Babels torns science fiction-kanon #3: Mannen från Mars

Mannen från Mars (The Day the Earth Stood Still, Robert Wise, 1951)

Mannen från Mars är exempel på flera saker. Det är en av de där tidiga 50-talsfilmerna som handlar om närkontakt av tredje graden. Det är en av de första i en rad av filmer som i sina svenska översättningar prompt skulle innehålla "Mars", vare sig det var med i originaltiteln eller inte. Den har musik av Bernard Hermann som gjorde thereminen till det typiska science fiction-instrumentet (utöver flera andra intressanta aspekter).

Filmen uppstod som en kommentar på den nyligen inträdda atomåldern, och den misstanke som under denna tidiga kalla krigstid riktades mot allting främmande. Människans enfald och dumhet blir uppenbar när det visar sig att utomjordingen som bemöts med militära styrkor och eldkraft, i själva verket kom till jorden för att be mänskligheten att sluta fred. Denna utomjording anspelar även på kristus, och ger filmen en biblisk tematik vilket i sin tur blir förvaltande av ett science fiction-arv, något jag tidigare redogjort för.

Även utseendemässigt har Mannen från Mars kommit att bli ikonisk. Dess tefat var en synnerligen tidig representation av farkosten, och även en synnerligen snygg sådan. Varelserna som anlände i den är också i sin minimalistiska design en inspirationskälla för många senare kreatörer.

Vidare kan det vara intressant att veta att Arthur C. Clarke själv rangordnar filmen som den sjunde bästa science fiction-filmen någonsin (där han placerar den ovanför 2001, mästerverket som han själv). Mannen från Mars bär uppenbarligen på en stor inverkan på efterföljande filmer, och representerar i sig själv väldigt mycket av det typiska för efterkrigstidens science fiction-film.

Därför är Mannen från Mars given en plats i Babels torns science fiction-kanon.

En lång tankekedja till molnen

Jag läste att det i dag var fem år sen Arthur C. Clarke dog. Alltså innan midnatt då. Sen funderade jag på om jag skulle skriva nåt om det men insåg att jag inte hade så mycket att säga, samt att det är sanslöst lamt av mig att jag så ofta använder dödsdatum som ursäkt till att skriva nåt. Så jag tänkte vidare.

Från Arthur C. Clarke var steget till 2001 - Ett rymdäventyr det mest närliggande då jag kom att tänka på Strauss. Alltså inte den Strauss som tonsatte Nietzsches Also sprach zarathustra - det hade varit lite väl uppenbart - utan den andra Strauss, han med wienervalserna. Även An der schönen blauen Donau är ju med där, i en helt fantastisk scen. Men jag tänkte att det fick väl va.

Som en blixt från klar himmel dök en minnesbild upp av The Tales of Beatrix Potter, där samma låt spelades till djurens dans. Det krävdes inte mycket youtubande för att konstatera att det var ett falskt minne. Förståeligt då jag inte sett den sen SVT slutade sin årliga visning av den, och då var jag ju bara barnet. Att se ett klipp fick mig in på balettspåret, och jag hann tänka på både Billy Elliott och därigenom London Calling som ett naturligt steg på vägen till Elvis.

Elvis fick mig att erinra kvällen jag på något sätt konstaterade att Love Me Tender ursprungligen var en folksång från inbördeskriget, med titeln Aura Lee. Från en civil war song till en annan, When Johnny Comes Marching Home med vars hjälp vi kan ta oss tillbaka till Kubrick i och med dess medverkan i Dr. Strangelove eller: Hur jag slutade ängslas och lärde mig älska bomben (i en annan version än den länkade, klipp från filmen fann jag ej). Så där får vi väl landa, för efter det slutade jag min associationslek och tänkte istället på att jag i morgon ska se om Cloud Atlas, denna gång på bio. Och ack så jag ska älska den igen, och ack så jag ska hylla den här på bloggen i framtiden.

Sånt tänker jag på när inget annat tar upp hjärnverksamheten.