Världens bästa film: The Outsiders

I motsats till Midnight Cowboy som jag skrev om förra veckan är The Outsiders (Francis Ford Coppola, 1983) knappast en för mig ny upptäckt. Det skulle snarare kunna hävdas att det är min äldsta favoritfilm (förutom Trollkarlen från Oz och Star Wars-filmerna). Det måste ha varit i högstadiet jag fattade tycke för den, efter att min bror köpt dvdn och jag knyckt åt mig den för att se nåt bra. Jag såg nåt bra.

En av de uppenbara anledningarna till varför filmen fått en given plats i filmhistorien är förstås den uppsjö av stjärnskådespelare som gjorde tidiga roller i The Outsiders. En annan är att det är Coppola, vilket ger ett egenvärde i sig. Men för mig handlade det aldrig om det. Låt mig börja med hur The Outsiders kom att bli till, för att förklara dess värde för mig.

I grunden är det en skolbibliotekarie vid namn Jo Ellen Misakian som tackas för att denna film över huvud taget existerar. Hon gjorde nämligen en namninsamling hos skolans elever och samlade 110 underskrifter som hon skickade tillsammans med ett exemplar av boken till Francis Ford Coppola. Det var helt rimligt gjort, jag kan intyga att boken är helt fantastisk åtminstone i den åldern (det har aldrig blivit av att jag läst om den). Men hör och häpna när hon tre månader senare fick svar från Coppolas producent Fred Roos (som tidigare legat bakom bland annat produktionen av Gudfadern och Apocalypse Now), där han skrev att han framfört önskemålet till Coppola, och rekommenderat honom att läsa boken. Ett par år senare påbörjades projektet.

Brevkorrespondensen finns tillgänglig här och är nästan rörande, att det kunde fungera på det sättet.

Det filmen gör så förbaskat bra är detsamma som romanen, skildringen av den rastlösa ungdomen. Det finns stänk av nostalgi inte minst i "The Complete Novel"-släppet av filmen, där Coppola lagt in lite mer 50-talsrock och nya scener. Det är den som gäller som bästa version för övrigt. Det fascinerande är hur nostalgin lyckas vara allmängiltig. Jag växte knappast upp med Elvis och Carl Perkins, jag åkte inte på drive in-bio och jag var garanterat inte raggare. Men nostalgin appellerar till mig lika väl för det, för den fångar just den monumentalt universala sommarnattskänslan som hör ungdomen till. Natten som aldrig ska ta slut, och det där.

Ändå är denna väl fångade känsla inte mer än en ingång till den betydligt mörkare berättelse som filmen förmedlar. Det handlar om klassmotsättningar och grupper av människor som hamnar helt utanför samhällets ram. Lägg till ett dråp och du har katastrof. Filmen lyckas göra även detta universalt genom att anspela på utanförskap och grupptillhörighet rent allmänt snarare än de specifika händelser som sker i filmen. De mänskliga porträtten är aldrig på något sätt bundna till deras klädstil.

Avslutningsvis ett stycke Robert Frost (jag kan inget om poesi men det är vackert):

Nature's first green is gold,
Her hardest hue to hold.
Her early leaf's a flower;
But only so an hour.
Then leaf subsides to leaf.
So Eden sank to grief,
So dawn goes down to day.
Nothing gold can stay.

En lång tankekedja till molnen

Jag läste att det i dag var fem år sen Arthur C. Clarke dog. Alltså innan midnatt då. Sen funderade jag på om jag skulle skriva nåt om det men insåg att jag inte hade så mycket att säga, samt att det är sanslöst lamt av mig att jag så ofta använder dödsdatum som ursäkt till att skriva nåt. Så jag tänkte vidare.

Från Arthur C. Clarke var steget till 2001 - Ett rymdäventyr det mest närliggande då jag kom att tänka på Strauss. Alltså inte den Strauss som tonsatte Nietzsches Also sprach zarathustra - det hade varit lite väl uppenbart - utan den andra Strauss, han med wienervalserna. Även An der schönen blauen Donau är ju med där, i en helt fantastisk scen. Men jag tänkte att det fick väl va.

Som en blixt från klar himmel dök en minnesbild upp av The Tales of Beatrix Potter, där samma låt spelades till djurens dans. Det krävdes inte mycket youtubande för att konstatera att det var ett falskt minne. Förståeligt då jag inte sett den sen SVT slutade sin årliga visning av den, och då var jag ju bara barnet. Att se ett klipp fick mig in på balettspåret, och jag hann tänka på både Billy Elliott och därigenom London Calling som ett naturligt steg på vägen till Elvis.

Elvis fick mig att erinra kvällen jag på något sätt konstaterade att Love Me Tender ursprungligen var en folksång från inbördeskriget, med titeln Aura Lee. Från en civil war song till en annan, When Johnny Comes Marching Home med vars hjälp vi kan ta oss tillbaka till Kubrick i och med dess medverkan i Dr. Strangelove eller: Hur jag slutade ängslas och lärde mig älska bomben (i en annan version än den länkade, klipp från filmen fann jag ej). Så där får vi väl landa, för efter det slutade jag min associationslek och tänkte istället på att jag i morgon ska se om Cloud Atlas, denna gång på bio. Och ack så jag ska älska den igen, och ack så jag ska hylla den här på bloggen i framtiden.

Sånt tänker jag på när inget annat tar upp hjärnverksamheten.

Perfekt pop: Gus Van Sant

Att jag skattar Gus Van Sant som en av de starkaste och mest intressanta regissörerna i branschen de senaste trettio åren är ingen hemlighet. Att han även har spelat in musik är heller ingen hemlighet, men likväl väldigt okänt. En gång för några år sen råkade jag komma över ett av hans två album på Record Hunter när jag gick en sedvanlig skivrunda i Stockholm, innan dess hade inte jag heller någon aning om hans musikaliska färdigheter. Det har gått ett par år sedan jag senast lyssnade igenom skivan, kanske i oro för att den inte ska vara så bra som jag minns den, men då öppningsspåret återkommit till mina undermedvetna sinnen lite väl ofta den senaste tiden bestämde jag mig för att göra slag i saken och äntligen lyssna igen.

Öppningsspåret var det ja, Momma Can't Walk. Ackordsekvensen är en av mina favoriter (delas av bland annat Pachelbels Canon i D-dur och Belle & Sebastians Get Me Away From Here I'm Dying), och spelad på vad som låter som något slags casiosynth till en väldigt fin text om sin döda mamma (samt ett dissonant "gitarrsolo") lyckas Gus Van Sant då sannerligen beröra mig starkt. Fortsättningsvis har skivan riktiga guldkorn med jämna mellanrum, ibland flera i rad. Små pärlor, som på tråd. Den musik som brukar ackompanjera hans filmer känns igen som influenser även i hans egen musik. Man kan tänka sig att han lyssnat på Nick Drake och Lou Reed en del, även femtiotalet skiner igenom både i form av Woody Guthrie, Elvis och Fats Domino-trioler. Daniel's Song ekar av samma drömska magi som The Velvet Undergrounds Sunday Morning och Stephanie Says, medan Independant Wealth delar mer musikaliska likheter med Pete Seegers folksångsarv.

Det finns förstås nackdelar med att allt är så oerhört lo-fi när virvelslag hamnar ur takt, bakgrunden brusar, mixen är en smärre katastrof med mera, vilka inte alla borde kunna ignoreras i sin egenskap av "charmigt DIY", men jag gör nog det ändå. Om det skulle råka vara så, att det framstår som om jag inte alls älskar den här skivan av hela mitt hjärta, så är det ett missförstånd. Det gör jag. För Van Sant lyckas förvalta dessa influenser så väl, och de produktionsmässiga bristerna går helt i enighet med bilden av honom som regissör under samma tid, vilket berikar.

PS Och apropå Van Sant så verkar han ju ha ett spännande nytt filmåtagande på G efter Promised Land, som jag återkommer om när information finns.

Topp5-fredag #6: 1952

Eftersom det i dag är femtio år sen som The Beatles släppte sin debutsingel under eget namn i och med Love Me Do tänkte jag ägna dagens topp5 till några låtar jag gillar, som kom ytterligare tio år tidigare. Mest för att betona att även om Beatles var fantastiska på alla sätt och vis, så var det ju faktiskt inte de som uppfann popmusik.

5. Little Willie Littlefield - Kansas City

Kansas City har rent av spelats in av The Beatles. Personligen gillar jag Little Willies version mycket. Jag gillar hur varje ord är perfekta toner och helt rätt artikulerade. Jag gillar den, det gör jag.

4. Big Mama Thornton - Hound Dog

I det här fallet är det förstås Elvis som spelat in den mer välkända versionen, och folk kan tala om hans höfter i oändlighet med Big Mama Thornton hade en jävla redig röst i alla fall.

3. The Johnny Otis Orchestra - Sunset to Dawn

Tjusigt och själfullt. Oerhört snygg orkestrering av Johnny Otis och hans orkester som kompar Mel Walkers sång väldigt väl.

2. Lloyd Price - Lawdy Miss Clawdy

Fats Dominos pianotrioler är förtjusande och Lloyd Price har hittat helt rätt med melodin rakt igenom. Att verserna dessutom bygger på min favoritackordföljd är givetvis väldigt bra. Det blir en perfekt kombination av tidig rythm & blues och rock & roll.

1. The Four Aces - Heart and Soul

Heart and Soul är inte bara en av världens mest klassiska melodier, det är även en av mina favoriter. The Four Aces tolkade den med sina finfina stämmor 52, alldeles, alldeles utmärkt.

Och så Spotifylista här.