Tilläggsnotis! Filmfestivalen!

Gårdagens lista är ogiltigförklarad!

Nej det är den förstås inte. Det vore tokigt. Men förutsättningarna har ändrats, och så kom jag dessutom på en film jag sett men hade glömt för att den visades så långt innan festivalen. Istället för att typ revidera på nåt sätt så slänger jag in både den och en fin bit jag såg i dag som ytterligare tips. Så.

Först en svensk. Prisbelönt i Venedig. Det rör sig om Återträffen (Anna Odell, 2013), som utgör en väldigt intressant studie i gruppdynamik, roller och tar sig an mobbing ur en annorlunda vinkel. Jag tycker att Odell fick till det oväntat bra verkligen med tanke på hennes oerfarenhet inom film, och det där priset filmen fick (årets regidebut) var nog högst välförtjänt. Bör ses av alla som lever i det moderna samhället.

Och så dagens film då, som kommer avsluta festivalen. Philomena (Stephen Frears, 2013). Ett hemskt fint drama baserat på en bok som i sin tur skildrar den verkliga berättelsen om sökandet efter Philomenas bortadopterade son. Det är bra mycket mer intressant än det låter, med katolska kyrkan som antagonister. Väldigt fin snyfthistoria med både humor och värme inblandat i sorgen. Mycket välregisserat och allmänt bra.

Topp5 #54: Musikfilmer

Det har ju gjorts ett antal filmer där musiken står i centrum. Av dem har jag ett antal favoriter. Det rör sig alltså inte om dokumentärer, de är helt uteslutna. Flera andra bra filmer där musiken är central avfärdas, då jag vill ha med just filmer där musiken förändrar eller utgör människors liv. Och helt som vanligt har jag säkert glömt eller missat hemskt bra exempel. Men här är fem av mina favoriter, i alla fall.

5. 24 Hour Party People (Michael Winterbottom, 2002)

Filmen följer legenden Tony Wilson, via vem många band skulle komma att få medialt utrymme, och älskas av alla med god smak. Sex Pistols, Joy Division, Happy Mondays, The Smiths och Stone Roses liksom, och det är inte ens alla. Kanske mer intressant än bra, men ack så intressant den då är!

4. Once (John Carney, 2006)

Ja, jag har ju sjungit dess lov inte bara en utan minst två gånger tidigare här. Jag älskar ju Once. Det är som sagt en väldigt fin berättelse om hur musik för två människor samman. Komponerandet av en låt är drivande för berättelsen, och skådespelarna som även i verkligheten är ett par har även skrivit låten. Och alla andra låtar i filmen. Det är toppenbra.

3. High Fidelity (Stephen Frears, 2000)

Det är inte många musiker med här, men några stycken i alla fall. Framför allt är filmen förstås riktad mot musiknördar, skivsamlarna som vigt sitt liv åt att lära sig årtal, singelbaksidor, före detta bandmedlemmar och japanska vinylutgåvor. Filmen utgör en utmärkt adaption av Nick Hornbys roman, som nog inte kan undgå att charma någon alls.

2. The Commitments (Alan Parker, 1991)

En förtjusande berättelse om "the hardest working band in the world", The Commitments, som bildas för att ta tillbaka soulen till musiken. Det är så många bra låtar, kompetent framförda, och en universell bandberättelse som går att applicera på ack så många band i historien. Appellerar givetvis väldigt väl till mig.

1. The Harder They Come (Perry Henzell, 1972)

Jimmy Cliff spelar huvudrollen Ivanhoe som vill lämna livet som jamaicansk rude boy för att bli popstjärna. Soundtracket är till stor del - åtminstone låtarna han själv gör i filmen - skrivet av honom själv, vilket förstås vittnar om hur bra det är. Titelspåret är inte bara en av de bästa reggae- eller filmlåtarna någonsin, utan kort och gott en av de bästa låtarna som över huvud taget spelats in.