Statistik är ju roligt. Det är därför man gillar filmtipset, för att man lätt håller koll på filmer man sett och dessutom kan kolla sin statistik. Således har jag undersökt vad jag tycker om olika skådespelares filmer, och nått lite slutsatser. Det finns ett dussin skådespelare som medverkat i ett dussin filmer som jag har sett. Det kan givetvis finnas felaktigheter i detta då registret knappast är komplett, men så är det. Anledningen till att jag valt dem som medverkat i just tolv filmer är att jag känner att det går nåt slags gräns där. Att ha sett tolv filmer med samma skådespelare är ganska mycket, ändå. Av dessa tolv är Gary Oldman den med högst snittbetyg, nämligen 3,67 av 5. Det är rätt hög standard, tycker jag. Så listan får denna gång bli med mina fem Oldman-favoriter. Snittet för dessa landar på 4,2 - hiskeligt högt.
5. Harry Potter-filmerna
Oldman är prima i rollen som Sirius Black. Och man gillar ju Sirius Black, så enkelt är det ju. En del av Harry Potter-filmerna är inga höjdare, men de två sämsta kom innan Sirius Blacks intåg, så Gary behöver inte oroa sig där inte.
4. Léon (Luc Besson, 1994)
Jag har tidigare redogjort för hur mycket jag gillar inte bara denna film, utan även Gary Oldmans vansinniga Beethoven-fantast till rollfigur. Så det behövs väl inget vidare.
3. Det femte elementet (The Fifth Element, Luc Besson, 1997)
Luc Besson fick två filmer på listan den här veckan, minsann. Tjusningen i Det femte elementet ligger i den storslagna rymdoperan. Det är en färgsprakande och intensiv visuell symfoni som är ett rent nöje från början till slut.
2. Tinker Tailor Soldier Spy (Tomas Alfredson, 2011)
Även denna har jag ju skrivit om tidigare. Men kort och gott kan det väl bara sägas att Oldman utgör navet i den skådespelarensamble som här medverkar i en av de tätaste och för den delen snyggaste spionfilmerna jag har sett.
1. Christopher Nolans Batman-trilogi
Och ja, den har förstås också nämnts förut. Det jag älskar allra mest med Nolans Batman-filmer är storleken, hur den bara eskalerar till enorm storlek och även hur den övergripande dramaturgin speglar nåt större än filmerna själva.
Visar inlägg med etikett The Dark Knight Rises. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett The Dark Knight Rises. Visa alla inlägg
söndag 29 september 2013
onsdag 2 januari 2013
Årsavhandling 2012
Under det gångna året har jag knappt lyssnat på en enda ny skiva, utan bara återupptäckt gamla grejer. Kanske upptäckt en del gammalt för första gången också. Mestadels har musiken ersatts av filmtittande. Över 300 nya betyg är satta på filmtipset, vilket väl säger en hel del då jag har cirka sjuhundra betyg totalt. Så några av mina favoritfilmer från 2012 ska här räknas upp som ersättning för utebliven topp5-fredag och som ett slags sammanfattning av året som gått. Kul!
Några av de allra bästa filmerna har jag redan skrivit om, dem kan man uppdatera sig angående här i respektive inlägg:
Cosmopolis
Plurality
Argo
Looper
The Perks of Being a Wallflower
Lika många till ska nämnas, och jag vill innan jag kommer dit tydligt understryka att jag missat väldigt många filmer i år, som jag kan tänka mig varit väldigt bra. Så blir det ibland. Men här följer fem andra, som jag har sett och uppskattat.
The Amazing Spider-Man (Marc Webb, 2012)
Okej det ska sägas med en gång att nya spindelfilmen var en besvikelse. Jag reagerade främst på alla lovande trådar från första halvan av filmen som släpptes helt när Curt Connors dårskap tog över i andra halvan. Det borde kanske inte vara så förvånande att Marc Webb med sin knappa regihistorik misslyckas med att göra något mer helgjutet än detta, men jag trodde faktiskt att han skulle göra något mer intressant av det hela. Med allt det sagt så gillade jag ändå denna nya version. Sam Raimis trilogi som började utmärkt gick lite åt skogen i och med tredje filmen, och att då använda sig av den lite coolare hipster-Peter Parker i en reboot ligger så väl i tiden att det nästan blir löjligt. Men bara nästan. Andrew Garfield lyckas oväntat bra som Parker och Emma Stone är förtjusande. Curt Connors porträtteras också utmärkt och det känns som att mytologin är starkare i Webbs reinkarnation än vad den var i Raimis regi. Om jag skulle få frågan på stan, vad jag tyckte om nya Spider-Man, så skulle jag förmodligen svara att mjä den var väl sisådär. Men jag är väldigt pepp på att få en uppföljare, se var det bär. För det kan ha varit början på något stort, även om filmen i sig är långt från felfri.
Safety Not Guaranteed (Colin Trevorrow, 2012)
Javisst var det väl ganska spretigt och kanske lite fånigt på sina håll, men något fanns väl där, visst var det så? Jag hade stor behållning av Trevorrows långsfilmdebut. Om man bortser från nämnda brister kvarstår en härlig hybrid mellan något slags indie-romkom och science fiction. Må så vara att ambitionerna överstiger det faktiska slutresultatet men någonstans kan jag ändå se Trevorrows visioner av något väldigt speciellt. Det finns för övrigt mycket att älska med Safety Not Guaranteed, berättelsen har åtminstone ett par bottnar som man kan gräva i och flertalet karaktärer är lagom roligt udda, utan att det blir överdrivet. Ja, det var en härlig film när allt kommer omkring, med sin låga budget får den väl ses som en av årets större överraskningar.
Chronicle (Josh Trank, 2012)
Som koncept var Chronicle en av de bästa på det den gör, som film en aning mindre lyckad. Men när jag tänker tillbaka på den så gör jag det med stor glädje. Om jag ska jämföra med typ Cloverfield (Matt Reeves, 2008) och Trolljägaren (Andre Øvredal, 2012) som båda använder liknande grepp så föredrar jag utan tvekan Chronicles tema och berättelse. De scener där filmens huvudkaraktärer utforskar sina nyfunna telekinetiska krafter är både snygga och väldigt lekfulla, de ger karaktärerna nyanser såväl som för berättelsen framåt med stora steg. När jag såg filmen tyckte jag att den började lite trevande, för att bli lite för mycket mot slutet, men i efterhand känns det som att det beror mycket på vad man jämför med. Nu skulle jag snarare hävda att det rör sig om ännu en väldigt stark regidebut och att det ska bli väldigt spännande att se vad Josh Trank mer har att erbjuda, efter att ha börjat så spektakulärt.
The Dark Knight Rises (Christopher Nolan, 2012)
Kanske överdrivet uppenbart på listan, vad vet jag. Många tycker väl inte att den hör hemma här, att den skulle vara dålig. De fattar inte riktigt. Jag ser den inte som helt problemfri, men jag anser att problemen reduceras av allt som är så fruktansvärt ascoolt att man storknar. Det jag framför allt gillar är hur den skapade känslan av någonting större i och med hela trilogin. De tidigare två filmerna kändes i mångt och mycket som två fristående filmer (så till vida att de står väl på sina egna ben), vilket inte kan sägas för The Dark Knight Rises. Jag vill påstå att Batman Begins (Nolan, 2005) handlade om Bruce Wayne och hur han blev Batman, medan The Dark Knight (Nolan, 2008) handlade om Gotham och hur Gotham och dess organiserade brottslighet påverkats av Batmans närvaro och så vidare. The Dark Knight Rises bygger vidare på båda dessa teman och handlar om Gotham i stort så väl som Bruce Wayne och Batmans återkomst. Det som berättas ger ytterligare mening till de tidigare två filmerna, och de tidigare två filmerna ger all relevant mening till denna avslutning, vilket ger ett fullbordande som få andra trilogier kan stoltsera med.
Moonrise Kingdom (Wes Anderson, 2012)
Som jag såg fram emot Wes Andersons nya film när den kom. Det blev första gången för mig, som jag såg en film mer än en gång på bio. I går såg jag den en tredje gång, ett drygt halvår senare, och det cementerade min åsikt att detta är Andersons bästa film hittills. Det är svårt att sätta ord på vad det är, för det är så mycket som är så fantastiskt. I grund och botten rör det sig om en kärlekshistoria mellan två barn, snart tonåringar, som knappast kan undgå att beröra någon. Jag levde inte 65 när filmen utspelar sig, men den har en universal känsla av nostalgi som gör vem som helst juvenilt förälskade på nytt. Komplett med massor av Hank Williams och en fantastisk skådespelarensemble skapar denna nästan sagolika berättelse en inre sfär av magi som utsöndras i varenda scen, filmen igenom. Wes Andersons känsla för film är verkligen slående. Det är tydligt att han är helt självmedveten och har stenkoll på den del av filmhistorien som är relevant för honom och hans skapande, vilket ger hans filmer ett ständigt mervärde. Ändå känns det som att han i sina senaste filmer och då i synnerhet Moonrise Kingdom hittat hem till vad som är en säregen stil utan att kännas för krystad eller tillrättalagd.
Säkerligen kommer flertalet utmärkta filmer med release 2012 dyka upp efter hand här på bloggen under det kommande året, varför jag undviker att på något sätt rangordna ovan nämnda filmer. Så gott nytt år och så då.
Några av de allra bästa filmerna har jag redan skrivit om, dem kan man uppdatera sig angående här i respektive inlägg:
Cosmopolis
Plurality
Argo
Looper
The Perks of Being a Wallflower
Lika många till ska nämnas, och jag vill innan jag kommer dit tydligt understryka att jag missat väldigt många filmer i år, som jag kan tänka mig varit väldigt bra. Så blir det ibland. Men här följer fem andra, som jag har sett och uppskattat.
The Amazing Spider-Man (Marc Webb, 2012)
Okej det ska sägas med en gång att nya spindelfilmen var en besvikelse. Jag reagerade främst på alla lovande trådar från första halvan av filmen som släpptes helt när Curt Connors dårskap tog över i andra halvan. Det borde kanske inte vara så förvånande att Marc Webb med sin knappa regihistorik misslyckas med att göra något mer helgjutet än detta, men jag trodde faktiskt att han skulle göra något mer intressant av det hela. Med allt det sagt så gillade jag ändå denna nya version. Sam Raimis trilogi som började utmärkt gick lite åt skogen i och med tredje filmen, och att då använda sig av den lite coolare hipster-Peter Parker i en reboot ligger så väl i tiden att det nästan blir löjligt. Men bara nästan. Andrew Garfield lyckas oväntat bra som Parker och Emma Stone är förtjusande. Curt Connors porträtteras också utmärkt och det känns som att mytologin är starkare i Webbs reinkarnation än vad den var i Raimis regi. Om jag skulle få frågan på stan, vad jag tyckte om nya Spider-Man, så skulle jag förmodligen svara att mjä den var väl sisådär. Men jag är väldigt pepp på att få en uppföljare, se var det bär. För det kan ha varit början på något stort, även om filmen i sig är långt från felfri.
Safety Not Guaranteed (Colin Trevorrow, 2012)
Javisst var det väl ganska spretigt och kanske lite fånigt på sina håll, men något fanns väl där, visst var det så? Jag hade stor behållning av Trevorrows långsfilmdebut. Om man bortser från nämnda brister kvarstår en härlig hybrid mellan något slags indie-romkom och science fiction. Må så vara att ambitionerna överstiger det faktiska slutresultatet men någonstans kan jag ändå se Trevorrows visioner av något väldigt speciellt. Det finns för övrigt mycket att älska med Safety Not Guaranteed, berättelsen har åtminstone ett par bottnar som man kan gräva i och flertalet karaktärer är lagom roligt udda, utan att det blir överdrivet. Ja, det var en härlig film när allt kommer omkring, med sin låga budget får den väl ses som en av årets större överraskningar.
Chronicle (Josh Trank, 2012)
Som koncept var Chronicle en av de bästa på det den gör, som film en aning mindre lyckad. Men när jag tänker tillbaka på den så gör jag det med stor glädje. Om jag ska jämföra med typ Cloverfield (Matt Reeves, 2008) och Trolljägaren (Andre Øvredal, 2012) som båda använder liknande grepp så föredrar jag utan tvekan Chronicles tema och berättelse. De scener där filmens huvudkaraktärer utforskar sina nyfunna telekinetiska krafter är både snygga och väldigt lekfulla, de ger karaktärerna nyanser såväl som för berättelsen framåt med stora steg. När jag såg filmen tyckte jag att den började lite trevande, för att bli lite för mycket mot slutet, men i efterhand känns det som att det beror mycket på vad man jämför med. Nu skulle jag snarare hävda att det rör sig om ännu en väldigt stark regidebut och att det ska bli väldigt spännande att se vad Josh Trank mer har att erbjuda, efter att ha börjat så spektakulärt.
The Dark Knight Rises (Christopher Nolan, 2012)
Kanske överdrivet uppenbart på listan, vad vet jag. Många tycker väl inte att den hör hemma här, att den skulle vara dålig. De fattar inte riktigt. Jag ser den inte som helt problemfri, men jag anser att problemen reduceras av allt som är så fruktansvärt ascoolt att man storknar. Det jag framför allt gillar är hur den skapade känslan av någonting större i och med hela trilogin. De tidigare två filmerna kändes i mångt och mycket som två fristående filmer (så till vida att de står väl på sina egna ben), vilket inte kan sägas för The Dark Knight Rises. Jag vill påstå att Batman Begins (Nolan, 2005) handlade om Bruce Wayne och hur han blev Batman, medan The Dark Knight (Nolan, 2008) handlade om Gotham och hur Gotham och dess organiserade brottslighet påverkats av Batmans närvaro och så vidare. The Dark Knight Rises bygger vidare på båda dessa teman och handlar om Gotham i stort så väl som Bruce Wayne och Batmans återkomst. Det som berättas ger ytterligare mening till de tidigare två filmerna, och de tidigare två filmerna ger all relevant mening till denna avslutning, vilket ger ett fullbordande som få andra trilogier kan stoltsera med.
Moonrise Kingdom (Wes Anderson, 2012)
Som jag såg fram emot Wes Andersons nya film när den kom. Det blev första gången för mig, som jag såg en film mer än en gång på bio. I går såg jag den en tredje gång, ett drygt halvår senare, och det cementerade min åsikt att detta är Andersons bästa film hittills. Det är svårt att sätta ord på vad det är, för det är så mycket som är så fantastiskt. I grund och botten rör det sig om en kärlekshistoria mellan två barn, snart tonåringar, som knappast kan undgå att beröra någon. Jag levde inte 65 när filmen utspelar sig, men den har en universal känsla av nostalgi som gör vem som helst juvenilt förälskade på nytt. Komplett med massor av Hank Williams och en fantastisk skådespelarensemble skapar denna nästan sagolika berättelse en inre sfär av magi som utsöndras i varenda scen, filmen igenom. Wes Andersons känsla för film är verkligen slående. Det är tydligt att han är helt självmedveten och har stenkoll på den del av filmhistorien som är relevant för honom och hans skapande, vilket ger hans filmer ett ständigt mervärde. Ändå känns det som att han i sina senaste filmer och då i synnerhet Moonrise Kingdom hittat hem till vad som är en säregen stil utan att kännas för krystad eller tillrättalagd.
Säkerligen kommer flertalet utmärkta filmer med release 2012 dyka upp efter hand här på bloggen under det kommande året, varför jag undviker att på något sätt rangordna ovan nämnda filmer. Så gott nytt år och så då.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)