Topp5 #49: Sammanfattning av juli

Ja det finns väl ingenting som säger att jag inte kan posta julis topplista en aning sent, och dessutom mitt i veckan. Så jag gör det. Det känns som att det vore lite skamligt att hoppa över denna månad eftersom jag såg bra film även då. Det skulle bli alldeles för mycket om jag tog upp alla Solondz filmer som jag såg och älskade då. Även Todd Fields två filmer som jag nämnde i min text om Revolutionary Road sorterar jag bort mest för att de måste få ett eget inlägg känner jag. Även om det säkert inte kommer ändå. Så ändå.

5. Falling Down (Joel Schumacher, 1993)

Om man läser huvudkaraktären som en allegori för USAs suveränitet, nationen som med sin egenhävdade moral står över alla andra, så får man en stark och oväntad kritik mot Amerikas roll i världspolitiken. Jag finner det fascinerande.

4. I sista minuten och Studie i brott (North by Northwest och Vertigo, Alfred Hitchcock, 1959 och 1958)

Oerhört hög kvalitet på berättandet i dessa Hitchcock-filmer, tämligen magnifikt. Egentligen är det förstås inte rättvist att klumpa ihop dem, men jag vill ju få plats med mer roligt. Toppenbra i alla fall.

3. Manhattan (Woody Allen, 1979)

Jag vill hävda att Allen i Manhattan tog det briljanta från Annie Hall och förfinade till något ännu bättre, och jag kan inte föreställa mig en bättre Allen än är. Manus måste nog vara hans roligaste och mest konsekventa, såväl som det smartaste intrigmässigt. Resultatet är givetvis lysande.

2. Bara en natt och Bara en dag (Before Sunrise och Before Sunset, Richard Linklater, 1995 och 2004)

Förtjusande dramer i vilka två människor möts för blott en dag med nio års mellanrum. Det är förstås dialogen, den slutna intrigen och den fina kemin mellan dess två huvudpersoner. Tredje filmen är på väg, själv ska jag se den imorgon. Om den görs rätt kan denna trilogi bli en väldigt unik sådan i flera avseenden. Om inte så finns två väldigt fina första filmer.

1. Föräldrarna (Tōkyō monogatari, Yasujiro Ozu, 1953)

När jag såg den tyckte jag förvisso att den var väldigt bra, förstås, men jag var lite återhållsam i min bedömning dels på grund av att jag blev väldigt rastlös. I efterhand har den uppenbarligen vuxit. Fotot är magiskt vackert, och berättelsen rör vid intressanta strömningar som för sin tid och plats var väldigt typiska, och hade så varit under en lång tid. Men konflikten mellan det gamla och det nya gestaltas väldigt vackert i Föräldrarna.