Filmreflektion: Slaktarens vals

Den senaste tiden har jag börjat se igenom alla kortfilmer som publiceras på SVT Play, många är på sin höjd mediokra bagateller, men enstaka guldkorn berör mig djupt. Den bästa är Slaktarens vals (Anna Zackrisson, 2014).

Filmen skildrar en svensk vardag genom axplock ur olika människors liv. Det den gör så himla fint är hur så gott som varenda scen ger en inblick i människorna som är dess subjekt, och hur dessa är så kärnfulla att de på bara den blotta minut en scen pågår hinner få mig att fatta tycke för dem. Det är inte mer än vardag, men filmen visar hur vardagen kan vara ack så speciell. Filmen fångar essensen av min favoritdevis "att se det stora i det lilla", och visar därigenom hur människor som till synes inte har någonting att erbjuda en som åskådare i själva verket är mångbottnade och flerdimensionella individer. Tempot i klippningen mellan scener är högt och håller filmen ständigt intressant med resultatet att jag gärna skulle vilja lära känna flertalet av filmens gestalter ytterligare. Detta sker inte, men ett par av dem kan jag inte släppa, ett par av dem finns i mina tankar även ett par dagar senare när jag funderar över hur deras liv runtomkring det uppvisade skeendet ter sig.

Det finns i filmen ett ömsint ödmjukt bejakande av människan, som placerar henne så nära åskådaren att jag finner det omöjligt att inte låta mig beröras - vilket jag naturligtvis gör med nöje.

Slaktarens vals finns på SVT Play ett tag till, så se den.

Babels torns julkalender #23: Svenska SF-filmer

Vi är inte bortskämda med science fiction-filmer producerad i Sverige. Av det fåtal som finns har jag ändå bara sett ett minimalt antal, men de resterande är jag ständigt på jakt efter. Hur som helst har jag gjort en sammanställning av de allra flesta, vissa uteblir då de inte finns i Filmtipsets databas, och även saknar relevant information på internet. De 33 filmer som jag lyckats få ihop finns listade här. Jag tänker att det kan vara kul att veta vad som finns, samt att en lista gör det överskådligt och enklare för folks att sätta sig in. Och se, förstås.

Babels torns julkalender #21: Vansinnig stop motion

För ett par veckor sedan stiftade jag bekantskap med en för mig ny regissör, en mycket märklig sådan. Jan Svankmajer. Hans film Jidlo är en mycket underlig, surrealistisk skildring av dagens tre huvudsakliga måltider. Det är oerhört konstigt, och måste ses för att förstås.

Och just det, det är galet bra också.

Babels torns julkalender #18: Ett annorlunda julspel

I dag gjorde jag min första stop motion-animerade film på säkert typ tio år. Den är bara några sekunder lång men sammanfattar ändå det klassiska julspelet väldigt väl, vill jag hävda. De vise männen representeras av Obi-Wan Kenobi och en snowtrooper som färdas i en landspeeder till den plats där Jesus skall födas. Maria är utbytt mot Rancor och Jesus som här gestaltas av Muftak föds ur hennes mun. Visst är det vackert.

Babels torns julkalender #14: Nigerias första sci fi-film

Då och då scannar jag av cyberrymden för att se om det finns något nytt skrivet eller skapat på området afrikansk science fiction-film, för som jag nog nämnt tidigare är något av en afrikansk sci fi-våg i annalkande, de första filmerna har ju redan kommit. Nu har en till gjort det, det är en första del i vad jag antar kommer bli en kortfilmsserie. Den kommer från Nigeria och är därmed såvitt jag kan förstå den första science fiction-filmen från landet, grattis får man väl säga.

Den heter The Day They Came och är regisserad av Genesis Williams. Den är inte världsbäst, men den är gjord med nollbudget och med det i åtanke funkar den rätt bra ändå. Det hänger egentligen rätt mycket på om det kommer fler delar och hur berättelsen utvecklas, för som kortfilm är den rätt ointressant, men som inledning till en fortsättning är den betydligt bättre. I vilket fall är den förstås värd att se i egenskap av afrikanske science fiction-film.

Babels torns science fiction-kanon #11: Resan till månen

Resan till månen (Le voyage dans la lune, Georges Méliès, 1902)

Det är nog inte den första science fiction-filmen, hur man än definierar. Men det är ett fantastiskt exempel på att så fort människan fick filmkameran i handen så började hon göra fantastiska saker. Resan till månen är hur man än vrider och vänder på det väldigt tidigt, och framför allt fascinerande än idag.

Georges Méliès var en trollkarl framför kameran. Han gjorde saker som jag inte tror att någon begrep sig på då, och jag gör det fortfarande inte i dag. Lekfullheten och uppfinningsrikedomen är på absolut toppnivå, och det är lika tjusigt nu som då.

Berättelsen är baserad på både H. G. Wells och Jules Verne, och är kanske den första kortfilmen att använda någon av dessa sci fi-mästare som förlaga. Så om inte för att filmen i sig är fantastisk, så bör den ses för denna saks skull.

Därför är Resan till månen given en plats i Babels torns science fiction-kanon.

Filmreflektion: A Little Bit Behind

Det var bara härom veckan som jag tipsade om fem bra kortfilmer, hade jag sett då vad jag har nu, så hade listan kanske sett annorlunda ut. Den australiska sjuminutersfilmen A Little Bit Behind (Paul Slater, 2011) är en mokumentär skildring av tidsresenären Steve Palmer, som råkat hamna fel i tiden, helt enkelt. Det refereras till Tillbaka till framtiden (Back to the Future, Robert Zemeckis, 1985) som en dokumentärfilm och allt är uppenbarligen ganska festligt. Vissa delar är bättre än andra, men lägstanivån är hög. Idén är toppensmart, filmen är väldigt rolig och bra gjord, jag faller pladask för sånt här, innovativt användande av ett så beprövat koncept som tidsresan. Jag lämnar det så därhän, och låter er alla se filmen själva, och gör det för all del.

Topp5-fredag #33: 33 minuter sci fi

Fem fina science fiction-kortfilmer som klockar in på 33 minuter. Det är bara att beskåda och beundra, för de är alla små mirakel på sina sätt och vis. Alla är relativt nya, jag har valt att fokusera på just såna även om det gjorts väldigt mycket bra under hela 1900-talet.

5. World Builder (Bruce Branit, 2007)

En fröjd att skåda när huvudpersonen bygger upp en holografisk värld. Det är väldigt tjusigt och skulle gå att jobba vidare med i oändlighet.

4. Legacy (Grzegorz Jonkajtys, 2008)

Supersnyggt animerat och en storslaget intressant idé som presenteras på blotta två minuter. Slutscenen är kanske uppenbar, men ändå så självklar på nåt sätt. Utmärkt.

3. Grounded (Kevin Margo och Barrett Meeker, 2011)

Snygg och smart. Det har dykt upp ett par långfilmer med tematik lik denna de senaste åren och i själva verket görs det lika effektivt här på sju minuter som på deras motsvarande 100.

2. Lifeline (Andres Salaff, 2009)

Väldigt vacker, både i sitt bildspråk med naivt tecknade animationer och i sin metafor. Det handlar om strävan och längtan, en kärlek för stor för att någonsin kunna ignoreras. Det handlar om att släppa taget helt, chansa, och hoppas på det bästa, för den kärleken är väl värd risken.

1. Ark (Arka, Grzegorz Jonkajtys, 2007)

Ni kanske känner igen regissörens namn från några filmer ovanför. Denna polack är en smärre mirakelman tydigen. Hans animationer är inte lika tekniskt avancerade i Ark som i Legacy, men de är extremt snyggt designade. Den har en unik och utpräglad visuell stil som ger den massor. Berättelsen berör, rent av. Det är stort att kunna berätta smått, och Ark gör det utomordentligt.

Filmreflektion: Cousin Ben Troop Screening with Jason Schwartzman

Filmreflektion och filmreflektion. Jag tycker att det är galet av människor som gillar Wes Anderson i allmänhet, och Moonrise Kingdom i synnerhet, att inte se denna. Personligen känner jag viss skam att jag inte sett den förrän i dag. Så det är väl hög tid, gott folk! En liten, liten bit fantastik.

Gumdrop - roboten som människa

I den supersprillans purfärska kortfilmen Gumdrop (Kerry Conran och Stephen Lawes, 2012) finns en robot som delar filmens titel. Tjusningen ligger i den gamla premissen att det viktiga inte är vad man berättar, utan vad man väljer att inte berätta. Det råder inget som helst tvivel för den som ser filmen om att Gumdrop är en robot. Sånt ser man. Vad Gumdrop som film gör är att ställa frågan vad som utgör en människa, varför kan inte en robot vara en människa. Gumdrop är en av de mest mänskligt uppträdande robotar jag någonsin har sett på film, vilket jag inte förväntar mig när hon utseendemässigt delar mer likheter med en dammsugare än någon traditionell androidrepresentation.

Det ska sägas att Gumdrop knappast är något häpnadsväckande mästerverk, men ändå en effektiv, snygg kortfilm.

Topp5-fredag #11: James Williamson

För mig räknas det som fredag fram tills jag somnat inför lördagen. Eftersom jag inte varit hemma på hela dagen och kvällen kommer därför topp5-listan lite försenad (men inte för sen). Det rör sig om festliga filmer av James Williamson. Fem stycken på cirka femton minuter, det är bra jobbat.

5. Fire! (1901)

Det är omöjligt att inte låta sig imponeras av denna stora bedrift, redan tidigt i sitt filmskapande visade Williamson på stor talang. Kanske inte superspännande att se bortsett från för det historiska värdet, men just det värdet är högt.

4. The Little Match Seller (1902)

Baserad på H. C. Andersens Flickan med svavelstickorna är denna lilla pärla både vacker och känslofull. Väldigt fina effekter och smart berättad.

3. Stop Thief! (1901)

Det är klart att det är fånigt och dumt, men om man motstår att dra på läpparna när tjuven gömmer sig i tunnan och blir utdragen och ja hu det här är roligt ändå.

2. An Interesting Story (1904)

Kanske världens första riktiga slapstick-film. Inte alls otänkbart även världens än i dag bästa slapstick-film. Jag kanske är en åsna som tycker det är helfestligt, men i så fall är jag åtminstone en glad åsna. Super!

1. The Big Swallow (1901)

Ett smärre mästerverk, jag älskar den fullkomligt. På en minut hinner Williamson bygga upp något slags stämning och effekten är densamma som om toppfolket inom branschen skulle göra samma film i dag. Dessutom kanske den första riktigt extrema närbilden inom rörlig bild.

Filmreflektion: Pumzi

Pumzi (Wanuri Kahiu, 2009) är något så sällsynt som en kenyansk science fiction-film. Den enda sådana. Dessutom har den både kvinnlig regissör och huvudkaraktär. Och till råga på allt är den helt fenomenal!

I ett postapokalyptiskt Afrika (var är osäkert, dock filmad i Sydafrika) är vattnet helt slut och den kvarvarande mänskligheten lever instängda i delvis underjordiska komplex (förmodat för att skyddas mot solen) då livet ovan jord är helt utdött. Hjältinnan Asha bryter sig ut efter att ha upptäckt ett tecken på liv, för att söka efter källan till detta. På strax över tjugo minuter hinner man inte berätta mycket mer än så, men även under denna korta speltid väcker man relevanta frågor. Det rådande klimathotet aktualiseras än en gång och man kan om man vill läsa in hur vissa maktstrukturer ifrågasätts.

Som vanligt när det rör sig om science fiction så handlar en stor del av upplevelsen om hur man gestaltar sin idé rent estetiskt, vilket görs väldigt väl i Pumzi. Den är väldigt snygg. Både själva kameraarbetet och dess set design är alldeles utmärkt, vilket åtminstone inte jag kanske hade förväntat mig av något så obskyrt som en Kenyansk sci fi-film. Men det säger kanske mer om mig. Även berättandet görs oerhört smidigt där man undviker att förklara saker mer än nödvändigt, och låter berättelsen tala för sig själv. Jag tycker att merparten av de lösningar de funnit för att göra denna framtid till en realistisk verklighet är väldigt trovärdiga - från vattenkontrollen till de talande datorerna.

Jag är uppenbarligen väldigt positivt inställd till Pumzi, och det med rätta. Jag önskar mycket mer av den här varan.

Filmen finns att se här (dock ej i vidare bra kvalitet).

Det stora i det lilla: Méliès och hans huvuden

Georges Méliès är förstås mest känd för den underbara Resan till månen (Le Voyage dans la lune, 1902) och ett par liknande efterföljande spektakel. Senaste veckan har jag dock hittat en till sida av hans trickfilmande som hänförde mig lite utöver det vanliga.

I två filmer varav den första 1898 och den andra tre år senare, experimenterar han med sitt eget huvud på ett väldigt fascinerande sätt. Un homme de têtes (1898), vilket i svensk översättning blir ungefär "En huvudens man" plockar han av sitt huvud för att låta ett nytt dyka upp mellan hans axlar, som från ingenstans, inte mindre än fyra gånger för att sen plocka fram banjon och spela tillsammans med dem. Vad han tar sig till när ett par av huvudena inte sjunger så fagert som han önskat, kan och bör ses med egna ögon här...

Samma tema återkom som sagt i L'homme à la tête en caoutchouc (1901) (Mannen med gummihuvud) då han har en gummiversion av sitt eget huvud fastmonterat på ett bord. En uppblåsningsmekanism kopplas in och plötsligt kan gummihuvudet fyllas med luft och bli enormt. Det är dråpligt förstås, när assistenten efter Méliès påmaningar pumpar i för mycket med följden att huvudet exploderar, varpå Méliès blir fly förbannad.

Med dagens teknik vore förstås inte de här filmerna särskilt imponerande, men man får se det stora i det lilla. Illusionen som Méliès ändå lyckades skapa när filmkonsten bara var ett fåtal år gammal, och det faktum att han inte hann mer än att få kameran i handen innan han var tvungen att börja trickfilma och experimentera. Synnerligen fantastiskt.