Världens bästa film: The Outsiders

I motsats till Midnight Cowboy som jag skrev om förra veckan är The Outsiders (Francis Ford Coppola, 1983) knappast en för mig ny upptäckt. Det skulle snarare kunna hävdas att det är min äldsta favoritfilm (förutom Trollkarlen från Oz och Star Wars-filmerna). Det måste ha varit i högstadiet jag fattade tycke för den, efter att min bror köpt dvdn och jag knyckt åt mig den för att se nåt bra. Jag såg nåt bra.

En av de uppenbara anledningarna till varför filmen fått en given plats i filmhistorien är förstås den uppsjö av stjärnskådespelare som gjorde tidiga roller i The Outsiders. En annan är att det är Coppola, vilket ger ett egenvärde i sig. Men för mig handlade det aldrig om det. Låt mig börja med hur The Outsiders kom att bli till, för att förklara dess värde för mig.

I grunden är det en skolbibliotekarie vid namn Jo Ellen Misakian som tackas för att denna film över huvud taget existerar. Hon gjorde nämligen en namninsamling hos skolans elever och samlade 110 underskrifter som hon skickade tillsammans med ett exemplar av boken till Francis Ford Coppola. Det var helt rimligt gjort, jag kan intyga att boken är helt fantastisk åtminstone i den åldern (det har aldrig blivit av att jag läst om den). Men hör och häpna när hon tre månader senare fick svar från Coppolas producent Fred Roos (som tidigare legat bakom bland annat produktionen av Gudfadern och Apocalypse Now), där han skrev att han framfört önskemålet till Coppola, och rekommenderat honom att läsa boken. Ett par år senare påbörjades projektet.

Brevkorrespondensen finns tillgänglig här och är nästan rörande, att det kunde fungera på det sättet.

Det filmen gör så förbaskat bra är detsamma som romanen, skildringen av den rastlösa ungdomen. Det finns stänk av nostalgi inte minst i "The Complete Novel"-släppet av filmen, där Coppola lagt in lite mer 50-talsrock och nya scener. Det är den som gäller som bästa version för övrigt. Det fascinerande är hur nostalgin lyckas vara allmängiltig. Jag växte knappast upp med Elvis och Carl Perkins, jag åkte inte på drive in-bio och jag var garanterat inte raggare. Men nostalgin appellerar till mig lika väl för det, för den fångar just den monumentalt universala sommarnattskänslan som hör ungdomen till. Natten som aldrig ska ta slut, och det där.

Ändå är denna väl fångade känsla inte mer än en ingång till den betydligt mörkare berättelse som filmen förmedlar. Det handlar om klassmotsättningar och grupper av människor som hamnar helt utanför samhällets ram. Lägg till ett dråp och du har katastrof. Filmen lyckas göra även detta universalt genom att anspela på utanförskap och grupptillhörighet rent allmänt snarare än de specifika händelser som sker i filmen. De mänskliga porträtten är aldrig på något sätt bundna till deras klädstil.

Avslutningsvis ett stycke Robert Frost (jag kan inget om poesi men det är vackert):

Nature's first green is gold,
Her hardest hue to hold.
Her early leaf's a flower;
But only so an hour.
Then leaf subsides to leaf.
So Eden sank to grief,
So dawn goes down to day.
Nothing gold can stay.

Filmreflektion: Röjar-Ralf och referenskulturen - en postmodernistisk pastisch

Det är väldigt tidsenligt att fylla verk till bredden med populärkulturella referenser. Serier som The Big Bang Theory (Chuck Lorre och Bill Prady, 2007-) gör succé hos den vuxna generation genom att göra just detta, och på så sätt appellera till en målgrupp som känner till dessa. I en värld där klassiska filmscener och populärkulturella fenomen exploateras mer genom fans återskapningar i youtubeklipp och som internetmemes än i sina originalsammanhang passar en film som Röjar-Ralf (Wreck-It Ralph, Rich Moore, 2012) in perfekt.

För mig är ploten sekundär i Röjar-Ralf. När den väl sätts i rullning tar något slags klassiskt Disney-mode över och även om det underhåller för sig, inser jag att det inte är därför jag ser filmen. Istället får vi gå tillbaka till början, filmens inledning. Röjar-Ralf sitter i möte med en stödgrupp för TV-spelskurkar, och med sig i gruppen har han bland andra Bowser, Zangief och M. Bison från Street Fighter-serien och Kano från Mortal Kombat. För att nämna några stycken. Förutom Bowser är det här relativt smala referenser, ämnade för den som spelat sin beskärda del TV-spel. På en reklamskylt skymtar Sonic förbi, man nämner Mario och Lara Croft i dialogen och Pac Man och hans tillhörande spöken dyker upp flertalet gånger i olika sammanhang, dessa snappar nog de flesta upp. Genom att ha med de enkla referenserna bjuder man in alla till filmen, men genom de lite smalare riktar man sig specifikt mot den nämnda referenskulturen. Den yttre världen är en arkadhall och spelfigurernas största fasa är att deras arkadkabinett tas ur bruk, vilket skulle lämna dem arbetslösa (Q*bert med vänner är redan där). Genom att man medför vissa tekniska aspekter i berättandet implementerar man även diverse referenser till spelmediet i stort, utöver bara specifika karaktärer. Även de faktum att spelet Fix-It Felix Jr. där Röjar-Ralf är boven påminner starkt om Donkey Kong och titeln Hero's Duty kan tänkas vara en direkt koppling till flertalet liknande verkliga speltitlar visar på detta, allt för igenkänningsfaktorn.

En rolig scen med oreokakor återskapar Trollkarlen från Oz (The Wizard of Oz, Victor Fleming, 1939) och när mentos faller ner i light-cola händer även i filmen det vi alla sett på youtube, vid ett tillfälle använder en filmkaraktär den klassiska Konami-fuskkoden och eftertexterna utgörs helt av TV-spelsmiljöer inspirerade av verklighetens spel såväl som de förekommande i filmen. Överallt, filmen igenom finns alltså referenser till det mesta man möjligtvis kan föreställa sig, och i alla tänkbara riktningar man möjligtvis kan föreställa sig. Det gör att filmen blir en väldigt rik upplevelse i saker man kan peka på och skratta åt, medan filmens berättelse hamnar i ett välförtjänt skymundan. Inte helt oproblematiskt alltså, men på sätt och vis en postmodernistisk pastisch på hur kultur konsumeras i dag. Genom att få även det som eventuellt spretar att kännas sammanhållet i sammanhanget, blir Röjar-Ralf en väldigt njutbar och oerhört härlig film som är svår att inte älska.

(försenad) Topp5-fredag #18: Sällskapsspel

På julafton delades det ut många sällskapsspel efter Kalle Anka-tittande, av dessa ska jag lista de fem bästa (jävligt bra), grattis till den som tar åt sig och skaffar bra spel efter det.

5. Oz Fluxx

Fluxx-spelen är dråpliga. Man vet aldrig vad som kommer hända och ännu mindre vid vilken tidpunkt de osagda händelserna ska äga rum. Vem som helst kan när som helst bli vinnare. En av våra spelomgångar tog slut efter under fem minuter (även om asken utlovar 10-40 minuters spel), och den längsta har nog varat upp mot en timme. Ovissheten och spelförutsättningarna som ständigt är i förändring gör att spelet aldrig blir detsamma mer än en gång. Simpelt och väldigt underhållande, helt enkelt.

4. Forbidden Island

Forbidden Island är något så annorlunda som ett samarbetsspel. De spelande utgör ett lag som spelar utan motståndare för att uppfylla spelets mål. I detta fall handlar det om att leta efter skatter och fly från den förbjudna ön innan den översvämmas och försvinner i havsdjupet. I och med att svårighetsgraden är anpassningsbar och det finns vissa variationer i vilka olika karaktärer som deltar i spelet finns ett skapligt stort återspelvärde. Framför allt häpnas jag smått över hur engagerande spelet är, mot slutet sitter man på helspänn och lättnaden respektive besvikelsen är inte helt ovidkommande, när spelet slutar.

3. Gloom

Om Tim Burton hade designat ett kortspel baserat på The Addams Family hade det kanske sett ut som nåt åt det här hållet. Gloom är på alla sätt förtjusande. Man spelar med en familj som man utsätter för hemska händelser samtidigt som man spelar kort för att motståndarnas familjemedlemmar ska bli lyckliga. När en hel familj är död så räknas poängen samman och den olyckligaste familjen vinner. Helt briljant, må jag säga.

2. Twin Peaks

Min bror gjorde något så fantastiskt som ett eget Twin Peaks-spel. I en alternativ berättelse har någon (annan än Laura Palmer) dött, och det går ut på att finna den skyldiga mördaren. Om man jämför med de flesta andra liknande spel jag spelat så framstår Twin Peaks som bättre avvägt och mer välutvecklat koncept. Cliffhanger-korten bjuder på både skratt och förfäran, och miljöerna och karaktärerna från serien är fenomenalt avbildade. Givetvis främst kul för den invigde, men även fulldugligt för den som aldrig sett ett avsnitt av serien. Strålande!

1. Ticket To Ride Europe

Ja, det rör sig om ett mångfaldigt prisbelönt spel, ett mycket välförtjänt sådant. En del spel är bara så smart utformade och lagom varierande att de kan spelas om och om igen i oändlighet. Ticket To Ride är ett sådant spel. Bygg järnvägar, få poäng och bli förbannad när det går åt skogen. Att jag spelat iPhone-versionen tre gånger mot AI bara idag säger väl en del kan tänkas. Mer kan ej skrivas för snart börjar nog nästa omgång.

Topp5-fredag #16: Apor

I dag är det den inofficiella apdagen, jag tänkte därför göra en lista med favoritapor i musiken. Liksom Arctic  Monkeys, Gorillaz, The Blow Monkeys och förstås The Monkees. Men jag kom inte längre än så och övergav idén. Andra naturliga valet blir förstås apor på film, för såna finns det ju gott om. Inte minst finns många favoriter.

5. Kong i King Kong (Merian C. Cooper och Ernest B. Schoedsack, 1933)

Många skulle förmodligen hävda att Kong är given på förstaplatsen. När jag sätter honom som femma resonerar jag som så att han knappt ens är stjärnan i sin egen film. Nog för att han betraktas som en gud av lokalbefolkningen, men han delar ändå ön med diverse dinosaurier som är betydligt mycket coolare, förstås.

4. Schimpanserna i laboratoriet i 28 dagar senare (28 Days Later..., Danny Boyle, 2002)

De må se ut som helt vanliga schimpanser, men det rör sig trots allt mer eller mindre om människoätande monsterapor som förvisso inte får allt för mycket utrymme i filmen, men spelar stor roll i ett starkt anslag.

3. Primaten med benet i År 2001 - Ett rymdäventyr (2001: A Space Odyssey, Stanley Kubrick, 1968)

Väldigt klassisk öppningssekvens, och även välförtjänt sådan. Denna uråldriga apa tog upp benet och använde det som ett vapen, ett verktyg. Genom denna handling började utvecklingen mot dagens människa.

2. Nikko i Trollkarlen från Oz (The Wizard of Oz, Victor Fleming, 1939)

Nikko är ledaren för de flygande aporna. Liksom i nästan alla andra fall vad gäller detta mästerverk till film är sminket och kostymerna förtjusande, det råder inget tvivel om att dessa apor verkligen är just apor. Blå apor med vingar. Och Nikko är den främste av dem alla.

1. Dr. Zaius i Apornas planet (Planet of the Apes, Franklin J. Schaffner, 1968)

Den huvudsaklige representanten för orangutangerna, den till synes allvetande och tydligt starkt människoföraktande vetenskapsministern Dr. Zaius är en hemskt träffande porträttering av den vita mannens historiska överhet, fast gestaltad av en apa. Istället för att vara en brutal tyrann som följer "har mycket, vill ha mera"-principen representerar han den intellektuella och bildade fascismen. Det finns givetvis fler fantastiska karaktärer, inte mins apor, i Apornas planet, men ingen riktigt som Zaius.

Filmreflektion: Cosmopolis

Innan jag slutför min text om Cronenberg i allmänhet skriver jag denna om Cosmopolis i synnerhet. Jag såg den på svenska premiärdagen i fredags, och den har ensam etsat sig fast trots att jag såg flertalet andra filmer strax innan och för den delen en tidigare idag. Det är ändå Cosmopolis jag funderar över.

Det första som slog mig med filmen var hur olik den var Cronenbergs tidigare filmer, rent visuellt. Allt är väldigt ljust och allt känns väldigt 2012. Det handlar om multimiljardären Eric Packer, spelad av Robert Pattinson, som vill åka till frisören. Det låter ju förstås väldigt trivialt, men det görs ett praktexempel på aforismen "resan är målet". "Resan" sker mestadels, för att inte säga så gott som uteslutande i Packers limousine som stänger ute allt gatuljud såväl som Howard Shores soundtrack, vilket gör att limousinen blir till en egen värld som för både Packer och filmen framåt. Väldigt snyggt och smart grepp. Jag får nästan lite samma känsla som av Existenz (1999) tack vare just det upplägget. Huvudkaraktären färdas framåt på en redan utstakad bana, och stannar upp för berättelsebärande händelser. Egentligen är ju upplägget för den delen detsamma som i klassiska äventyrsromaner såsom Resan till jordens medelpunkt, Trollkarlen från Oz eller Den oändliga historien. Hur som helst så klär det även detta "äventyr" väldigt väl.

Dialogen är liksom Pattinsons skådespel över huvud taget styltig och dan, men ändå alldeles utmärkt. De rappa replikerna levereras på ett vis som gör att hela Cosmopolis blir till en annan värld. Ingenting känns igen från åtminstone min verklighet. Men det kan förstås även ha att göra med att jag inte har X antal miljarder på kontot. Ändå tror jag att det är just Cronenbergs tanke att alienera publiken från Packers liv. Han görs på intet sätt till en särskilt sympatisk karaktär, utan betraktas snarare med en utomståendes ögon.

Det finns så klart mycket att ta upp, men jag tänkte avrunda snart. Mot slutet av filmen vänds denna låtsasvärld, om man vill kalla den det, uppochned och allt blir smutsigt och äckligt. Givetvis innehåller filmen även diverse helt bisarra scener (prostataundersökningen och råttmännen till exempel) varvade med ett par smått Cronenberg-explicita sexscener och en Marx-parafras. Känslan finns verkligen där, av att Cronenberg hittat hem igen, på något sätt. Jag ser fram emot att låta Cosmopolis växa ytterligare, och så småningom se om den.