Tillbaka till framtiden (Back to the Future, Robert Zemeckis, 1985)Science fiction-komedier är en rätt känslig grej. Det är lätt hänt att det bara blir plojigt trams av det hela. Tillbaka till framtiden är ett utmärkt exempel på den raka motsatsen, nämligen en sci fi-komedi som både är lekfullt rolig och genomtänkt såväl som eftertänksam.
1943 beskrev René Barjavel den så kallade farfarsparadoxen, en av de vanligaste komplikationerna med att skriva berättelser om tidsresande. Ursprungsidén är den där en människa reser tillbaka i tiden för att döda sin farfar, vilket i så fall förhindrar vederbörande människas födsel. Alltså åkte människan aldrig tillbaka i tiden, och dödade aldrig sin farfar. Men då föddes ju människan, och kunde således åka tillbaka för att döda sin farfar. Det är en så kallad logisk paradox. Nog för att den kallas för farfarsparadoxen, men den omfattar även andra berättelser där en person reser tillbaka i tiden och på något sätt upphäver sin egen tillkomst och existens.
I Tillbaka till framtiden är denna paradox central. Med stor lekfullhet utforskar Zemeckis de olika möjliga utgångarna från Marty McFlys tidsresa. Det är väldigt kompetent genomfört, betydande luckor är obefintliga. Ja, det är ganska förvånande och överraskande att en film som till synes inte är mer än en ren underhållningsexplosion, även har ett så välskrivet manus. Men så är Tillbaka till framtiden-filmerna rätt så unika också. Den leker som sagt med farfarsparadoxen, ett av tidsresans mest klassiska dilemman, och gör det på ett väldigt innovativt sätt. Den utgör ett praktexempel på hur en science fiction-film ska använda sitt koncept för att bygga en intrig, istället för att låta intrigen ta överhand.
Därför är Tillbaka till framtiden given en plats i Babels torns science fiction-kanon.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar