torsdag 31 januari 2013

John Lydon har levt ännu ett år

De flesta med god smak skulle förmodligen och rimligtvis välja att framhålla Public Image Ltd när det kommer att handla om John Lydon som i dag kan fira sin femtiosjunde födelsedag, gammelgubben. Men jag har ju lagt ner det där med god smak till fördel för nostalgifrossandet och när det kommer till formandet av mig (och min ändå skapligt hyggliga smak) spelar John Lydon en viktig roll. Det var nämligen i och med upptäckten av Sex Pistols som jag på riktigt gjorde anspråk på att ha en utpräglad musiksmak genom diverse 77-punk. Så tack och grattis, John!


måndag 28 januari 2013

Filmreflektion: Hitchcock

Alfred Hitchcock gillar man ju, förstås. Det första jag såg av honom var Psycho (Hitchcock, 1960). Passande med tanke på dess succé och inflytande på senare filmhistoria. Gus Van Sants remake gillade jag också men det kan vi lämna därhän. I går såg jag den nya, snart bioaktuella filmen om Hitchcock, lämpligt nog kallad Hitchcock (Sacha Gervasi, 2012), som handlar om när Hitchcock skapade Psycho.

När jag först såg reklamer för filmen, för något halvår sedan eller när det kan ha varit, så tänkte jag att det här skulle bli en väldig storfilm med Oscar-anspråk och allt det där. Bortsett från att den missat typ alla nomineringar förutom smink (jag vet inte om den dyker upp i nästa års gala istället, förstår inte hur det där funkar riktigt och bryr mig inte heller) så har jag inte heller sett nån nämnbar marknadsföring för den, varför jag börjat förstå att den nog inte blev riktigt som jag väntat mig. När jag började se filmen blev det än mer uppenbart att så var fallet. Jag ser detta i stor mån som något negativt och tänker börja med de aspekterna.

Först och främst verkar filmen inte veta vad den vill berätta. Sällan lyckas tre tunnare trådar vara starkare än en tjockare, om man inte lyckas väva samman dem, i Hitchcock gör man inte det på ett smidigt sätt. Den ena tråden representerar produktionsprocessen. Hur Hitchcock söker efter den rätta berättelsen att berätta, hur Paramount inte riktigt går hans önskningar till mötes och hur inspelningarna går till väga. Nästa tråd är Alfreds äktenskap med Alma Hitchcock, svackan de hamnat i och hur de tar sig ur den. Slutligen finns det omotiverade sidospåret med Alma Hitchcocks eventuella utomäktenskapliga äventyr. Då denna teori är högst spekulativ visas den aldrig i filmen som någon otrohetsaffär, utan som strikt professionell, även om Alfred uppfattar den annorlunda. De två sistnämnda trådarna hör ihop genom att helt enkelt vara beroende av varandra. På samma sätt är äktenskapet mellan makarna Hitchcock högst relevant för berättelsen om produktionen, då den står och faller helt beroende på Almas inverkan. Problemet är hur den första och tredje tråden aldrig kommer i kontakt med varandra mer än ytterst indirekt. Scenerna när Alma dricker vin och skriver manus med Whitfield i hans strandhus är helt meningslösa och tar viktig speltid från de två andra berättelserna, i och med att filmen inte är längre än 98 minuter. Vad man borde ha gjort är att helt slopa denna distraherande sidoplot och fokusera på att berätta det relevanta, hade man gått mer på djupet så hade man på riktigt kunnat väcka känslor med filmen på ett sätt som man nu helt misslyckas med.

Det här var det stora problemet. I en större produktion hade man haft minst en halvtimmes längre speltid, vilket jag egentligen inte förespråkar, men för att berätta det man ville berätta hade det kanske varit ett nödvändigt ont. Alternativt hade man i den filmen jag föreställer mig lagt all fokus på personen Alfred Hitchcock, och således sållat bort det andra överflödiga, vilket kanske hade varit att föredra.

I all sin anspråkslöshet hade jag ändå stor behållning av Hitchcock. Vissa scener från den föreställda filmproduktionen är väldigt roliga att se, när Alfred själv demonstrerar hur han vill ha duschscenen lyckas man få den lika obehaglig som i den faktiska filmen. Anthony Hopkins och Helen Mirren är båda två strålande, och även övrig rollbesättning imponerar. Det viktigaste med filmen kan ändå vara att den själv gör sig viktig. Att Hitchcocks fru hade stort inflytande och stor betydelse för Alfreds produktioner var kanske ingen hemlighet, men det glöms lätt bort i fascinationen för Alfred Hitchcocks auteurskap. I Hitchcock betonas det som nyckeln till hela hans framgång, vilket det i själva verket kan anses ha varit.

Ytterligare en väldigt god kvalitet är Danny Elfmans soundtrack. Att han är rätt man för jobbet är uppenbart, så som han studerat Bernard Hermanns original innan han själv spelade in det inför Gus Van Sant-remaken, och så finns väl få filmkompositörer som är lika bra på att ge sina verk en musikalisk identitet. Synnerligen prima.

Vidare är filmen fantastisk som kuriosa. Smådetaljer såväl som helheten är intressant varenda en av de 98 minuter den pågår, även om vissa saker hade kunnat vara annorlunda för dramaturgins fördels skull.

lördag 26 januari 2013

Topp5 #21: Lincoln

Än en gång har jag varit dålig på att hålla tiden. Det har att göra med att jag såg Lincoln (Steven Spielberg, 2012) på premiärdagen i går. Det var väldigt spontant och ganska välkommet. En intressant sak med Spielberg är att han är en av världens största filmregissörer och producenter, som ändå helt saknar auteurskap. Men trots att han gör det, så vet man alltid vad man har att vänta när det rör sig om Spielberg-filmer, ett gediget hantverk och slag på stora trumman med John Williams-orkestrar och hela köret. Eftersom Lincoln är något av en favorit inför Oscarsgalan 2013 (inte nödvändigtvis hos undertecknad dock) tänker jag ägna ett liten topplista åt vad jag anser gör den värd sina nomineringar. För någon bästa film tycker jag verkligen inte att det är, men goda aspekter finns det absolut (de dåliga lämnar jag åt andra att ta upp).

5. Det historiska värdet

Det är förstås som så att en film om Abraham Lincoln automatiskt får ett stort historiskt värde, framför allt när det är en stor produktion regisserad av Steven Spielberg. Att den redan har dragit in mer än 250 procent av sin budget säger att USAs biobesökare håller med, men jag vill hävda attden bär minst lika stor relevans för omvärlden där vi inte har alls samma koll på denna del av historien. Det finns väl ett självklart minus i att berättelsen är något onyanserad, men det är man väl van vid och beredd på vid det här laget.

4. Visad självmedvetenhet

Det finns några exempel på en god självmedvetenhet både vad gäller det nämnda historiska värdet och brister i vilken information man egentligen utgår ifrån i sitt filmskapande. Ett exempel på det förstnämnda är det utmärkta repliken från talmannen, efter att demokratiske senatorn George H. Pendleton ifrågasatt hans beslut om att rösta i frågan om det trettonde tillägget, som lyder "This isn't usual, Mr. Pendleton. This is history". Det är en rolig självreflexiv detalj som betonar att det här är inte bara en vanlig film, utan något mer unikt än så. Det andra exemplet jag tänker på är när Fru Lincoln nämner att hon efter detta kommer bli ihågkommen som den miserabla kvinnan som bara gjorde Lincoln ledsen. Genom denna detalj inte bara problematiserar man sin egen tveksamma framställning av henne som karaktär, utan man ifrågasätter även vad man rent historiskt sätt egentligen vet om henne.

3. Thaddeus Stevens och William Bilbo

Genom Tommy Lee Jones och James Spader får man två ömsom helfestliga, ömsom  berättelsedrivande karaktärsgestaltningar. Thaddeus Stevens passionerade tal för jämlikhet mellan raserna, om än i värsta fall bara inför lagen, är stundtals berörande, och de sarkastiska förolämpningar han ger sina meningsmotståndare är rakt igenom underhållande. James Spader var också väldigt rolig. Jag skrattade aldrig under filmen, det var inte en sån film, men Spaders karaktär William Bilbo fick mig att le brett vid många tillfällen. Säkert fånig och oseriös enligt vissa, befriande underhållande enligt mig.

2. Det fantastiska fotot

Denna Oscar kan jag nog påstå att jag tycker Lincoln förtjänar. Allt känns till hundra procent genomtänkt in i minsta detalj, en få förunnad precision. Ja, en tredje Oscar för Janusz Kaminski under Spielberg-regi vore nog på sin plats, då jag upplever detta mer fulländat än hans två tidigare prisade filmer Schindler's List (Spielberg, 1993) och Rädda menige Ryan (Saving Private Ryan, Spielberg, 1998). Framför allt finner jag det imponerande hur man lyckas fånga tiden filmen utspelar sig i samtidigt som man lyckas få det att kännas så modernt som det gör.



1. Daniel Day-Lewis

Ja, han har gjort det igen kan man väl säga. En av världens absolut mest hängivna och fascinerande skådespelare har än en gång lyckats vara sådär ospektakulärt nedtonad men fortfarande förundransvärt välpresterande. Daniel Day-Lewis fullkomligt slukar en med sina rollprestationer, så även i Lincoln, där han själv utgör uppskattningsvis en tredjedel av filmen för mig. Det går liksom inte att värja sig, varje gång är han där och gör allt så jävla bra att man inte kan annat än häpna.

torsdag 24 januari 2013

Wienklassicism och romantik i Brev från en okänd kvinna

I dag såg jag vad vår föreläsare kallade en amerikansk klassiker i form av Brev från en okänd kvinna (Letter from an Unknown Woman, Max Ophüls, 1948). Det fanns en del att nämna angående genre och influenser och så vidare, men det jag fastnade för var användandet av musik, såväl diegetisk som icke diegetisk, såväl återanvänd Strauss-vals som originalmusik.

Det må inte vara ovanligt, men det är sällan så pass påtagligt som här, när man låter musiken sätta tonen för filmen. Det kändes som att det visuella i viss mån blev överflödigt när musiken målade upp samma bilder utan kamerans hjälp. Användandet av Mozart, Strauss och till och med Liszt som kunde urskiljas, och framför allt kontrasterna mellan dem kompletterades av originalmusiken komponerad av Daniele Amfitheatrof (vilket namn, va?) som i sin tur lät som allsköns kombinationer av tidigare nämnda kompositörer. Att höra vilken musik som är skriven för filmen och inte är inga problem att urskilja, Amfitheatrof använde sig av många drag typiska för den samtida Hollywood-produktionen, men influenserna från den övriga musiken i filmen gör gränserna mer otydliga, musiken kan användas nära på sömlöst och således anpassas i oändlighet för största tänkbara effekt.

Även om man genom wienervalser och Mozart lätt kan ana att det är i Wien filmen utspelas, så ska det väl sägas att filmen även formmässigt var oerhört tjusig, så det vore onekligen dumt att blunda och låta musiken tala för den. Dragen av den tyska traditionen som Ophüls tog med sig till detta amerikanska noir-melodram gör den till något skapligt unikt.

tisdag 22 januari 2013

Angående gårdagens guldbaggar

Egentligen har väl jag intet intressant att tillägga då jag över lag inte ser svensk film, åtminstone inte när den är ny och relevant i ett sånt här sammanhang. Men en trevlig gala tycker jag allt att det var ändå, även om jag bara såg andra halvan. Jag kom hem lagom till att hedersprisets mottagare skulle utlysas, och att Hasse Alfredson fick den för en livslång kulturgärning var väl liksom så välförtjänt som något någonsin kan bli. Jag ska inte låtsas vara någon expert på Alfredsons produktion, men jag har några favoriter som är väl värda att nämna, ej nödvändigtvis film.

Vissa barnböcker fortsätter att underhålla så länge man lever (och läser). Oz-serien är en självklar och Narnia förstås en annan. Sådan ungdomsfantasy gör sig väldigt väl även för mig i dagsläget då det blir ett slags lightfantasy som är väldigt lagom för någon som inte gillar just fantasy mer än så. Hur som helst, så finns det även böcker som Varför är det så ont om Q? som besitter en helt annan form av fantastik. Ett av mina absoluta favoritord, "presidentifikationsminister" förekommer i denna bok och bara det säger väl det mesta om dess briljans. Utöver att bara vara helt underbar är boken för mig starkt förknippad med min barndom, då jag hade boken inläst på kassettband. Denna kassett var ungefär den enda jag någonsin lyssnade på förutom Sune och Bert, åtminstone som jag minns det. Samma år som Varför är det så ont om Q? kom även en ännu mer vansinnig berättelse signerad Alfredson i och med F. En överdriven äventyrsberättelse som liknar något en skånsk Voltaire skulle skriva efter några absinthe för mycket. Så det säger väl säg självt att även den är en höjdare.

Jag har en annan barndomsfavorit av Hasse Alfredson som jag hade lyckan att återupptäcka bara härom året, då jag såg den för första gången på säkert upp mot femton år, nämligen Jim och piraterna Blom (Alfredson, 1987). Många gånger under min uppväxt, efter det att jag senast hade sett filmen, har bildfragment återkommit, besökt mina sinnen. Jag hade aldrig vetat riktigt vad det var, men bilden av de väldigt märkliga piraterna Blom med sina enorma huvuden var svår att glömma. En dag tog nyfikenheten övertaget och jag tog mig äntligen för att googla det hela tills jag fick klarhet i vad sjutton det var för något. När det gått upp för mig vad det rörde sig om, och jag hade sett filmen för första gången i mitt vuxna liv var jag smått lyrisk över hur bra den var. Den har sorg men är fylld av hopp, och den har ett äventyr som inte är att leka med. Kanske framför allt så lyckas den fånga den där känslan av att vara barn, som är ett måste för att den typen av filmer över huvud taget ska funka, och lyckas göra det så bra. Jag upplever det ofta som att detta är det mest underskattade och förbisedda stora verket när man pratar om svenskt barnfilm.

Nåja, efter Alfredson fått ta emot sitt pris och hållit ett tal, berättat en anekdot och sjungit en sång så var det dags för nästa pris. Till viss glädje för mig var det då en skådespelare som belönades för en roll i en film som jag faktiskt sett, som fick priset. Johannes Brost kommer för alltid förknippas med Rederiet i första hand, av de flesta. Han är ännu Joker med blå glasögon och en galen vän som heter Uno. Och så må det väl vara, bara man inte förringar det han gjort på senare år. I Bröllopsfotografen (Ulf Malmros, 2009) såg man tendenser, ambitionen från Brost att jobba sig in i en ny sfär, ta bättre roller, spela dem bättre, få det högre anseende man nog kan påstå att han gjort sig förtjänt av. Om inte då, så har han det definitivt nu. I Avalon (Axel Petersén, 2011) gör han en helt enastående gestaltning och bidrar på egen hand till att göra filmen till det smärre mästerverk den ändå kan sägas vara. Scenen när hans karaktär Janne ensam går in på det tomma dansgolvet till tonerna av Roxy Musics låt med samma titel som filmen uppstår ett av de större ögonblicken i svensk filmhistoria.



Ja, sen blev det mycket Äta sova dö (Gabriela Pichler, 2012) som ju ska va hemskans bra men som jag inte tagit mig för att se ännu trots många funderingar på att kanske ta och göra det snart. Ett par filmer med viss anknytning till en viss gammal statsminister uppmärksammades också, såväl som Searching for Sugarman (Malik Bendjelloul, 2012) som jag skrev om här om dagen. Annars kan det väl sägas att Babbens sketcher inte var så jäkla illa och att jag förr eller senare vill se den där nya Sune-filmen också, för den verkar kunna vara rätt så rekorderlig ändå.

fredag 18 januari 2013

Topp5-fredag #20: De som aldrig blev

Apropå att jag såg och skrev om Searching for Sugar Man (Malik Bendjelloul, 2012) i veckan tänkte jag ägna dagens topp5 åt andra band och artister som hade potentialen till, och borde ha blivit något mer än vad de blev. Nästan uteslutande svenska aktörer, den stora gemensamma nämnaren är annars att alla saknar Wikipedia-artikel.

5. Tapefly

Ingen har väl hört särskilt mycket om Tapefly, på sin höjd vet väl folk att de gjorde originalet av Håkan Hellströms För en lång, lång tid. Fast vänta, borde inte det vara tillräckligt egentligen? Ja man kan ju tycka det. När detta original (som Håkan var med och skrev) dessutom är långt mycket roligare än den svenskspråkiga tolkningen (till vilken jag dock föredrar texten) rent musikaliskt kan man verkligen ifrågasätta varför det inte blev mer än så här. Uppenbarligen besitter de förmågan att skriva en hitsingel.

4. Biljardakademien

Enligt vissa släppte Biljardakademien den bästa svenska singeln genom tiderna i och med sin låt Fallbilder, och nog fanns det någonting som aldrig tidigare eller senare skådats inom svensk popmusik i Biljardakademiens musik. Den enorma mängd av influenser bidrog till en eklekticism som dock ändå alltid höll ett rött popsnöre i fokus och i själva verket var det kanske bara lite för smart för gemene man.

3. Empire

När Bob Derwood och Mark Laff hoppade av Gen X innan tredje skivan bildade de tillsammans med Simon Bernal ett nytt band vid namn Empire. När man får höra att Stone Roses influerats mycket av deras enda album är det lätt att spåra Squires gitarrer ända tillbaka till Generation X första skiva, och jag har svårt att tänka mig Johnny Marr spela som han gjorde 1983 om det inte vore för Empire och Bob Derwood.

2. Moderna Män

Det är ett helt fantastiskt mellanting mellan Jumper och Kent, detta Moderna Män. De släppte en helt perfekt popskiva 2000 och sen hände inget mer. Stora stråkar och väldigt fina melodier står i centrum, det känns som att allt är precis som det ska vara för en succé. Fanns det inte plats för fler favoritlåtar än Musik Non-Stop? Eller hade vågen lagt sig? Miljonär minns väl av vissa, men i övrigt är väl Jumpers tredje album ganska bortglömt. För mig håller Moderna Män såhär tolv år senare också.

1. SeLest

För mig är det obegripligt hur SeLest inte kan ha uppmärksammats mer. Simon Ljungman gör dundersuccé i Augustifamiljen både som Håkan Hellström-musiker och varje fredag i På Spåret, men hans musik ter sig totalt ointressant för de flesta. Jag minns när jag hörde deras debutsingel Född den 4 juli för några år sen och föll pladask för den uppriktigt ärliga lyriken och det pretentiöst storslagna som kändes oväntat fräscht i en tid då det mesta allvarliga avfärdas som högfärdigt dravel. Låten ger mig ännu rysningar och SeLest förtjänar mer uppmärksamhet.

Spotify-lista med låtexempel!

onsdag 16 januari 2013

Filmreflektion: Searching for Sugar Man

Förr eller senare skulle väl även jag få komma att se det påstådda mästerverket Searching for Sugar Man (Malik Bendjelloul, 2012). I och med Oscar-nomineringen har pratet om filmen återupptagits och det går inte en dag utan att jag ser någon som delar med sig av Spotify-länkar till soundtracket på sociala medier. Ja, jag har varit nyfiken på filmen sen jag först hörde talas om den, men som vanligt när det går en tid försvinner visst intresse och förväntningarna har sjunkit snarare än förhöjts, av egentligen oförklarliga anledningar. Inte helt oförklarliga dock. På vissa håll har man ifrågasatt filmen, som så ofta gällande dokumentärer, ur ett realistiskt perspektiv, en idé som jag uppenbarligen gått på även om alla andra talat väldigt varmt om filmen. Det var väl denna tvetydighet gjorde mig tvungen att till slut se filmen, och bilda mig en egen uppfattning.

Det finns ett par relativt stora problem med sanningshalten i filmen. Det första handlar om filmens grundtes, att Rodriguez misslyckades totalt med sin musikkarriär som lades ner helt och hållet efter hans andra album 1971. I själva verket var det inte bara i Sydafrika han började få uppmärksamhet under mitten och andra halvan av 70-talet, utan det gällde även Australien. Han turnerade där, både som huvudakt och tillsammans med bland andra Midnight Oil, vilket säger någonting om hans storhet och relevans. De Sussex-utgivna skivorna som var importerade från USA sålde slut och rättigheterna köptes upp för att ge ut en samling i Australien, och spelninar från nämnda turnéer blev till en live-skiva. Jag har svårt att tänka mig att Rodriguez själv skulle vara helt ovetande om detta, då han ju förmodligen var med på turnéerna.

Den anledning jag ser, till att man väljer att inte ta upp detta i filmen är förstås för att man vill förstärka berättelsen. Man vill få Rodriguez att framstå som den ultimate proletären som trots misslyckad musikkarriär kämpade på med byggbranschen utan att klaga minsta lilla. Jag tvivlar inte ett ögonblick på att han är en fantastisk människa med genomgående sunda värderingar. Men ändå blir det tydligt när man väljer att inte nämna hans universitetsexamen, eller att han faktiskt fick sin beskärda del av kändisskapet, om än inte hemma i Amerika.

Trots att det bär stor relevans ser jag inte nämnda problem som nödvändigt negativa. En berättelsedriven dokumentär handlar alltid om att skapa bästa möjliga dramaturgi för att skapa största möjliga affektion hos tittaren. Även om man kan känna sig lite lurad när man vet om hur det egentligen låg till, kan man inte förneka att det gör filmen bättre att vissa detaljer utesluts. Det problem jag istället ser som verkligt med Searching for Sugarman är hur dess relevans försvunnit under de cirka femton åren som gått sedan berättelsen som berättas ägde rum. Man kan inte riktigt förstå att det kan vara så svårt för dessa journalister att få reda på information om Rodriguez, förrän man får veta att det rör sig om 90-talet, att det var så länge sen som 1998 som comeback-turnén i Sydafrika ägde rum. Hade dokumentären istället följt de här journalisternas sökande under den tid då de faktiskt sökte, och på så vis fått ta del av en förmodat betydligt mer mediaintresserad Sixto Rodriguez, så hade dokumentären dels blivit mer intressant men framför allt känts mer relevant.

Ändå är det förstås en fantastisk historia och välgjord dokumentär. Sett till förutsättningarna (att den görs alldeles för sent) kan man inte begära mycket mer, och jag får nog sålla mig till skaran som hyllar dess Oscar-nominering.


måndag 14 januari 2013

Tidskapseln som berättartekniskt verktyg

Det har gått lite mer än två månader sedan jag äntligen tog mig för att spela igenom Fallout 3. I dag påbörjade jag äntligen uppföljaren Fallout: New Vegas. Ett inslag som jag gillar förekommer både frekvent här och i många andra sammanhang i populärkulturen, det handlar om att fånga känslan av en tid för att kombinera med en annan och uppnå en både trovärdig såväl som tilltalande estetik.

Fallout-serien utspelar sig i en värld som gick under någon gång på 50- eller 60-talet. Atombomben föll och den resterande mänskligheten tvingades anstränga sig å det yttersta för att hålla sig i liv när denna postapokalyptiska tillvaro i sin tur drabbades av ytterligare världskrig. Samma slags idé återfinns i BioShock-spelen där undervattenstaden Rapture som bildades på 40-talet har kvar denna estetik även under spelens gång trots att de utspelar sig ett par decennier senare. Vad detta mynnar ut i är ett slags retrofuturistiska världar som tar det bästa av historiska science fiction-idéer och kombinerar dem med design och kanske framför allt musik från den gällande tiden. I Fallout: New Vegas handlar det om Rat Pack och Hank Williams-country vilket på ett perfekt sätt ackompanjerar västra Amerikas vidder och bergsområden. I BioShock är det tidstypisk 40-talsjazz som spelas i bakgrunden till Raptures steampunkinspirerade miljöer.

På sätt och vis kan man se detta som ett spelmediets motsvarighet till filmernas ständiga tidsresor, då sådana inte är alls lika vanligt förekommande i spelvärlden. De filmer som direkt delar estetik och teman med nämnda spel tenderar också att sakna tidskapselelementet. Både i gamla Westworld (Michael Crichton, 1973) och Firefly (Joss Whedon, 2002) uppnås liknande resultat genom western-inslag i en framtida värld, men känslan av tidsresa finns inte där.

Det finns säkert konkreta exempel på filmer där tidskapseln används även om jag inte kommer på någon på rak arm. När jag väl kommer på en får det bli ett nytt inlägg av det.

fredag 11 januari 2013

Topp5-fredag #19: Sci fi-film 2013

För första gången skriver jag ett inlägg från telefonen. Det är opraktiskt men enda lösningen då jag sitter på tåg mot Uppsala. Veckans topp5 listar några science fiction-filmer vi ser fram emot under det kommande året, kul va.

5. Ender's Game (Gavin Hood, 2013)

Det räcker med regissörens beskrivning "rymdbalett" som variation på rymdopera, samt Harrison Ford i ny rymdroll för att intressera mig (storyn verkar också spännande).

4. Cloud Atlas (Tom Tykwer, Andy Wachowski, 2012)

Ja, det kommer bli storslaget och förmodligen en minnesvärd upplevelse att ta del av denna. Jag har saknat stora sci fi-epos men 2013 är det dags.

3. Elysium (Neill Blomkamp, 2013)

Ny apartheidskildring i vad som verkar vara en mer sofistikerad berättelse än District 9 var. Framtidsdystopi och allt det där bådar mycket gott.

2. Last Days On Mars (Ruairi Robinson, 2013)

Jag tänker mig en ny thriller á la Sunshine (Danny Boyle, 2007), Moon (Duncan Jones, 2009) och Event Horizon (Paul W. S. Anderson). Eller Alien (Ridley Scott, 1979), 2001 - Ett rymdäventyr (Stanley Kubrick, 1968) och Den tysta flykten (Douglas Trumbull, 1972) om det ska va på det viset. Kan alltså bli hur bra som helst.



1. Oblivion (Joseph Kosinski, 2013)

Egentligen vet jag ingenting om den här filmen, och jag ämnar hålla det så. Återigen är det egenskapen stort rymdepos som lockar mig och de bilder jag sett av filmen (undviker trailers i vanlig ordning) ser ut att kunna vara något långt utöver det vanliga. Förhoppningsvis får jag rätt i det.

Det blev lite kortfattat och så, men det får väl gå på resande fot.

tisdag 8 januari 2013

Perfekt pop: Where Are We Now?

När sociala medier fick nys om Bowies nysläppta låt var plötsligt alla stora fans som hade längat i år och dar på nåt nytt från deras idol. I många fall var det säkert just så det låg till, men det är inte svårt att däribland känna igen vilka som snarare vill plocka enkla kredpoäng. Själv riskerar jag förstås att framstå på precis samma sätt, men å andra sidan kan jag inte gärna helt ignorera när David Bowie släpper nytt för första gången sedan jag började lyssna så smått på honom. Where Are We Now? är förstås jättebra men kanske inte så märkvärdig som hade kunnat önskas. I sina bästa stunder, i vissa melodifragment och tonala fraseringar påminner den om femton år gamla Thursday's Child (som råkar vara en av mina absoluta Bowie-favoriter), men det är mycket som inte når dess kvaliteter. Men ändå, klart som sjutton det är skitbra, det är det.


lördag 5 januari 2013

(försenad) Topp5-fredag #18: Sällskapsspel

På julafton delades det ut många sällskapsspel efter Kalle Anka-tittande, av dessa ska jag lista de fem bästa (jävligt bra), grattis till den som tar åt sig och skaffar bra spel efter det.

5. Oz Fluxx

Fluxx-spelen är dråpliga. Man vet aldrig vad som kommer hända och ännu mindre vid vilken tidpunkt de osagda händelserna ska äga rum. Vem som helst kan när som helst bli vinnare. En av våra spelomgångar tog slut efter under fem minuter (även om asken utlovar 10-40 minuters spel), och den längsta har nog varat upp mot en timme. Ovissheten och spelförutsättningarna som ständigt är i förändring gör att spelet aldrig blir detsamma mer än en gång. Simpelt och väldigt underhållande, helt enkelt.

4. Forbidden Island

Forbidden Island är något så annorlunda som ett samarbetsspel. De spelande utgör ett lag som spelar utan motståndare för att uppfylla spelets mål. I detta fall handlar det om att leta efter skatter och fly från den förbjudna ön innan den översvämmas och försvinner i havsdjupet. I och med att svårighetsgraden är anpassningsbar och det finns vissa variationer i vilka olika karaktärer som deltar i spelet finns ett skapligt stort återspelvärde. Framför allt häpnas jag smått över hur engagerande spelet är, mot slutet sitter man på helspänn och lättnaden respektive besvikelsen är inte helt ovidkommande, när spelet slutar.

3. Gloom

Om Tim Burton hade designat ett kortspel baserat på The Addams Family hade det kanske sett ut som nåt åt det här hållet. Gloom är på alla sätt förtjusande. Man spelar med en familj som man utsätter för hemska händelser samtidigt som man spelar kort för att motståndarnas familjemedlemmar ska bli lyckliga. När en hel familj är död så räknas poängen samman och den olyckligaste familjen vinner. Helt briljant, må jag säga.

2. Twin Peaks

Min bror gjorde något så fantastiskt som ett eget Twin Peaks-spel. I en alternativ berättelse har någon (annan än Laura Palmer) dött, och det går ut på att finna den skyldiga mördaren. Om man jämför med de flesta andra liknande spel jag spelat så framstår Twin Peaks som bättre avvägt och mer välutvecklat koncept. Cliffhanger-korten bjuder på både skratt och förfäran, och miljöerna och karaktärerna från serien är fenomenalt avbildade. Givetvis främst kul för den invigde, men även fulldugligt för den som aldrig sett ett avsnitt av serien. Strålande!

1. Ticket To Ride Europe

Ja, det rör sig om ett mångfaldigt prisbelönt spel, ett mycket välförtjänt sådant. En del spel är bara så smart utformade och lagom varierande att de kan spelas om och om igen i oändlighet. Ticket To Ride är ett sådant spel. Bygg järnvägar, få poäng och bli förbannad när det går åt skogen. Att jag spelat iPhone-versionen tre gånger mot AI bara idag säger väl en del kan tänkas. Mer kan ej skrivas för snart börjar nog nästa omgång.

onsdag 2 januari 2013

Årsavhandling 2012

Under det gångna året har jag knappt lyssnat på en enda ny skiva, utan bara återupptäckt gamla grejer. Kanske upptäckt en del gammalt för första gången också. Mestadels har musiken ersatts av filmtittande. Över 300 nya betyg är satta på filmtipset, vilket väl säger en hel del då jag har cirka sjuhundra betyg totalt. Så några av mina favoritfilmer från 2012 ska här räknas upp som ersättning för utebliven topp5-fredag och som ett slags sammanfattning av året som gått. Kul!

Några av de allra bästa filmerna har jag redan skrivit om, dem kan man uppdatera sig angående här i respektive inlägg:

Cosmopolis
Plurality
Argo
Looper
The Perks of Being a Wallflower

Lika många till ska nämnas, och jag vill innan jag kommer dit tydligt understryka att jag missat väldigt många filmer i år, som jag kan tänka mig varit väldigt bra. Så blir det ibland. Men här följer fem andra, som jag har sett och uppskattat.

The Amazing Spider-Man (Marc Webb, 2012)

Okej det ska sägas med en gång att nya spindelfilmen var en besvikelse. Jag reagerade främst på alla lovande trådar från första halvan av filmen som släpptes helt när Curt Connors dårskap tog över i andra halvan. Det borde kanske inte vara så förvånande att Marc Webb med sin knappa regihistorik misslyckas med att göra något mer helgjutet än detta, men jag trodde faktiskt att han skulle göra något mer intressant av det hela. Med allt det sagt så gillade jag ändå denna nya version. Sam Raimis trilogi som började utmärkt gick lite åt skogen i och med tredje filmen, och att då använda sig av den lite coolare hipster-Peter Parker i en reboot ligger så väl i tiden att det nästan blir löjligt. Men bara nästan. Andrew Garfield lyckas oväntat bra som Parker och Emma Stone är förtjusande. Curt Connors porträtteras också utmärkt och det känns som att mytologin är starkare i Webbs reinkarnation än vad den var i Raimis regi. Om jag skulle få frågan på stan, vad jag tyckte om nya Spider-Man, så skulle jag förmodligen svara att mjä den var väl sisådär. Men jag är väldigt pepp på att få en uppföljare, se var det bär. För det kan ha varit början på något stort, även om filmen i sig är långt från felfri.

Safety Not Guaranteed (Colin Trevorrow, 2012)

Javisst var det väl ganska spretigt och kanske lite fånigt på sina håll, men något fanns väl där, visst var det så? Jag hade stor behållning av Trevorrows långsfilmdebut. Om man bortser från nämnda brister kvarstår en härlig hybrid mellan något slags indie-romkom och science fiction. Må så vara att ambitionerna överstiger det faktiska slutresultatet men någonstans kan jag ändå se Trevorrows visioner av något väldigt speciellt. Det finns för övrigt mycket att älska med Safety Not Guaranteed, berättelsen har åtminstone ett par bottnar som man kan gräva i och flertalet karaktärer är lagom roligt udda, utan att det blir överdrivet. Ja, det var en härlig film när allt kommer omkring, med sin låga budget får den väl ses som en av årets större överraskningar.

Chronicle (Josh Trank, 2012)

Som koncept var Chronicle en av de bästa på det den gör, som film en aning mindre lyckad. Men när jag tänker tillbaka på den så gör jag det med stor glädje. Om jag ska jämföra med typ Cloverfield (Matt Reeves, 2008) och Trolljägaren (Andre Øvredal, 2012) som båda använder liknande grepp så föredrar jag utan tvekan Chronicles tema och berättelse. De scener där filmens huvudkaraktärer utforskar sina nyfunna telekinetiska krafter är både snygga och väldigt lekfulla, de ger karaktärerna nyanser såväl som för berättelsen framåt med stora steg. När jag såg filmen tyckte jag att den började lite trevande, för att bli lite för mycket mot slutet, men i efterhand känns det som att det beror mycket på vad man jämför med. Nu skulle jag snarare hävda att det rör sig om ännu en väldigt stark regidebut och att det ska bli väldigt spännande att se vad Josh Trank mer har att erbjuda, efter att ha börjat så spektakulärt.


The Dark Knight Rises (Christopher Nolan, 2012)

Kanske överdrivet uppenbart på listan, vad vet jag. Många tycker väl inte att den hör hemma här, att den skulle vara dålig. De fattar inte riktigt. Jag ser den inte som helt problemfri, men jag anser att problemen reduceras av allt som är så fruktansvärt ascoolt att man storknar. Det jag framför allt gillar är hur den skapade känslan av någonting större i och med hela trilogin. De tidigare två filmerna kändes i mångt och mycket som två fristående filmer (så till vida att de står väl på sina egna ben), vilket inte kan sägas för The Dark Knight Rises. Jag vill påstå att Batman Begins (Nolan, 2005) handlade om Bruce Wayne och hur han blev Batman, medan The Dark Knight (Nolan, 2008) handlade om Gotham och hur Gotham och dess organiserade brottslighet påverkats av Batmans närvaro och så vidare. The Dark Knight Rises bygger vidare på båda dessa teman och handlar om Gotham i stort så väl som Bruce Wayne och Batmans återkomst. Det som berättas ger ytterligare mening till de tidigare två filmerna, och de tidigare två filmerna ger all relevant mening till denna avslutning, vilket ger ett fullbordande som få andra trilogier kan stoltsera med.

Moonrise Kingdom (Wes Anderson, 2012)

Som jag såg fram emot Wes Andersons nya film när den kom. Det blev första gången för mig, som jag såg en film mer än en gång på bio. I går såg jag den en tredje gång, ett drygt halvår senare, och det cementerade min åsikt att detta är Andersons bästa film hittills. Det är svårt att sätta ord på vad det är, för det är så mycket som är så fantastiskt. I grund och botten rör det sig om en kärlekshistoria mellan två barn, snart tonåringar, som knappast kan undgå att beröra någon. Jag levde inte 65 när filmen utspelar sig, men den har en universal känsla av nostalgi som gör vem som helst juvenilt förälskade på nytt. Komplett med massor av Hank Williams och en fantastisk skådespelarensemble skapar denna nästan sagolika berättelse en inre sfär av magi som utsöndras i varenda scen, filmen igenom. Wes Andersons känsla för film är verkligen slående. Det är tydligt att han är helt självmedveten och har stenkoll på den del av filmhistorien som är relevant för honom och hans skapande, vilket ger hans filmer ett ständigt mervärde. Ändå känns det som att han i sina senaste filmer och då i synnerhet Moonrise Kingdom hittat hem till vad som är en säregen stil utan att kännas för krystad eller tillrättalagd.

Säkerligen kommer flertalet utmärkta filmer med release 2012 dyka upp efter hand här på bloggen under det kommande året, varför jag undviker att på något sätt rangordna ovan nämnda filmer. Så gott nytt år och så då.