måndag 30 september 2013

Babels torns science fiction-kanon #5: Terrassen

Jag kör på! Så länge jag har filmer som måste vara med i listan är det väl lika bra att bara fortsätta liksom. I dag blir det lite smalare än de tidigare, ändock fundamental

Terrassen (La jetée, Chris Marker, 1962)

Den största, tydligaste direkta påverkan Terrassen har haft på efterföljande science fiction-film är förstås i De 12 apornas armé, som är mer eller mindre en kommersiell långfilmsversion av den. Men det blir det nog mer om när (om?) den får en plats i denna inläggsserie. I förlängningen har det lett till teman i exempelvis Oblivion också förstås. Den finns säkerligen refererad i andra sammanhang med.

Terrassen är utan tvekan en konstfilm (utan att göra någon som helst distinktion mellan konst och underhållning i film). Det var liksom så Chris Marker jobbade. Nästan uteslutande består den av stillbildsfotografier som ackompanjeras av en berättarröst. En utmärkt berättarröst. Den kan vara svårfångad, verka mindre intressant än den är, klurig. Men den som håller sig fast hela halvtimmen den spelas (föredömlig speltid!) får sig en rejäl twist på slutet. På så sätt kan man se den som rätt långt före sin tid, då dessa överraskande vändningar inte blev så jättepoppis i sci fi-filmen förrän senare.

Det är en synnerligen annorlunda postapokalyps, och ett väldigt intrikat användande av tidsresetemat. Terrassen är därför oerhört intressant både ur ett rent filmperspektiv såväl som ur science fiction-vinkeln. Kanske är det även Chris Markers främsta verk.

Därför är Terrassen given en plats i Babels torns science fiction-kanon.

söndag 29 september 2013

Babels torns science fiction-kanon #4: Tillbaka till framtiden

Tillbaka till framtiden (Back to the Future, Robert Zemeckis, 1985)

Science fiction-komedier är en rätt känslig grej. Det är lätt hänt att det bara blir plojigt trams av det hela. Tillbaka till framtiden är ett utmärkt exempel på den raka motsatsen, nämligen en sci fi-komedi som både är lekfullt rolig och genomtänkt såväl som eftertänksam.

1943 beskrev René Barjavel den så kallade farfarsparadoxen, en av de vanligaste komplikationerna med att skriva berättelser om tidsresande. Ursprungsidén är den där en människa reser tillbaka i tiden för att döda sin farfar, vilket i så fall förhindrar vederbörande människas födsel. Alltså åkte människan aldrig tillbaka i tiden, och dödade aldrig sin farfar. Men då föddes ju människan, och kunde således åka tillbaka för att döda sin farfar. Det är en så kallad logisk paradox. Nog för att den kallas för farfarsparadoxen, men den omfattar även andra berättelser där en person reser tillbaka i tiden och på något sätt upphäver sin egen tillkomst och existens.

I Tillbaka till framtiden är denna paradox central. Med stor lekfullhet utforskar Zemeckis de olika möjliga utgångarna från Marty McFlys tidsresa. Det är väldigt kompetent genomfört, betydande luckor är obefintliga. Ja, det är ganska förvånande och överraskande att en film som till synes inte är mer än en ren underhållningsexplosion, även har ett så välskrivet manus. Men så är Tillbaka till framtiden-filmerna rätt så unika också. Den leker som sagt med farfarsparadoxen, ett av tidsresans mest klassiska dilemman, och gör det på ett väldigt innovativt sätt. Den utgör ett praktexempel på hur en science fiction-film ska använda sitt koncept för att bygga en intrig, istället för att låta intrigen ta överhand.

Därför är Tillbaka till framtiden given en plats i Babels torns science fiction-kanon.

Topp5 #52: Gary Oldman

Statistik är ju roligt. Det är därför man gillar filmtipset, för att man lätt håller koll på filmer man sett och dessutom kan kolla sin statistik. Således har jag undersökt vad jag tycker om olika skådespelares filmer, och nått lite slutsatser. Det finns ett dussin skådespelare som medverkat i ett dussin filmer som jag har sett. Det kan givetvis finnas felaktigheter i detta då registret knappast är komplett, men så är det. Anledningen till att jag valt dem som medverkat i just tolv filmer är att jag känner att det går nåt slags gräns där. Att ha sett tolv filmer med samma skådespelare är ganska mycket, ändå. Av dessa tolv är Gary Oldman den med högst snittbetyg, nämligen 3,67 av 5. Det är rätt hög standard, tycker jag. Så listan får denna gång bli med mina fem Oldman-favoriter. Snittet för dessa landar på 4,2 - hiskeligt högt.

5. Harry Potter-filmerna

Oldman är prima i rollen som Sirius Black. Och man gillar ju Sirius Black, så enkelt är det ju. En del av Harry Potter-filmerna är inga höjdare, men de två sämsta kom innan Sirius Blacks intåg, så Gary behöver inte oroa sig där inte.

4. Léon (Luc Besson, 1994)

Jag har tidigare redogjort för hur mycket jag gillar inte bara denna film, utan även Gary Oldmans vansinniga Beethoven-fantast till rollfigur. Så det behövs väl inget vidare.

3. Det femte elementet (The Fifth Element, Luc Besson, 1997)

Luc Besson fick två filmer på listan den här veckan, minsann. Tjusningen i Det femte elementet ligger i den storslagna rymdoperan. Det är en färgsprakande och intensiv visuell symfoni som är ett rent nöje från början till slut.

2. Tinker Tailor Soldier Spy (Tomas Alfredson, 2011)

Även denna har jag ju skrivit om tidigare. Men kort och gott kan det väl bara sägas att Oldman utgör navet i den skådespelarensamble som här medverkar i en av de tätaste och för den delen snyggaste spionfilmerna jag har sett.

1. Christopher Nolans Batman-trilogi

Och ja, den har förstås också nämnts förut. Det jag älskar allra mest med Nolans Batman-filmer är storleken, hur den bara eskalerar till enorm storlek och även hur den övergripande dramaturgin speglar nåt större än filmerna själva.

torsdag 26 september 2013

Babels torns science fiction-kanon #3: Mannen från Mars

Mannen från Mars (The Day the Earth Stood Still, Robert Wise, 1951)

Mannen från Mars är exempel på flera saker. Det är en av de där tidiga 50-talsfilmerna som handlar om närkontakt av tredje graden. Det är en av de första i en rad av filmer som i sina svenska översättningar prompt skulle innehålla "Mars", vare sig det var med i originaltiteln eller inte. Den har musik av Bernard Hermann som gjorde thereminen till det typiska science fiction-instrumentet (utöver flera andra intressanta aspekter).

Filmen uppstod som en kommentar på den nyligen inträdda atomåldern, och den misstanke som under denna tidiga kalla krigstid riktades mot allting främmande. Människans enfald och dumhet blir uppenbar när det visar sig att utomjordingen som bemöts med militära styrkor och eldkraft, i själva verket kom till jorden för att be mänskligheten att sluta fred. Denna utomjording anspelar även på kristus, och ger filmen en biblisk tematik vilket i sin tur blir förvaltande av ett science fiction-arv, något jag tidigare redogjort för.

Även utseendemässigt har Mannen från Mars kommit att bli ikonisk. Dess tefat var en synnerligen tidig representation av farkosten, och även en synnerligen snygg sådan. Varelserna som anlände i den är också i sin minimalistiska design en inspirationskälla för många senare kreatörer.

Vidare kan det vara intressant att veta att Arthur C. Clarke själv rangordnar filmen som den sjunde bästa science fiction-filmen någonsin (där han placerar den ovanför 2001, mästerverket som han själv). Mannen från Mars bär uppenbarligen på en stor inverkan på efterföljande filmer, och representerar i sig själv väldigt mycket av det typiska för efterkrigstidens science fiction-film.

Därför är Mannen från Mars given en plats i Babels torns science fiction-kanon.

onsdag 25 september 2013

Babels torns science fiction-kanon #2: Alien

Jag går raskt vidare till nästa punkt i protokollet. Det är alltså utan någon egentlig inbördes rangordning denna lista utformas, numreringen är högst formell för att förenkla räknande av titlar. Så fram femtiotvå år i tiden från gårdagens inlägg, till Ridley Scotts första mästerverk.

Alien (Ridley Scott, 1979)

Med utgångspunkten i "Jaws in space" utgjorde Alien en ytterst viktig milstolpe i både science fiction- och skräckfilmens historia. Premissen för filmens intrig går dock givetvis att spåra längre tillbaks än till Hajen, personligen gör jag det till 1870 och ett av science fiction-litteraturens tidigaste och mest grundläggande verk - En världsomsegling under havet. Det vore banalt att påstå att manusförfattarna till Alien tagit idén från Jules Verne, så är det så klart inte. Min poäng är däremot att Alien tar tillvara på en tematik som använts i science fiction-sammanhang i hundra år. Temat är alltså den avskilda gruppen som hotas av okänd fara. I En världsomsegling är det i ubåten Nautilus, i de djupaste av hav. De okända farorna varierar, men det säger sig självt att de är just okända när man rör sig i såna miljöer. Och kanske kan man dra det till att Kapten Nemo själv i sin mystik utgör en fara i sig, för den övriga besättningen. I Alien är det uppenbarligen utomjordingarna som är de stora farorna, men även här finns tematiken i att skeppets besättning själv i viss mån blir en del av problemet.

Nåja, nog om dessa kopplingar. Vad som kan konstateras är i alla fall att Alien förvaltar ett arv. I övrigt är den förstås magnifik i sitt klaustrofobiska återförenande av science fiction- och skräckgenren, två genrer som varit åtskilda under flera decennier efter att tidigare ha varit i många avseenden synonyma.

Vidare har få filmer lämnat samma avtryck som Alien, Ripley och den åttonde passageraren själv utgör två av de starkaste ikonerna inom genren, och både till dem och filmen i helhet refereras det ständigt i efterföljande verk. Och så är det ju en förbaskat bra film också, så otroligt effektiv i sina skräckmoment och samtidigt poetiskt vacker när den andan faller på.

Därför är Alien given en plats i Babels torns science fiction-kanon.

tisdag 24 september 2013

Babels torns science fiction-kanon #1: Metropolis

Det är väl rätt uppenbart vad denna nya rubricering innebär. Jag har länge haft för avsikt att formulera mitt eget sci fi-kanon inom film, innehållande de verk som är omistliga. Och någonstans måste jag ju börja. Och bloggar är väl optimala för korta inlägg så jag gör på detta vis.

Metropolis (Fritz Lang, 1927)

Jag börjar rätt så långt bak i historien, med en av de allra första science fiction-långfilmerna. Den tidigaste renodlade som jag har sett. Egentligen är väl vidare kommentarer överflödiga, men någon motivering krävs ju utöver att den är gammal.

Metropolis lade grunden till väldigt mycket som skulle komma att känneteckna de stora sci fi-filmerna i resten av filmhistorien. Ett socialt patos med kritik mot kapitalismen utgör en av filmens starkaste grunder tillsammans med bibliska metaforer och allegorier. Frågan om människa kontra maskin utforskas väldigt effektivt i denna framtidsdystopi, som Lang förklätt till en falsk utopi. Utformningen av själva staden Metropolis har även den haft enorm inverkan på många senare filmer, vilket jag ju skrivit om tidigare inte minst i min uppsats i början av sommaren.

Därför är Metropolis given en plats i Babels torns science fiction-kanon.

fredag 20 september 2013

Topp5-fredag #51: Filmåret 1983

Jag såg nyligen WarGames: The Dead Code, och även om originalfilmen inte är världsbäst så framstod den som det i jämförelse med denna fruktansvärt genomusla uppföljare. Och bra är den ju hur som helst. Det slog mig även att det i år är 30 år sen filmen kom, så jag kör på fem bra 30 år gamla filmer som lista i dag. Tack för mig. The Outsiders utgår, det är ju bara veckor sen jag skrev om den här.

5. WarGames (John Badham)

Ja den fick va med. Min första kontakt med filmen var genom en roman baserad på den. Dumt, javisst. Men jag minns att mitt snart tonåriga jag låg fängslad från första till sista sida. Det dröjde några år tills jag såg filmen, men den infriade förväntningarna. Väldigt charmig, bra.

4. Dead Zone (The Dead Zone, David Cronenberg)

Cronenberg filmar Stephen King, filmen som fick honom lite budgetmässigt spelrum i senare filmer. Nog för att jag är svag för tv-serien med Anthony Michael Hall, men denna film är ändå bättre. Den har ju Christopher Walken och allt.

3. Videodrome (David Cronenberg)

Åh ljuva galenskap. Cronenberg får med två på listan, det är inte illa. Videodrome tangerar flertalet av de teman som Cronenbergs filmografi tenderar att behandla. Verkligt/overkligt, artificiell mänsklighet, den tekniska utvecklingens inverkan på människan, och så vidare. En av hans bästa.

2. Scarface (Brian De Palma)

En av historiens bästa filmer, rakt igenom helgjutet briljant. Oändligt antal oförglömliga repliker och fantastiskt tidsenligt soundtrack signerat Moroder. Utforskar relationen mellan Tony och hans syster bättre än originalfilmen till och med, och är även på övriga plan en starkare film. Tidsdokument. Dramaturgiskt mästerverk. Underbart bra.



1. Jedins återkomst (Star Wars VI: Return of the Jedi, Richard Marquand)

Den avslutande delen i Stjärnornas krig-sagan är förstås förtjusande. Det är nog så enkelt som att man antingen fattar, eller så gör man det inte. Jag fattar. Jag älskar varenda bildruta av Jedins återkomst.

onsdag 18 september 2013

Deterministen Richard Linklater

Jag är rätt säker på att jag redan vid tidigare tillfällen på denna blogg redogjort för hur allt är förutbestämt, bland annat när jag skrev om Slakthus 5 tror jag. Och säkert fler gånger, typ kring Cloud Atlas. Och nu är jag här igen, efter att ha sett Slacker (Richard Linklater, 1991) och Waking Life (Linklater, 2001).

Många verkar - av kortfattad internetsökning att döma - läsa Slacker som en redogörelse för en slackerkultur i början av 90-talet. Att den bara skulle skildra några av slumpen utvalda människor i deras vardag, en vardag befriad från åtaganden. Motsvarande kulturer har väl under andra årtionden och geografiska sammanhang kallats för beatniks, bohemer, hippier och så vidare i oändlighet. Det porträttet hade med andra ord inte varit vare sig särskilt djupsinnat eller ens så värst intressant, om det inte fanns fler dimensioner av berättelsen.

Det går förstås att säga mycket om dialogen filmen igenom, men det vore inte relevant i sammanhanget. Den enda direkt vidkommande talscenen förekommer tidigt i filmens inledning. En man - spelad av Linklater själv - åker taxi och berättar för chauffören om hur varje val en människa tvingas göra resulterar i lika många nya verkligheter som antalet alternativ hon valde mellan. Således är allt i just denna verklighet förutbestämt och omöjligt att påverka, och vi som befinner oss i denna verklighet kommer alltid att uppleva just denna verkligheten som den enda verkligheten. Att det vidare finns ett närmast oändligt antal andra verkligheter som vi aldrig kommer kunna ta oss till är i mångt och mycket irrelevant för vår egen tillvaro.

I filmens fortsättning löser karaktärer av varandra. Antingen genom att stanna upp för att prata eller bara genom att kameran byter fokus. Oavsett vilket så har den blotta närvaron av personen som tidigare följdes, och hennes handlingar, en direkt påverkan på vad nästföljande scenario handlar om. Det är inte uttalat i filmen, kopplingarna är aldrig explicita. Men jag lovar er att de finns där, bortom det vi möjligtvis kan se. Hur som helst fortgår filmen på detta vis till sitt slut, som en lång kedja av händelser. I själva verket utgör händelserna en kedjereaktion, dock utan något vitalt avslut.

Men detta tror jag även är Linklaters poäng, vilket skall få stöd i hans tio år senare film Waking Life, en film som utgörs av en serie metadrömmar, hyfsat förvirrande. I en av filmens sekvenser pratar en man även här om determinismen. Han förklarar hur allt i världen hänger ihop genom vetenskapliga regler, och att dessa vetenskapliga regler bevisar världens förutbestämdhet. Människan liksom alla andra organismer fungerar som ett maskineri, och utgör ett viktigt kugghjul i det maskineri som är universum. För att maskinen ska kunna fortgå krävs att människan uppfyller sin roll som kugghjul, varför hon även oundvikligen gör detta.

I en av filmens slutscener pratar en annan man, även denna spelad av Linklater. Han pratar om hur tiden är en illusion, lite på samma sätt som tralfamadorianerna gör i Slakthus 5, för att återkoppla dit. Att människan egentligen bara upplever ett kort ögonblick, men uppfattar det som en hel tidslinje. Här tangeras på något sätt föreställningen om den linjära och för den delen kronologiska tiden som en konstruktion skapad bara för att människan enklare ska förstå tillvaron, en föreställning som i sin tur per automatik förespråkar determinismen. Allting händer, har alltid hänt och kommer alltid att hända.

fredag 13 september 2013

Topp5-fredag #50: Topp5-fredag!

Jag gör det fett meta för att på något sätt uppmärksamma att jag med denna medräknad sammanställt femtio stycken topplistor här. Det borde ha hänt för några veckor sen, men då var det ju uppehåll som även gjorde att ettårsjubileet utgick. Men här kommer det.

Alltså, alla mina sammanfattningar av månader och kurser utgår förstås, de är ju totalt ointressanta att ha med. Bara temalistor välkomna. Och jag listar de fem jag själv i efterhand är mest nöjd med eller kanske framför allt finner roligast.

5. #45: Nikola Tesla

Det här är ju mest bara trams egentligen. Eller nej vad säger jag, det är ju Tesla, och Tesla är aldrig trams. Bara genial. Nåja, kul grej.

4. #3: Stockholmssånger

För så när som på en dag ett exakt år sedan jag gjorde denna lista. I år har inte Stockholm blivit kallt än, men listan är densamma ändå.

3. #40: Elliott Smith i filmerna

Mina två favoritämnen Elliott Smith och bra film förenas och det är väl klart att jag gillar den listan då, svårare än så är det inte.

2. #4: Beethovens brutala beundrare

Det var ju så här jag tänkte från början att listorna skulle vara, roliga och finurliga, med udda teman som inte brukar tas upp så ofta direkt. Så denna är jag väldigt nöjd med. Eftersom placering nummer fem är ett gränsfall hade jag idag kanske bytt ut den mot White House Down som jag såg igår, där en lämplig kandidat återfinns. Å andra sidan var den filmen rätt kass så det är nog bra som det är.

1. #33: 33 minuter sci fi

Ja, detta var mig allt en god gärning jag gjorde. Vad i världen kan väl någonsin vara bättre än fem små science fiction-kortfilmer på en dryg halvtimme. Att jag inte är älskad av allt och alla efter detta är för mig ett mysterium.

onsdag 11 september 2013

Topp5 #49: Sammanfattning av juli

Ja det finns väl ingenting som säger att jag inte kan posta julis topplista en aning sent, och dessutom mitt i veckan. Så jag gör det. Det känns som att det vore lite skamligt att hoppa över denna månad eftersom jag såg bra film även då. Det skulle bli alldeles för mycket om jag tog upp alla Solondz filmer som jag såg och älskade då. Även Todd Fields två filmer som jag nämnde i min text om Revolutionary Road sorterar jag bort mest för att de måste få ett eget inlägg känner jag. Även om det säkert inte kommer ändå. Så ändå.

5. Falling Down (Joel Schumacher, 1993)

Om man läser huvudkaraktären som en allegori för USAs suveränitet, nationen som med sin egenhävdade moral står över alla andra, så får man en stark och oväntad kritik mot Amerikas roll i världspolitiken. Jag finner det fascinerande.

4. I sista minuten och Studie i brott (North by Northwest och Vertigo, Alfred Hitchcock, 1959 och 1958)

Oerhört hög kvalitet på berättandet i dessa Hitchcock-filmer, tämligen magnifikt. Egentligen är det förstås inte rättvist att klumpa ihop dem, men jag vill ju få plats med mer roligt. Toppenbra i alla fall.

3. Manhattan (Woody Allen, 1979)

Jag vill hävda att Allen i Manhattan tog det briljanta från Annie Hall och förfinade till något ännu bättre, och jag kan inte föreställa mig en bättre Allen än är. Manus måste nog vara hans roligaste och mest konsekventa, såväl som det smartaste intrigmässigt. Resultatet är givetvis lysande.

2. Bara en natt och Bara en dag (Before Sunrise och Before Sunset, Richard Linklater, 1995 och 2004)

Förtjusande dramer i vilka två människor möts för blott en dag med nio års mellanrum. Det är förstås dialogen, den slutna intrigen och den fina kemin mellan dess två huvudpersoner. Tredje filmen är på väg, själv ska jag se den imorgon. Om den görs rätt kan denna trilogi bli en väldigt unik sådan i flera avseenden. Om inte så finns två väldigt fina första filmer.

1. Föräldrarna (Tōkyō monogatari, Yasujiro Ozu, 1953)

När jag såg den tyckte jag förvisso att den var väldigt bra, förstås, men jag var lite återhållsam i min bedömning dels på grund av att jag blev väldigt rastlös. I efterhand har den uppenbarligen vuxit. Fotot är magiskt vackert, och berättelsen rör vid intressanta strömningar som för sin tid och plats var väldigt typiska, och hade så varit under en lång tid. Men konflikten mellan det gamla och det nya gestaltas väldigt vackert i Föräldrarna.