusion, lite på samma sätt som tralfamadorianerna gör i Slakthus 5, för att återkoppla dit. Att människan egentligen bara upplever ett kort ögonblick, men uppfattar det som en hel tidslinje. Här tangeras på något sätt föreställningen om den linjära och för den delen kronologiska tiden som en konstruktion skapad bara för att människan enklare ska förstå tillvaron, en föreställning som i sin tur per automatik förespråkar determinismen. Allting händer, har alltid hänt och kommer alltid att hända.
Många verkar - av kortfattad internetsökning att döma - läsa Slacker som en redogörelse för en slackerkultur i början av 90-talet. Att den bara skulle skildra några av slumpen utvalda människor i deras vardag, en vardag befriad från åtaganden. Motsvarande kulturer har väl under andra årtionden och geografiska sammanhang kallats för beatniks, bohemer, hippier och så vidare i oändlighet. Det porträttet hade med andra ord inte varit vare sig särskilt djupsinnat eller ens så värst intressant, om det inte fanns fler dimensioner av berättelsen.
Det går förstås att säga mycket om dialogen filmen igenom, men det vore inte relevant i sammanhanget. Den enda direkt vidkommande talscenen förekommer tidigt i filmens inledning. En man - spelad av Linklater själv - åker taxi och berättar för chauffören om hur varje val en människa tvingas göra resulterar i lika många nya verkligheter som antalet alternativ hon valde mellan. Således är allt i just denna verklighet förutbestämt och omöjligt att påverka, och vi som befinner oss i denna verklighet kommer alltid att uppleva just denna verkligheten som den enda verkligheten. Att det vidare finns ett närmast oändligt antal andra verkligheter som vi aldrig kommer kunna ta oss till är i mångt och mycket irrelevant för vår egen tillvaro.
I filmens fortsättning löser karaktärer av varandra. Antingen genom att stanna upp för att prata eller bara genom att kameran byter fokus. Oavsett vilket så har den blotta närvaron av personen som tidigare följdes, och hennes handlingar, en direkt påverkan på vad nästföljande scenario handlar om. Det är inte uttalat i filmen, kopplingarna är aldrig explicita. Men jag lovar er att de finns där, bortom det vi möjligtvis kan se. Hur som helst fortgår filmen på detta vis till sitt slut, som en lång kedja av händelser. I själva verket utgör händelserna en kedjereaktion, dock utan något vitalt avslut.
Men detta tror jag även är Linklaters poäng, vilket skall få stöd i hans tio år senare film Waking Life, en film som utgörs av en serie metadrömmar, hyfsat förvirrande. I en av filmens sekvenser pratar en man även här om determinismen. Han förklarar hur allt i världen hänger ihop genom vetenskapliga regler, och att dessa vetenskapliga regler bevisar världens förutbestämdhet. Människan liksom alla andra organismer fungerar som ett maskineri, och utgör ett viktigt kugghjul i det maskineri som är universum. För att maskinen ska kunna fortgå krävs att människan uppfyller sin roll som kugghjul, varför hon även oundvikligen gör detta.
I en av filmens slutscener pratar en annan man, även denna spelad av Linklater. Han pratar om hur tiden är en illusion, lite på samma sätt som tralfamadorianerna gör i Slakthus 5, för att återkoppla dit. Att människan egentligen bara upplever ett kort ögonblick, men uppfattar det som en hel tidslinje. Här tangeras på något sätt föreställningen om den linjära och för den delen kronologiska tiden som en konstruktion skapad bara för att människan enklare ska förstå tillvaron, en föreställning som i sin tur per automatik förespråkar determinismen. Allting händer, har alltid hänt och kommer alltid att hända.
onsdag 11 september 2013
Topp5 #49: Sammanfattning av juli
Ja det finns väl ingenting som säger att jag inte kan posta julis topplista en aning sent, och dessutom mitt i veckan. Så jag gör det. Det känns som att det vore lite skamligt att hoppa över denna månad eftersom jag såg bra film även då. Det skulle bli alldeles för mycket om jag tog upp alla Solondz filmer som jag såg och älskade då. Även Todd Fields två filmer som jag nämnde i min text om Revolutionary Road sorterar jag bort mest för att de måste få ett eget inlägg känner jag. Även om det säkert inte kommer ändå. Så ändå.
5. Falling Down (Joel Schumacher, 1993)
Om man läser huvudkaraktären som en allegori för USAs suveränitet, nationen som med sin egenhävdade moral står över alla andra, så får man en stark och oväntad kritik mot Amerikas roll i världspolitiken. Jag finner det fascinerande.
4. I sista minuten och Studie i brott (North by Northwest och Vertigo, Alfred Hitchcock, 1959 och 1958)
Oerhört hög kvalitet på berättandet i dessa Hitchcock-filmer, tämligen magnifikt. Egentligen är det förstås inte rättvist att klumpa ihop dem, men jag vill ju få plats med mer roligt. Toppenbra i alla fall.
3. Manhattan (Woody Allen, 1979)
Jag vill hävda att Allen i Manhattan tog det briljanta från Annie Hall och förfinade till något ännu bättre, och jag kan inte föreställa mig en bättre Allen än är. Manus måste nog vara hans roligaste och mest konsekventa, såväl som det smartaste intrigmässigt. Resultatet är givetvis lysande.
2. Bara en natt och Bara en dag (Before Sunrise och Before Sunset, Richard Linklater, 1995 och 2004)
Förtjusande dramer i vilka två människor möts för blott en dag med nio års mellanrum. Det är förstås dialogen, den slutna intrigen och den fina kemin mellan dess två huvudpersoner. Tredje filmen är på väg, själv ska jag se den imorgon. Om den görs rätt kan denna trilogi bli en väldigt unik sådan i flera avseenden. Om inte så finns två väldigt fina första filmer.
1. Föräldrarna (Tōkyō monogatari, Yasujiro Ozu, 1953)
När jag såg den tyckte jag förvisso att den var väldigt bra, förstås, men jag var lite återhållsam i min bedömning dels på grund av att jag blev väldigt rastlös. I efterhand har den uppenbarligen vuxit. Fotot är magiskt vackert, och berättelsen rör vid intressanta strömningar som för sin tid och plats var väldigt typiska, och hade så varit under en lång tid. Men konflikten mellan det gamla och det nya gestaltas väldigt vackert i Föräldrarna.
5. Falling Down (Joel Schumacher, 1993)
Om man läser huvudkaraktären som en allegori för USAs suveränitet, nationen som med sin egenhävdade moral står över alla andra, så får man en stark och oväntad kritik mot Amerikas roll i världspolitiken. Jag finner det fascinerande.
4. I sista minuten och Studie i brott (North by Northwest och Vertigo, Alfred Hitchcock, 1959 och 1958)
Oerhört hög kvalitet på berättandet i dessa Hitchcock-filmer, tämligen magnifikt. Egentligen är det förstås inte rättvist att klumpa ihop dem, men jag vill ju få plats med mer roligt. Toppenbra i alla fall.
3. Manhattan (Woody Allen, 1979)
Jag vill hävda att Allen i Manhattan tog det briljanta från Annie Hall och förfinade till något ännu bättre, och jag kan inte föreställa mig en bättre Allen än är. Manus måste nog vara hans roligaste och mest konsekventa, såväl som det smartaste intrigmässigt. Resultatet är givetvis lysande.
2. Bara en natt och Bara en dag (Before Sunrise och Before Sunset, Richard Linklater, 1995 och 2004)
Förtjusande dramer i vilka två människor möts för blott en dag med nio års mellanrum. Det är förstås dialogen, den slutna intrigen och den fina kemin mellan dess två huvudpersoner. Tredje filmen är på väg, själv ska jag se den imorgon. Om den görs rätt kan denna trilogi bli en väldigt unik sådan i flera avseenden. Om inte så finns två väldigt fina första filmer.
1. Föräldrarna (Tōkyō monogatari, Yasujiro Ozu, 1953)
När jag såg den tyckte jag förvisso att den var väldigt bra, förstås, men jag var lite återhållsam i min bedömning dels på grund av att jag blev väldigt rastlös. I efterhand har den uppenbarligen vuxit. Fotot är magiskt vackert, och berättelsen rör vid intressanta strömningar som för sin tid och plats var väldigt typiska, och hade så varit under en lång tid. Men konflikten mellan det gamla och det nya gestaltas väldigt vackert i Föräldrarna.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)