Visar inlägg med etikett Philip K. Dick. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Philip K. Dick. Visa alla inlägg

fredag 24 januari 2014

Topp5-fredag #63: Philip K. Dick på film

Det var ju oundvikligt att listan skulle komma. Jag har ännu inte sett alla filmer som finns på området, men jag tror att jag tagit mig igenom de mest relevanta i alla fall. Så!

5. Total Recall (Paul Verhoeven, 1990)

Total Recall lider av mängder av brister. Varje gång jag ser den irriteras jag av att den inte är så bra som den borde. Men varför borde den ens va bra? Jo, förstås, för att dess intrig är fenomenal, och stämningen i filmen är rakt igenom perfekt. Nyinspelningen som kom härom året var tyvärr inte på något sätt en förbättring. Men originalfilmen älskar jag, även om jag ser dess brister.

4. The Adjustment Bureau (George Nolfi, 2011)

Konceptet i sig är ofelbart, perfekt lämpat för filmatisering i Inceptions svallvågor. Visst känns det kanske lite väl symptomatiskt att filmen görs just i en tid då Inception är på varenda läpp, men filmen står mycket väl på egna ben. Framför allt just tack vare sitt koncept, sin förlaga.

3. A Scanner Darkly (Richard Linklater, 2006)

Det Linklater lyckades med genom sin mycket speciella animationsteknik var att uppnå en nästan surrealistisk känsla, vilket givetvis lämpar sig väldigt väl för en Philip K. Dick-filmatisering. Framför allt så förstärks genom detta den paranoia som präglar hela filmen, vilket gör det till ett inte bara smart utan rent av nödvändigt val.

2. Minority Report (Steven Spielberg, 2002)

Delar av Minority Report är så förlegat att man nästan kan skratta åt det, tekniken utvecklades visst snabbare under 00-talet än vad man hade väntat sig. Ändå är den som framtidsvision briljant, såväl filosofiskt och moraliskt som estetiskt. Filmens frågeställning kommer fortsätta vara relevant fram tills den blir en praktisk möjlighet, vilket gör filmen i det avseendet tidlös.

1. Blade Runner (Ridley Scott, 1982)

Oväntat va? Jag kommer liksom omöjligen ifrån min kärlek till Ridley Scotts allra mest mästerliga mästerverk. Från första till sista sekund är Blade Runner rakt igenom fulländad. Det gäller varenda aspekt av filmen ur alla tänkbara vinklar. Förutsett att man inte ser den menlösa originalversionen, då.



torsdag 10 oktober 2013

Babels torns science fiction-kanon #9: Blade Runner

Blade Runner (Ridley Scott, 1982)

Jag tror mig ha gjort det väldigt klart många gånger, att Blade Runner är en av mina absoluta favoritfilmer. I min kandidatuppsats som jag delade med mig av för några månader sedan gick jag i detalj in på många av de aspekter som gör dess samhällskritik så väldigt relevant, och därmed även mycket av vad som gör den till en av de bästa filmerna som någonsin skapats. De teman jag då skrev om mest var konsumtionssamhället och kommersialismen, bibliska metaforer och bilder, samhälleliga klassklyftor och teknisk utveckling, och existentiell mänsklighet.

Baserad på Philip K. Dicks berättelse med den förtjusande titeln Do Androids Dream of Electric Sheep?, utgör alltså Blade Runner även genom sin förlaga en viktig punkt i science fiction-historien. För Philip K. Dick är givetvis en av de allra största, och detta är förmodligen den bästa filmatiseringen av hans verk.

Blade Runner ställer många frågor. Många väldigt enkla frågor som dock söker desto mer komplexa svar. Vad innebär det att vara människa? I filmen framställs de syntetiska människorna, replikanterna, som mer mänskliga än de biologiska människorna. Man ger flera alternativ till läsningar, flera tänkbara svar på frågan, av vilka inget ensamt utgör ett fullgott sådant. Filmen är över huvud taget väldigt rik på innehåll. Den går att läsa i oändlighet, men spelar även på en renodlat dramatisk nivå. Noir-estetiken som Ridley Scott placerat i Los Angeles 2019 är fulländad, neonljus i ösregn, höga hus som kastar skuggor över de markytor där människorna rör sig. Det är sanslöst vackert i sig, och utan tvekan en milstolpe i utvecklingen av science fiction-genrens utseende. Eftersom filmen även har så tydligt mänskliga teman blir den en dramathriller lika mycket som något annat.

Nej, det känns knappt som att det är någon idé att försöka förklara. Det finns för mycket att ta i för att alls kunna göra det rättvisa. I nämnda uppsats närmade jag mig väl någonting, men det finns förstås alltid mer att tillföra. Så det är liksom bara att sätta igång, och se filmen om och om igen (det är då alltså final cut-versionen som bör ses). Det kommer jag fortsätta med.

Därför är Blade Runner given en plats i Babels torns science fiction-kanon.