Babels torns science fiction-kanon #11: Resan till månen

Resan till månen (Le voyage dans la lune, Georges Méliès, 1902)

Det är nog inte den första science fiction-filmen, hur man än definierar. Men det är ett fantastiskt exempel på att så fort människan fick filmkameran i handen så började hon göra fantastiska saker. Resan till månen är hur man än vrider och vänder på det väldigt tidigt, och framför allt fascinerande än idag.

Georges Méliès var en trollkarl framför kameran. Han gjorde saker som jag inte tror att någon begrep sig på då, och jag gör det fortfarande inte i dag. Lekfullheten och uppfinningsrikedomen är på absolut toppnivå, och det är lika tjusigt nu som då.

Berättelsen är baserad på både H. G. Wells och Jules Verne, och är kanske den första kortfilmen att använda någon av dessa sci fi-mästare som förlaga. Så om inte för att filmen i sig är fantastisk, så bör den ses för denna saks skull.

Därför är Resan till månen given en plats i Babels torns science fiction-kanon.

Elliott Smith: tio år av tomhet

Tio år har gått sedan Elliott Smith stack en kniv genom bröstet och dog. Som medmänniska har han genomgående beskrivits som en väldigt sympatisk, snäll och rolig människa. Att han bar på stora problem krävs dock ingen raketforskare för att förstå.

Jag vet inte mer än någon annan om vad som händer efter döden - om huruvida Elliott har något slags medvetande på något plan, eller om hela hans väsen försvunnit från all existens. Om han fortfarande finns så hoppas jag att han fann ro där bortom döden. Om inte så vet jag att han gjorde det.

Livet är då sannerligen inte enkelt, det tror jag att de allra flesta håller med Elliott Smith om. Det är inte alltid en fröjd att ta sig genom vardagen. Men i många stunder av sorg, när jag haft det som svårast, har Elliott varit nära på livsviktig för mig. Han tog sitt eget, men jag tror att han räddat långt många fler liv i gengäld.

Babels torns science fiction-kanon #10: År 2001 - ett rymdäventyr

År 2001 - ett rymdäventyr (2001: A Space Odyssey, Stanley Kubrick, 1968)

År 2001 är ett av de vanligaste exemplen som tas upp när man diskuterar filmfoto. Och ja, det är förstås sanslöst snyggt. I filmen bidrar det dessutom med ytterligare en aspekt. De långa svepen och den låga klippfrekvensen bidrar starkt till känslan av den tidlöshet som rymden mer eller mindre innebär. Det är en väldigt elegant metaaspekt. Dessutom kompletteras fotot av fulländad scenografi, och filmen som visuellt mästerverk är ett faktum

Vidare är År 2001 ett av de mest klassiska exemplen på artificiell intelligens i film, detta medför givetvis teman som medvetande, mänsklighet och dylikt. Men det förtjusande med just denna film är hur subtilt den arbetar med dessa teman. Hur avskalad och lågmäld filmen är i sitt berättande bidrar direkt till den väldigt passande atmosfären, där känslan av rymdens isolering står i absolut fokus.

Antalet filmer som efterföljt i liknande miljöer och med teman som berör även År 2001 är förmodligen näst intill oräkneliga, vilket i sig kanoniserar Kubricks rymdepos. Utöver det är filmen i sig även den så nära felfri man möjligtvis kan komma.

Därför är År 2001 - ett rymdäventyr given en plats i Babels torns science fiction-kanon.

Topp5 #54: Musikfilmer

Det har ju gjorts ett antal filmer där musiken står i centrum. Av dem har jag ett antal favoriter. Det rör sig alltså inte om dokumentärer, de är helt uteslutna. Flera andra bra filmer där musiken är central avfärdas, då jag vill ha med just filmer där musiken förändrar eller utgör människors liv. Och helt som vanligt har jag säkert glömt eller missat hemskt bra exempel. Men här är fem av mina favoriter, i alla fall.

5. 24 Hour Party People (Michael Winterbottom, 2002)

Filmen följer legenden Tony Wilson, via vem många band skulle komma att få medialt utrymme, och älskas av alla med god smak. Sex Pistols, Joy Division, Happy Mondays, The Smiths och Stone Roses liksom, och det är inte ens alla. Kanske mer intressant än bra, men ack så intressant den då är!

4. Once (John Carney, 2006)

Ja, jag har ju sjungit dess lov inte bara en utan minst två gånger tidigare här. Jag älskar ju Once. Det är som sagt en väldigt fin berättelse om hur musik för två människor samman. Komponerandet av en låt är drivande för berättelsen, och skådespelarna som även i verkligheten är ett par har även skrivit låten. Och alla andra låtar i filmen. Det är toppenbra.

3. High Fidelity (Stephen Frears, 2000)

Det är inte många musiker med här, men några stycken i alla fall. Framför allt är filmen förstås riktad mot musiknördar, skivsamlarna som vigt sitt liv åt att lära sig årtal, singelbaksidor, före detta bandmedlemmar och japanska vinylutgåvor. Filmen utgör en utmärkt adaption av Nick Hornbys roman, som nog inte kan undgå att charma någon alls.

2. The Commitments (Alan Parker, 1991)

En förtjusande berättelse om "the hardest working band in the world", The Commitments, som bildas för att ta tillbaka soulen till musiken. Det är så många bra låtar, kompetent framförda, och en universell bandberättelse som går att applicera på ack så många band i historien. Appellerar givetvis väldigt väl till mig.

1. The Harder They Come (Perry Henzell, 1972)

Jimmy Cliff spelar huvudrollen Ivanhoe som vill lämna livet som jamaicansk rude boy för att bli popstjärna. Soundtracket är till stor del - åtminstone låtarna han själv gör i filmen - skrivet av honom själv, vilket förstås vittnar om hur bra det är. Titelspåret är inte bara en av de bästa reggae- eller filmlåtarna någonsin, utan kort och gott en av de bästa låtarna som över huvud taget spelats in.

Babels torns science fiction-kanon #9: Blade Runner

Blade Runner (Ridley Scott, 1982)

Jag tror mig ha gjort det väldigt klart många gånger, att Blade Runner är en av mina absoluta favoritfilmer. I min kandidatuppsats som jag delade med mig av för några månader sedan gick jag i detalj in på många av de aspekter som gör dess samhällskritik så väldigt relevant, och därmed även mycket av vad som gör den till en av de bästa filmerna som någonsin skapats. De teman jag då skrev om mest var konsumtionssamhället och kommersialismen, bibliska metaforer och bilder, samhälleliga klassklyftor och teknisk utveckling, och existentiell mänsklighet.

Baserad på Philip K. Dicks berättelse med den förtjusande titeln Do Androids Dream of Electric Sheep?, utgör alltså Blade Runner även genom sin förlaga en viktig punkt i science fiction-historien. För Philip K. Dick är givetvis en av de allra största, och detta är förmodligen den bästa filmatiseringen av hans verk.

Blade Runner ställer många frågor. Många väldigt enkla frågor som dock söker desto mer komplexa svar. Vad innebär det att vara människa? I filmen framställs de syntetiska människorna, replikanterna, som mer mänskliga än de biologiska människorna. Man ger flera alternativ till läsningar, flera tänkbara svar på frågan, av vilka inget ensamt utgör ett fullgott sådant. Filmen är över huvud taget väldigt rik på innehåll. Den går att läsa i oändlighet, men spelar även på en renodlat dramatisk nivå. Noir-estetiken som Ridley Scott placerat i Los Angeles 2019 är fulländad, neonljus i ösregn, höga hus som kastar skuggor över de markytor där människorna rör sig. Det är sanslöst vackert i sig, och utan tvekan en milstolpe i utvecklingen av science fiction-genrens utseende. Eftersom filmen även har så tydligt mänskliga teman blir den en dramathriller lika mycket som något annat.

Nej, det känns knappt som att det är någon idé att försöka förklara. Det finns för mycket att ta i för att alls kunna göra det rättvisa. I nämnda uppsats närmade jag mig väl någonting, men det finns förstås alltid mer att tillföra. Så det är liksom bara att sätta igång, och se filmen om och om igen (det är då alltså final cut-versionen som bör ses). Det kommer jag fortsätta med.

Därför är Blade Runner given en plats i Babels torns science fiction-kanon.

Babels torns science fiction-kanon #8: Apornas planet

Apornas planet (Planet of the Apes, Franklin J. Shaffner, 1968)

Åh, det är en sån godbit, Apornas planet. Som barn såg jag den mest som en äventyrsfilm med apor, det var gott nog för mig. Ser man till helheten är den ju dock mer intrikat än så, förstås.

Den kombinerar rymdfärd med tidsresa på ett sätt som minst sagt får en att höja på ögonbrynen, framför allt om man inte känner till filmens slut sedan innan. Vidare har den postapokalyptiska teman och en estetik som kombinerar detta med djungler och som sagt apor. Ja, man hör ju förstås hur förtjusande det låter.

Aporna ja, som fick akademipris för sina sanslöst fina kostymer, är således supersnygga. De är en trovärdig evolutionsmässig följd av vår tids motsvarande primater. Lägg till Charlton Heston i huvudrollen och det är fest. Han överspelar helt lysande, varenda replik levereras med en brinnande innerlighet som gränsar till pekoral, men istället blir genial ur Hestons mun.

Tim Burton tillförde i sin nyinspelning en ytterligare poäng i slutet av filmen, kring vilken det råder delade meningar. Jag tycker den är en utmärkt modernisering. Men oavsett vilket, så kan nog de flesta enas om att originalfilmen i själva verket var perfekt redan som den var, inte minst i science fiction-kontext.

Därför är Apornas planet given en plats i Babels torns science fiction-kanon.

Topp5-fredag #53: Sammanfattning av september

Jag har sett väldigt mycket oerhört bra film den senaste månaden, men tänker ändå bara lista fem va dem. Fast det hindrar mig inte från att nämna några till i förbifarten Dazed & Confused, Hiss till galgen, Kinesisk Roulette, Demonernas port, Lady från Shanghai så det var det. Och diverse filmer av Wong Kar-wai som jag verkligen älskat men som för inte går att separera och bedöma för sig. Men de får nog plats nån annan gång.

Slacker och Waking Life har jag ju redan skrivit om men de bör också ses.

5. En satans eftermiddag (Dog Day Afternoon, Sidney Lumet, 1975)

Al Pacino är så bra han någonsin kan va. Med lite små korrigeringar i tempo och längd skulle femman vara tveklös, istället blir det "bara" asbra.

4. Kvinnan i sanden (Suna no onna, Hiroshi Teshigahara, 1964)

Så otroligt vackert filmad, sandkornen liksom! Det är så djupt men så enkelt, så genialt! Det handlar mycket om gestaltande av tid, och femman är nära här med. Ett japanskt mästerverk.

3. M (Fritz Lang, 1931)

Det är här bara åldern som hindrar femman. Nog för att det finns äldre femmor än denna, men det handlar snarare om att det är så tidig talfilm att tystnaden blir lite väl påtaglig i för långa scener. Men alltså nu låter jag ju negativ. Det här är bland det bästa jag sett, kort och gott. Skuggorna, moralen, regin i sin helhet är rätt mästerlig.

2. Road to Perdition (Sam Mendes, 2002)

Sam Mendes igen. Jag är glad att jag bestämde mig för att se mer av honom, för varje gång har han överrumplat mig med strålande filmer. Starka teman och underbar noir-hyllning, alldeles utmärkt gestaltade på alla plan.

1. Solaris (Soljaris, Andrej Tarkovskij, 1972)

Som vanligt vackert, poetiskt. Tarkovskij briljerar förstås. Jag har inte ord att beskriva med, åtminstone inte så kortfattat. Hans filmer måste upplevas.

Babels torns science fiction-kanon #7: The Terminator

The Terminator och Terminator 2: Domedagen (James Cameron, 1984 respektive 1991)

Kanske borde trean också vara med i beräkningen, men jag har inte för avsikt att gå in på filmerna i sig utan mer den helhet de utgör. Och de två första är väl då de viktigaste.

Att inte nämna Arnold vore förstås dåraktigt. Jag har inget alls till övers för honom i vanliga fall, utan tycker att nästan alla hans roller spelas rätt katastrofalt dåligt. Men när han får uppgiften att gestalta en maskin, så gör han det onekligen oklanderligt. Hans brytning och nästan överdrivet styltiga sätt att leverera repliker på är som klippt och skuret för rollen som Terminator. James Cameron kunde helt enkelt omöjligtvis hittat någon bättre för detta ändamål.

Liksom gårdagens inläggsämne fungerar även The Terminator på två för sammanhanget vitala nivåer. Filmmässigt hör den till det bästa Cameron åstadkommit, och som action hör den till det bästa som någonsin åstadkommits. Det kittlar i varenda nerv i kroppen.

Men den absoluta nyckeln till briljans är förstås slutet i första filmen, och hur detta spinns vidare på. Ingen hade mig veterligen tidigare utforskat tidsresekonceptet på ett liknande sätt. Att Cameron dessutom vid ett första försök lyckas bemästra det, är ju inte så dumt det heller. Visst kan man prata om logiska luckor som tidsresandet medför, men jag är av den bestämda uppfattningen att eftersom vi ännu inte lyckats genomföra en tidsresa av den här typen, vet vi omöjligtvis hur logiken kring den skulle fungera. Så det är ju bara spekulationer.

Nej, med Terminator-filmerna skapade Cameron definitivt verk som både utforskar intressanta teman kring tidsresor och mänsklighet, och som präglade både sin sam- och framtid.

Därför är The Terminator given en plats i Babels torns science fiction-kanon.

Babels torns science fiction-kanon #6: The Matrix

The Matrix (Andy och Lana Wachowski, 1999) 

Det som gör att The Matrix är en så förbannat bra film är antalet nivåer den fungerar på. Utöver att den är både djup och eftertänksam, väldigt smart, så är den även häftig med fet action liksom. Det är en bra kombination. Ur ett science fiction-perspektiv är förstås filmens teman och intrig det mest intressanta, men jag tänker ändå inte börja där. För viktig är även den inverkan som filmens actiondelar haft både på genren och mediet i stort. För den var ju väldigt inflytelserik. Sci fi fick ett uppsving under hela 00-talet som det förmodligen inte hade fått utan The Matrix.

Givetvis är det dock inte där det allra största med The Matrix ligger. The Matrix konkretiserade teman som ett par andra filmer bara månader och enstaka år tidigare vidrört men gjort mer abstrakta (vilka filmer återkommer jag till, båda påtänkta måste vara med i listan här), framför allt då verklighetstemat. Filmen ställer frågan om vad som är verkligt och vad som inte är det, i förlängningen väcks existentiella frågor om individens varande. Som tidigare konstaterats är de bibliska liknelserna, metaforerna och allegorierna ett gammalt tema i science fiction-filmen. I The Matrix är de monumentala, vilket berikar filmen ytterligare.

Vidare är det intressant att applicera de frågor filmen ställer på en modern kontext, med sociala medier och även den väldigt lättsinnade skräpkultur som aldrig tycks avta utan vars påverkan på samhället bara verkar eskalera med alla värderingar som hör till.

Därför är The Matrix given en plats i Babels torns science fiction-kanon.