Närläsning: Metalager, orientalism och vithet i M. Butterfly

Jag har inga ambitioner att läsa av och analysera filmen i detalj, det verkar ju varken särskilt intressant att läsa eller speciellt klokt att försöka sig på såhär på rak arm direkt efter att filmen slutat. Jag har dock svårt att låta bli att nämna något alls, när alla mina favoritteman (förutom alla sci fi-relaterade då förstås) förekommer i en och samma film. Framför allt metaperspektivet förstås, det är ju så himla spännande med lager av diegeser och narrativ, eller hur? Orientalism och vithet är ju också intressant, och här ges god kritik till de konventionella föreställningarna. Men vi börjar från början, med metaläsningen.

M. Butterfly (David Cronenberg, 1993) är en adaption av en pjäs vid samma namn, från fem år tidigare. Vidare spelas i filmen ett utdrag ur en opera upp, nämligen Madame Butterfly av Giacomo Puccini, till vilken pjäsen M. Buttefly är en direkt kommentar. Operan Madame Butterfly har i sin tur en förlaga i och med en novell av John Luther Long. Som om inte detta vore nog så är både pjäsen och novellen baserade på eller starkt inspirerade av verkliga berättelser. Kringel krångel, minst sagt. Eftersom jag inte trasslat ihop trådarna nog ännu, vill jag även påpeka hur berättelsen som berättas i M. Butterfly tar form som en parallell eller alternativ version av den i Madame Butterfly, och med detta förs jag vidare till orientalismen och vithet.

Orientalismen är tydlig i Madame Butterfly, det handlar om hur en västerlänning faller för mystiken i den orientaliska kvinnan och småningom gifter sig med henne, en ung japanska. Exotismen kan tänkas stå en upp i halsen. Denna orientalism poängteras redan tidigt i M. Butterfly, men för att förvirra tittaren är det samma berättelse som utspelar sig här. Fransosen René Gallimard blir förälskad i kinesiska operasångaren Song Liling, och förundras lika delar av sitt kärleksintresse och det exotiska Peking de befinner sig i. När Song frågar om inte René finner européernas förhållningssätt till undervisning väldigt slappt, och får ett nekande svar, tangerar hon Richard Dyers essä White som behandlar vithet i film. Hon säger med en mening det som Dyer ägnar sin text åt att bevisa: After all, how can you objectively judge your own values? Detta är alltså vad vitheten handlar om, hur den vita mannen inte kan se sin egen vithet, det som inte avviker från normen är så självklart att det omöjligtvis ens kan ifrågasättas. Vitheten definieras utifrån den andre, i det här fallet Song Liling.

Det var väl ungefär vad jag hade att säga, förtjusande film, för övrigt.

Topp5-fredag #34: The Ousiders (fortsättningen)

Anledningarna är flera, till varför jag kommit att tänka på The Outsiders (Francis Ford Coppola, 1983) den senaste tiden, men vilka de är finns ingen mening med att gå in djupare på. Vad alla vet om detta mästerverk är nog främst hur filmen fungerande som språngbräda för en handfull lyckade skådespelarkarriärer. Om man nu kan rangordna sådana på ett rimligt vis vet jag inte, men mitt försök kommer här.

5. Rob Lowe

Jag vet inte mycket om Rob Lowe mer än att han spelat in väldigt många filmer och funnits i mitt medvetande hemskt länge. Jag har inte sett många av filmerna han har gjort, men avgörande för att han får femteplatsen framför Ralph Macchio är så enkel som att Austin Powers-filmerna är roligare än Karate Kid-trilogin, även om vederbörande rollkaraktär är mindre prominent i förstnämnda.

4. Patrick Swayze

I första hand Dirty Dancing, och det räcker väl egentligen? En ikonisk roll till ett förtjusande soundtrack, världens snyggaste man? Nä men typ. Liksom med Rob Lowe har jag inte sett så mycket, men något säger mig att jag gillar Swayze. Liksom resten av världens befolkning.

3. Matt Dillon

Han var ju med i hela den där S. E. Hinton-trilogin som kom 82-83, med Tex, Rumble Fish och The Outsiders, och det var så jag lärde känna och älska honom. Vidare finns det en roll som gör honom i mina ögon oförglömlig, om han inte var det innan, nämligen den i Drugstore Cowboy (Gus Van Sant, 1989). Sedan dess har han väl hållit sig rätt så ljummen (var med i en till Van Sant-film i och för sig, som jag inte sett) men dessa meriter räcker ändå långt för mig.

2. Tom Cruise

Det kan omöjligtvis begäras en motivering för Tom Cruise. Det finns liksom ingen poäng med att rabbla upp filmer och roller, listan skulle bli oändlig. Vad som kan konstateras är att jag alltid finner stort nöje i att se Tom Cruise spela, åsidosätt hans tveksamma privatliv och kvar finns en av de mest kompetenta skådespelarna i modern tid. Och så har han varit med i fantastiskt bra filmer också, även utöver hans egen insats.

1. Emilio Estevez

Är jag dum i huvudet som sätter Gordon Bombay från The Mighty Ducks-filmerna i toppen? Javisst, och det med nöje. Emilio kanske var min allra första favoritskådis, i just den rollen. Sen älskade jag honom i The Breakfast Club, samt hans regi-succé Bobby. I mitt fall, och förmodligen enbart i just mitt fall, räcker detta för förstaplatsen på listan.

Förresten, Ponyboy-skådisen som jag inte ens minns namnet på hamnade utanför diskussionerna om listan redan från början på grund av att han inte gjort nåt av värde sen 83.

Babels Torn vidgar sina vyer

Ordet kultur har två ganska olika definitioner där den ena handlar om civilisationers levnadsmönster, traditioner och människor, medan den andra snarare åsyftar ting relaterade till människans sinnliga stimulering. Ofta sträcker sig saker över gränsen mellan dessa definitioner, musik kan både betraktas utifrån en kulturell (första definitionen) vinkel, vilket förstås är vanligt med världsmusik till exempel, eller annars utifrån sina sinnesstimulerande egenskaper. Filmdiskurser rör förstås alltid diverse etnofilm, men i första hand ses filmerna från den andra definitionen, trots att det finns ett mer utzoomat perspektiv som ofta ses förbi.

På andra sidan befinner sig matkulturen. Sällan är geografisk härkomst lika relevant eller intressant som när det kommer till mat, vi pratar om thai, indiskt, etiopiskt, sushi, kebab, pizza och fusion cooking och uppenbarligen spelar här matens kulturella ursprung roll. Vad som förtas är matens än mer uppenbara sinnliga påverkan. Av den kultur vi konsumerar i form av filmer, musik, målningar, skulpturer, fotografier, ljudkonst och allt vad man kan tänka sig finns det inget som stimulerar de två sinnen som mat i första hand gör anspråk på, smaken och lukten. En anledning till att maten inte uppmärksammas på samma sätt som diverse media och konst, i egenskap av finkulturellt uttryck, skulle kunna vara den fattiga svenskan som beskriver maten. Språket i P1 pratade i ett avsnitt om just detta, hur det finns väldigt få etablerade termer och uttryck, som förknippas med matkritik.

Det där på slutet bådar ju förstås inte gott för mig, om jag tänkt skriva nåt om mat, men jag har svårt att låta bli. Mat är ett stort intresse hos mig. Så bli inte förvånade om jag plötsligt börjar behandla mat som om det vore sinnligt stimulerande, för det är det ju i allra högsta grad.

Mina ord om Daft Punks Get Lucky

Jag valde att inte lyssna på något av det som läckte ut inför låtsläppet. Inte av anledningen att jag ville vara blank när jag väl fick höra låten (som jag tänker mig att en del säkert gjorde), utan på grund av ointresse. Jag hade sett intervjun med Giorgio Moroder och det var väl roligt, jag gillar ju honom, men det känns ändå lite mossigt förstås. Vidare har Daft Punk inte varit i närheten av den kvalitet de höll på Discovery, sedan dess, så varför skulle detta bli annorlunda?

Sen kunde jag ändå inte hålla mig mer än en dag. På lördagförmiddagen lyssnade jag ändå för när 80 procent av ens twitterflöde tjatar om låten känns det rimligt att lyssna för att få veta vad de skriver om. Och nog fasiken var den bra alltid, helt klart det bästa sedan Discovery, kvalitetsmässigt i paritet med det mesta på den skivan. Pharrell Williams bidrag till låten är förstås fantastiskt, precis som det mesta andra han någonsin sysslar med. Bryggan, eller vad man vill kalla det, har ett ljuvligt melodispråk som fick mig att smälta vid första lyssning, trumsektionen känns som hämtad från en Moroder-produktion från hans storhetstid och över huvud taget svänger det bara jävligt bra helt enkelt.

Jag har inte lyssnat på låten sen dess, jag räknar med att få höra den fullt tillräckligt många gånger framöver ändå. Men visst ska det sägas, att jag slutligen fick kapitulera, för Daft Punk är helt klart åter överlägsna vad gäller dansmusik.

Topp5-fredag #33: 33 minuter sci fi

Fem fina science fiction-kortfilmer som klockar in på 33 minuter. Det är bara att beskåda och beundra, för de är alla små mirakel på sina sätt och vis. Alla är relativt nya, jag har valt att fokusera på just såna även om det gjorts väldigt mycket bra under hela 1900-talet.

5. World Builder (Bruce Branit, 2007)

En fröjd att skåda när huvudpersonen bygger upp en holografisk värld. Det är väldigt tjusigt och skulle gå att jobba vidare med i oändlighet.

4. Legacy (Grzegorz Jonkajtys, 2008)

Supersnyggt animerat och en storslaget intressant idé som presenteras på blotta två minuter. Slutscenen är kanske uppenbar, men ändå så självklar på nåt sätt. Utmärkt.

3. Grounded (Kevin Margo och Barrett Meeker, 2011)

Snygg och smart. Det har dykt upp ett par långfilmer med tematik lik denna de senaste åren och i själva verket görs det lika effektivt här på sju minuter som på deras motsvarande 100.

2. Lifeline (Andres Salaff, 2009)

Väldigt vacker, både i sitt bildspråk med naivt tecknade animationer och i sin metafor. Det handlar om strävan och längtan, en kärlek för stor för att någonsin kunna ignoreras. Det handlar om att släppa taget helt, chansa, och hoppas på det bästa, för den kärleken är väl värd risken.

1. Ark (Arka, Grzegorz Jonkajtys, 2007)

Ni kanske känner igen regissörens namn från några filmer ovanför. Denna polack är en smärre mirakelman tydigen. Hans animationer är inte lika tekniskt avancerade i Ark som i Legacy, men de är extremt snyggt designade. Den har en unik och utpräglad visuell stil som ger den massor. Berättelsen berör, rent av. Det är stort att kunna berätta smått, och Ark gör det utomordentligt.

Närläsning: Terrassen genom Oblivion

Stillbildskortfilmen Terrassen (La Jetée, Chris Marker, 1962) blev långfilm i och med De 12 apornas armé (12 Monkeys, Terry Gilliam, 1995) och har således nåt ut till fler science fiction-entusiaster än vad den annars hade gjort, för faktum är att det är en klurig och lite svårtillgänglig kortfilm. Alltså, inte svår att få tillgång till då den finns på youtube, men det är ingen Hollywood-blockbuster det rör sig om. Tvärtom. Det första jag tänkte när jag i helgen såg Oblivion (Joseph Kosinski, 2013) var just de tydliga spåren av denna kortfilm. När jag senare gjorde mina efterforskningar kring huruvida den generella kritikerkåren också snappat upp likheterna visade det sig att oväntat många var medvetna om dem. I Sverige har det inte varit överväldigande många dock, jag har hittat en enda recension där Terrassen alls nämns, då i förbifarten som en inspirationskälla utan att gå in mer på det. Men det är ändå det, därför är det den enda recensionen jag skulle kunna rekommendera av Oblivion. För faktum är, att om man inte fångar referenserna till och inspirationen av Terrassen eller åtminstone De 12 apornas armé så är man inte tillräckligt påläst, eller saknar gott omdöme nog att ge en rättvis bild av en film som i mångt och mycket bygger på ett slags postmodernistiskt potpurri av sci fi-verk.

Jag menar inte att man inte kan gilla filmen ändå, det kan man garanterat. Men det ger ett mervärde att veta varifrån saker kommer, och jag anser att om man finner sig själv kunnig och vetande nog att bedöma någon annans verk, så måste man först ha materialet att kunna förstå verket. Men nog om det.

Det är tydligt redan i Oblivions öppningssekvens, efter svepet över den öde marken, när Jack går in i sin minnesbild från en terrass (hör och häpna!) där han ser en kvinna. Detta är förstås väldigt likt Terrassen där huvudpersonen också har en minnesbild av den terrass där han först såg ansiktet av sin stora kärlek. Det är en minnesbild som hemsöker honom utan att han vet riktigt varför, just som med Jack i Oblivion. Orsakerna till det är dock inte desamma. Detta är på något sätt hela Jack Harpers personliga plot, det är den som för hans karaktärs utveckling framåt, det är den som för Oblivion framåt.

Utöver den tydliga likheten i berättandeverktyg finns även en handfull referenser inslängda, som förstärker kopplingarna till Chris Markers klassiker. Det kanske mest uppenbara är något så litet och meningslöst som ett par solglasögon. De solglasögon som bärs av Malcolm Beech i Oblivion är cirkulära och för osökt tankarna till vetenskapsmännen i Terrassen som bär liknande runda skyddsglasögon, en liten men tydlig nickning till föregångaren. Nästa är symboliken i vad som i Oblivion är ett förfallet bibliotek. Samma grepp användes redan av H. G. Wells när han skrev Tidsmaskinen där ett museum i framtiden fick representera människans kulturella degradering. Även i Terrassen finns alltså scener från när paret besöker ett museum, som sen skall komma att förstöras tillsammans med resten av Paris i det stundande tredje världskriget.

Det tredje världskriget för oss in på den sista likheten jag tänkt att ta upp. Dels då just det tredje världskriget som figurerar i båda verken, men även vad det leder till. Med risk för så kallad spoiler avslöjar jag härmed viktiga delar av båda filmer. Slutscenen i Terrassen visar hur dess huvudperson äntligen får sitt svar till varför denna minnesbild förföljt honom, nämligen att han i bilden ser sitt framtida jag skjutas och falla ihop död. Detta är i filmen en följd av att vetenskapsmännen skickat tillbaka honom i tiden till innan tredje världskriget. Även i Oblivion spelar kriget en viktig roll som vattendelare mellan tiden före och efter. Jack Harpers minnen tros vara från före kriget, även om han är medveten om att han inte existerade före kriget, då kriget var för alldeles för längesen. Så småningom kommer det fram att minnet är sant, han mötte sin då blivande fru Julia på Empire State Buildings balkong för att sen gå ner i sovande dvala och mer än så ska nog inte sägas för att inte avslöja onödigt mycket. Man kan även se en koppling till hur huvudpersonen i Terrassen får se sin egen död, i och med en viss sen i Oblivion där Jack kväver sin fiende... men återigen, mer ska nog inte sägas.

Filmreflektion: Äta sova dö

Att Äta sova dö (Gabriela Pichler, 2012) belönades med diverse priser vid guldbaggegalan nämnde jag när jag sammanfattande mina intryck av densamma, då jag även uttryckte att jag hade planer på att se den sedan länge. Nu har det äntligen blivit av, och jag står nu smått ambivalent till filmen.

Jag borde inte kalla dem problem, då de inte är det egentligen, men jag gör det ändå för att de skulle kunna upplevas som sådana. Men ja, jag ska börja med ett par stora problem filmen har. Det första är dess karaktärer. Det finns i hela filmen ingen karaktär jag på något sätt kan identifiera mig med, knappt någon som jag ens sympatiserar med och till synes inte ens något vidare djup i de karaktärer som visas upp. Huvudpersonen Raša har pondus, hon står upp för sig själv och sin far, och deras rättigheter. Hon ber aldrig om ursäkt vare sig för sin person eller den plats hon tar, utan agerar alltid rakt och från hjärtat. Detta kan man förstås säga är positiva egenskaper i de flesta fall, men allt för ofta beter hon sig på sätt som framställer henne som en direkt osympatisk person, vilket gör egenskaperna irriterande i samma mån som de annars varit goda. Det andra problemet är hur tråkig filmen är, på många sätt. Det händer inte särskilt mycket, det sker ingen egentlig karaktärsutveckling och färgskalorna är grådaskiga och allt annat än inbjudande. Det finns över huvud taget inte särskilt mycket att tycka om.

Men det är just dessa så kallade problem som gör filmen så enorm, så fantastiskt viktig och utmärkt bra.

Karaktärerna är aldrig tillrättalagda, de är inte ämnade att berätta en spännande berättelse, de är något så ovanligt som riktiga människor. Att följa dessa riktiga människor blir sedan filmens självändamål, det finns ett egenvärde i att få se deras liv på grund av den äkthet som de givits. Det händelselösa narrativ som berättas genom Rašas kamp mot livet, arbetslösheten och rasistiska fördomar får rent av spänning i all sin enkelhet när hon antar provanställningen med bilkörning i jobbet trots att hon saknar körkort. Sakta men säkert bygger hon - bara genom att vara en människa som man genom filmens gång lär känna - upp ett patos, som i sin tur gör hennes specifika berättelse extra relevant. Den extrema socialrealismen blir nyckeln till filmens betydelse, genom att göra en sådan verklighetstrogen, nästan dokumentär i sitt uttryck, skildring av livet på samhällets botten påvisas det oerhört skeva i klassklyftor och ojämlikhet.

Filmen i sin helhet är en oerhört viktig motpunkt till den bild som ges av denna arbetslösa, ointellektualiserade underklass. I ett Sverige där det nedsättande begreppet "white trash" är socialt accepterat som benämning på en specifik samhällsgrupp är det nödvändigt att visa en berättelse som denna.

Decenniets kulturgärning - svenskt kultspel online

Drakborgen gavs ut av Alga för snart trettio år sen och präglade många ungdomars uppväxt. Jag vet inte om jag och min bror egentligen spelade lika mycket som vi lekte, förmodligen var Drakborgen det mest komplicerade spel Alga någonsin lanserat i Sverige. Hur som helst, när det kommer till svenska sällskapsspel så är Drakborgen kanon, det får inte missas. Originalutgåvan brukar gå för ett par hundra åtminstone på Tradera och dylikt, varför denna online-version förstås är varmt välkommen.

Anpassat för endast en spelare, med highscorelista lämpar sig detta utmärkt för digitalt spelande, då man som ensam spelare sällan skulle orka packa upp hela spelet och korten och allt vad fan och hans moster kokat ihop för att spela på egen hand. Spelet är lika förbannat svårt som alltid och man dör för jämnan. Utmaningen ligger främst i att över huvud taget få med sig nån skatt levande från borgen, når man rent av skattkammaren utan att dö på vägen ut så har man god chans på topplistan.

Det känns som att spelet förutsätter att man kan reglerna sedan innan, men å andra sidan är det nog bara då man ens är intresserad av att spela. Jag känner lite att det är för sent i tiden, att en webbläsarversion är passé, och att en app vore betydligt mer intressant. Det kan någon jättegärna få pilla på förstås, men samtidigt ligger denna version helt i linje med vad Drakborgen står för. Det är originalkorten och spelplanen som är inscannad och spelprotokollet gör att spelet liknar de textbaserade rollspel som utvecklades för hemdatorer samtidigt som Drakborgen var aktuellt. Jag tycker att det är fantastiskt att någon bemödat sig med att programmera detta, och det är ett exceptionellt tidsfördriv som jag trots många försök inte nått längre än till hiscorelistans tjugotredjeplats i.

Spela!

Topp5 #32: Originalen man kanske inte kände till

Det görs många covers inom musik. Förr i tiden kallades det inte covers, utan inspelningar. Låtskrivare skrev låtar som skivbolag köpte för att spela in. Därför finns många gamla låtar i många versioner. Efter den moderna popmusikens stora genombrott på sextiotalet, när band och artister i större utsträckning började skriva mer eget blev covern ett fenomen. Dagens topp5 består av fem original som gjorts kändare av andra.

5. Gloria Jones - Tainted Love

Senare i kändare version av Soft Cell och för den delen så småningom Marilyn Manson. Gloria Jones gamla northern soul-dänga förtjänade att åter se dagens ljus, när den plockades upp av en brittisk DJ på resa i USA. Låten spelades in igen, av Gloria Jones och denna gång producerad av maken Marc Bolan, men den misslyckades som singel en gång till. Sen kom Soft Cell och blev världsberömda för den. Originalinspelningen från 60-talet är dock överlägsen.

4. The Nerves - Hanging on the Telephone

Denna fantastiska powerpop står oöverträffad än i dag. The Nerves släppte aldrig mer än en EP, låten spelades in av Blondie ganska kort efter och det är så de flesta minns den. Undrar vad det hade kunnat bli av The Nerves om de fortsatt tillsammans, jag har svårt att föreställa mig att det här var det enda de bar på som gemensam konstellation.

3. The Great Society - Somebody to Love

Det är en lite märklig berättelse, detta. Grace Slick hade bandet The Great Society med sin man och hans bror. Hon hade inspirerats till att starta band när hon sett Jefferson Airplane spela. Mannens bror skrev en låt som hette Somebody to Love, vilken Grace Slick tog med sig när hon hoppade av bandet för att istället sjunga med sina favoriter i Jefferson Airplane. De fick sen en superhit med låten, som ingen i bandet ens var inblandad i skrivandet av.

2. World Party - She's the One

Så kan det gå, när man skriver kontrakt med skivbolag, att det inte blir riktigt som tänkt. Jag förmodar att Chrysalis hade rättigheterna till Karl Wallingers låtmaterial, och gav en av låtarna till Robbie Williams. Den blev ju dundersuccé och Wallinger sägs vara rätt så glad ändå, åt de pengar den inbringade honom. Men man kan väl tänka sig att han hellre hade sett sitt eget namn på de singlar som såldes.

1. King Harvest - Dancing in the Moonlight

Jag tror bestämt att Dancing in the Moonlight här i Sverige främst är känd genom Eva & Adam - fyra födelsedagar och ett fiasko (Catti Edfeldt, 2001), där Toploaders version figurerar, och efter vilken låten letade sig in på många "best of"-samlingar. Toploader gjorde sannerligen en alldeles förtjusande inspelning, men King Harvests version, men sitt signifikativa elpiano är om möjligt än mer förträfflig.

Det skall sägas att King Harvest dock inte gjorde originalet egentligen, utan det var trummisens bror som även var låtens upphovsman, som först spelade in den med sitt band Boffalongo. Den versionen har dock aldrig givits ut, så den blir på nåt sätt ogiltig. Så sent som i somras dök den dock upp på webben, så den som vill kan ju söka upp den på Youtube. Övriga kan lyssna på hela denna lista på Spotify istället.

Filmreflektion och närläsning: En svensk Lost in Translation i Miss Kicki

Jag är inte den enda som gjort liknelsen, och egentligen kanske det är svårt att sätta fingret på varför alla ser den. Det uppenbara vore väl att de båda utspelar sig i östasiatiska länder, men det vore även det alldeles för enkla och tråkiga svaret. Det kanske fick den första tanken att väckas, men det måste finnas mer. Berättelsen i sin helhet? Nja, tveksamt. Intrigerna delar ingenting med Lost in Translation (Sofia Coppola, 2003), karaktärer och deras utveckling är en helt annan, så det är inte det heller. Nej vet ni vad, jag tror att det handlar om stämningen, känslan filmen har. Dess lågmälda framtoning och sparsmakade dialog, den stämning och känsla som gör att man sitter som trollbunden och bara betraktar, begrundar det man beskådar. Redan i öppningsscenen sätts tonen för resten av filmen, där replikerna är väldigt få och istället låter kroppsskådespelet stå i fokus. Blickar och miner. Man känner ansträngningen i famljebanden, inte för vad de säger till varandra, utan i vad de inte säger. När händelseförloppen förflyttas till Taiwan blir språkbarriären en naturlig avgränsning, färre ord yttras, knackig engelska blir enda orala kommunikationsmedlet. Detta tvingar förstås berättelsen att ta andra vägar, att fokusera på människorna istället. På samma sätt som i Lost in Translation. Det resulterar i en förtjusande liten pärla av regidebutanten Håkon Liu, som jag längtar att se mer av.

Nu till en liten kort analys av de två huvudkaraktärernas respektive narrativ och den skiftning som sker dem emellan, den som inte vill ha handlingen avslöjad rekommenderar jag att sluta läsa nu.

När resan planeras är det på mormors förskag, för att Kicki och Viktor ska få en chans att komma varandra närmare. Kicki använder dock resan som svepskäl för att få åka till Taiwan där hon ämnar hälsa på sin internetflirt Mr. Chang, snarare än att bättra sin relation till sin son genomför hon alltså resan i första hand för att finna kärlek. Viktor å sin sida har inga andra intentioner än att lära känna sin mor bättre, och följer med på resan med denna premiss.

Nånstans omkring halvvägs in i filmen åker Kicki, Viktor samt Viktors vän Didi för att överraska och hälsa på Mr. Chang. I samma ögonblick som Kicki inser att Mr. Chang är gift och har barn, inser även Viktor den intention hon haft med resan. Deras narrativ skiftas och inte långt senare spelas den scen där bytet fullbordas, scenen då det först hintas om något mer än bara vänskap mellan Viktor och Didi. Samtidigt ångrar sig Kicki och önskar att hon gjort resan tillsammans med sin son, snarare än bara samtidigt som honom. Hennes mål förflyttas till att lära känna Viktor, medan Viktor givit upp hoppet och inte vill annat än umgås med Didi.

Kickis mål vid avresan var att finna kärlek, halvvägs in byts kärleken mot den till hennes son. Viktors mål vid avresa var att komma närmre sin mor, vilket i mitten av filmen ändras mot hans funna kärlek. Hur allting slutar vet vi inte, i slutscenen är de ännu Taipei. Jag fantiserar om att Didi följde med hem till Sverige men hade det visats i filmen hade man nog sällan skådat något så ostigt.

En slutlig kommentar om den avslutande thriller-intrigen ska få avrunda min text här. I ett kidnappningsfall sätts både relationen mellan Kicki och Viktor såväl som den mellan Viktor och Didi på sin spets, man får känslan att om de överlever den så överlever de allt. Jag förstår hur vissa människor ser det som en onödig detalj i en annars så lågmäld film, men ser det själv istället som ett självklart avslut som knyter ihop filmens narrativ på ett effektivt och smidigt sätt.

Gus Van Sant + ny sci fi = vad i hela fridens namn

Nej, min favorit Gus Van Sant ska inte regissera nästa Blade Runner eller The Matrix. Några planer på att regissera science fiction finns nog inte över huvud taget. Däremot står han som exekutiv producent för en kommande apokalyps-historia regisserad och skriven av för mig totala främlingar. Den enda information som finns att hitta är castingannonser med uppgifter inför audition, som nu ägt rum. Man kan där läsa sig till filmens plot samt ett antal av dess karaktärer. City of Gold kommer handla om en planet på väg mot total ödeläggelse, kärlek och makt är plotdrivande och jag anar ett visst klassperspektiv. Det låter egentligen inte som en film som kommer förändra vare sig världen eller kanske ens sci fi-genren, men å andra sidan har det gjorts många fantastiska filmer som aldrig påverkat någonting, mer än enstaka individer. City of Gold skulle eventuellt kunna vara just en sån film, det bådar gott i alla fall.

Men vad sjutton vet jag, det kan för all del lika gärna vara detta århundrades egen Metropolis, så vitt jag vet. Att följande konceptkonst känns lite underutvecklad får väl gå, den visar på goda ambitioner, åtminstone.

Topp5-fredag #31: Giorgio Moroder

Moroder har gjort ett antal filmsoundtracks jag älskar, i synnerhet specifika låtar. Jag kommer förmodligen vid lämpligt tillfälle göra en uppföljare till denna lista med ytterligare fem höjdpunkter, tills vidare skjuter jag från höften med dessa.

5. Scarface (Push it to the Limit)

Vid filmens mittpunkt, kollaget med pengatvättningen och tigern, lyx och flärd och i ett annat sammanhang hade det här inte varit en bra låt, men just här kunde inget ha varit coolare.

4. The Legend of Babel

Jag såg Moroders version av Metropolis väldigt nyligen för första gången, och det må så ha varit att det inte var hans bästa musikskapande på det stora hela, men det var förstås en stor filmgärning att restaurera och förnya en sådan film. Vissa spår håller väldigt hög klass, det är daterat men vad fan gör väl det. Ackompanjerande en av mina favoritscener i filmen stod instrumentalstycket The Legend of Babel ut som något utöver det vanliga.

3. The NeverEnding Story

Underbar film med lika underbar temalåt. Fruktansvärd frisyr på Limahl men det är överkomligt, melodin kommer före. Den sedvanliga Moroder-basen kommer till sin fulla rätt och har nog aldrig låtit så bra som här.

2. Midnight Express

En sån duo, det är som om Moroder alltid varit ämnad att jobba med Harold Faltermeyer (som å sin sida gick vidare med Top Gun- och Snuten i Hollywood-teman bland annat) som här lyckas göra ett instrumentaltema som hör till 70-talets absolut bästa. Fantastisk film med ett minst lika fantastiskt soundtrack.

1. Flashdance... What a Feeling

Jag gillar hur dessa goda syntherrar och producenter dyker upp i varandras produktioner så gott som hela tiden. Moroder, Faltermeyer och Keith Forsey. Här är det Keith Forsey som är samarbetspartnern och oavsett filmisk kontext är det här en av 80-talets bästa poplåtar. Så, helt enkelt. Än en gång är det i första hand melodin som gör det, men även produktionen bidrar också med sitt, lagom fläskig och pompös, oemotståndlig.

På Spotify.

En lyckönskan till Roger Ebert (minnesruna)

Här i Sverige är det han inte ett vedertaget begrepp. Inte ens filmintresserade vet nödvändigtvis vem Roger Ebert är. Men på andra sidan Atlanten och inom filmkritiken är han den överlägset störste som skådats och lästs. Han har recenserat filmer för Chicago Sun-Times dubbelt så länge som jag ens funnits till, och har skrivit i snitt 200 recensioner om året samt andra artiklar, blogginlägg och en stor samling böcker utöver det. Han har legat i, ja det kan sägas. Förra året måste ha varit något slags rekord när han skrev över 300 filmrecensioner, det går ju knappt att föreställa sig. Var finner man alla orden liksom? Ja just det, han har ju även hållit på med diverse tv-program om film under mer än halva sin karriär också.

Även om han redan 2004 förutspådde att Obama skulle komma att spela en stor roll i världen en vacker dag, och således med rätta kan anses vara en allvetande gud, har jag inte alltid varit överens med honom i hans åsikter (fast rätt ofta ändå), men aldrig har jag läst en recension han skrivit som inte påvisat någonting i filmen som jag annars missat. Det finns ingen som för mig har berikat så många filmupplevelser, som Roger Ebert.

Nu har Ebert drabbats av cancer för andra gången och insett att det är dags att trappa ned. De senaste månaderna har jag, när jag besökt Eberts hemsida, mötts av fler och fler recensioner skrivna av andra än Ebert själv. Han har handplockat en samling recensenter för att försäkra sitt arv, och för att själv kunna ägna sig enbart åt de recensioner han faktiskt vill skriva. En ny version av RogerEbert.com dyker upp någon gång i april med Ebert som redaktör snarare än huvudsaklig skribent.

Då jag är mycket förväntansfull inför det som komma skall vill jag önska Roger Ebert ett stort lycka till med sina framtida projekt, men ännu mer i kampen mot cancern.

UPPDATERING

Bara några timmar senare rapporteras Ebert vara död. Det känns overkligt. Jag tänker på alla filmer han aldrig får se, och på hans familj som blivit lämnade efter att den vidriga cancern slukat ännu ett offer. Må han vila i frid.

Filmreflektion: Dödsmatchen

Bland flertalet släktmiddagar och familjeumgänge är det svårt att klämma in tid för annat, men som kontrast till den närmast idylliska tillvaron slog jag på stort med en redig våldsfilm på påskaftonsmorgonen. Filmen hade den ganska trista svenska titeln Dödsmatchen men går i USA under det klart fränare namnet The Blood of Heroes (ursprungligen, i Australien det mer B-filmsklingande The Salute of the Jugger, David Peoples, 1989). Det var på allas vår älskade regissör Duncan Jones twitterrekommendation jag tog mig för att se den, och skall ej ångras.

David Peoples har inte regisserat någon mer film än just denna, utan är snarare känd som manusförfattaren till Blade Runner (Ridley Scott, 1982) och De 12 apornas armé (12 Monkeys, Terry Gilliam, 1995), varför det kändes väldigt lockande att se vad han själv hade åstadkommit. Med sig hade han även fotografen från Mad Max-filmerna samt en självklar huvudrollsinnehavare i Rutger Hauer (som ju tidigare levererat Peoples-repliker på ett näst intill magnifikt vis i Blade Runner). Det ska sägas med en gång, att Peoples regi inte håller samma klass som hans nämnda manus, att The Blood of Heroes är en B-betonad produktion som många skulle ha svårt att se tjusningen i. Men det ska även sägas att jag föll pladask.

I ett postapokalyptiskt Australien finns inget större än en framtida motsvarighet till gladiatorspelen, såväl som fotboll, kallad jugger (även om det aldrig nämns i filmen). Filmen kretsar kring denna våldssport och ett lag som försöker ta sig an ett lag i "The League" för att uppnå den förhöjda tillvaro det innebär att spela i ligan. Det är liksom det som är filmens plot och det låter förmodligen urtrist för många. Men plusen är många, många. Scenografin är som direkt hämtad ur Mad Max, och det är ta mig tusan frågan om inte detta är en aningens snyggare film både rent estetiskt och filmiskt. Om inte så i alla fall nära. Sporten liknar amerikansk fotboll med skillnaden att spelarna använder vapen för att förhindra motspelarnas framgång, och att bollen är utbytt mot ett hundhuvud. Härligt, härligt. Jag är inte överförtjust i övervåld, men desto svagare för sport i film, och med våldet på rätt sida blir jag denna gång frälst. Våldet är nämligen helt motiverat.

Jag vet inte om jag läser in för mycket om jag ser filmen som en analogi för klasskampen där laget det handlar om försöker slå sig in i överklassen, men det känns inte helt åt helsike långsökt. Att filmen har en skapligt stark kvinnlig huvudroll, även om den hamnar lite i skymundan bakom Rutger Hauers toppenprestation, är roligt. Även om skådespelet inte alltid är på topp från hela besättningen, finns några få som räddar situationen.

Det är svårt tycker jag, att definiera en B-film. Jag är säker på att många skulle se denna som en sådan, men kan inte riktigt själv sålla mig till den skaran. För mig ligger det närmre att kolla på om konceptet känns gjort, ofräscht och unket, helt enkelt oinspirerat, än att se på filmens produktionsvärde (vilket jag ändå inte tycker är helt botten här). The Blood of Heroes är definitivt inte oinspirerad utan i mina ögon en riktig pärla bland postapokalyptiska filmer. Om man jämför direkt med den sista Mad Max-filmen är denna hundra gånger bättre.