Mänskliga maskiner #2: Androiden som den andre

Vithetsteoretikern Richard Dyer har i sin kanoniserade White skrivit om Blade Runner och gjort en läsning av replikanterna som så vita man kan bli, som ett slags eftersträvad vithetsnorm. Han bygger detta på att de är som blanka blad, tomma, rent av döda – en egenskap som är klassiskt vit i hans teorier. Vidare läser han Roy och Pris bleka hy och ljust, ljust blonda hår som vithet, och tar upp ett exempel på när Roy gör en sista ansträngning att lyckas passera som vit:

The casting of Hauer, unmistakably Teutonic, and thus at the top of the Cucasian tree, is especially suggestive, as is the Christ-like imagery during his final confrontation with Deckard, when, naked except about the loins, he drives a nail through his hand giving himself a stigma and the holds a white dove as he expires. […] this most strident expression of whiteness […] is also explicitly the attempt to pass for human.

Traditionellt är dock är dock vithetsteorin en tillämpningsbar fortsättning på Edward Saids postkoloniala perspektiv av ”den andre”. Dyer menar då att man definierar vitheten utifrån den andre, alla egenskaper som hör till den andre, blir till motsatser hos en själv. Det är här avsaknaden av liv som ett uttryck för vithet åter blir relevant att tala om, men ur ett motsatt perspektiv. Ett av Blade Runners starkaste teman får sägas vara konflikten mellan strävan efter att få leva och den oundvikliga döden. För replikanterna är döden än mer påtaglig än för de flesta människor, då den ofelbart inträffar efter fyra års liv. Dyer läser till synes detta som en egenskap som bidrar till replikanten som död, i förlängningen vit. Jag skulle å andra sidan vilja hävda att man än hellre kan läsa replikantens strävan efter vidare liv som just liv, en klassisk egenskap hos den andre. Det hela blir ännu tydligare när man polariserar detta mot filmens vita människor (det finns mängder av människor med östasiatiskt utseende i periferin, dessa bör inte läsas som vita subjekt), för vilket jag vill ge ett inledande exempel innan analysdelens avslutande kapitel.

Om replikanten är den andre, och den andre representerar livet, måste den vita västerlänningen vara döden. Eftersom protagonisten Deckard även han läses som replikant, får filmens huvudsakliga antagonist Dr. Tyrell representera denna vita västerlänning. Som verkställande direktör för ett av de tre företag som styr världen står han för just de hyperkapitalistiska värden som fått densamma världen att kollapsa till ett klassamhälle utan motstycke. I marxistisk filmteori läses traditionellt underklassen som livfull och rik på levnadsvärden, rent av exotisk, medan överklass och ekonomiskt starka individer oftast tolkas som motsatsen. I en sådan läsning är det givet att Tyrell är den vita, döden. Vidare betydelse av liv kontra död och replikant kontra människa följer.

Mänskliga maskiner #1: Gråa gränder och den teknologiska triumfen

Det är en dyster syn, framtidens Los Angeles i Ridley Scotts regi. Staden gestaltar i sig själv en utveckling som har skett från långt innan vår tid, fram till den snara framtid där filmen utspelar sig. Sedan världens storstäder såg sina första skyskrapor har stadsvyerna utvecklats åt det hållet som Scott dragit till sin spets i Blade Runner. Redmond skriver om hur blotta stadsplaneringen av Los Angeles 2019 visar teknologins anstormning, när staden är fullkomligt full av skyskrapor och grå betong, såtillvida att naturen helt och hållet förpassats från den. Ingenstans finns att finna några som helst träd, blommor eller annan växtlighet och grönska, inga levande djur strosar på stadens gator (de djur som finns är artificiellt framställda statussymboler, högteknologiska robotar). Mest påtagligt av allt torde vara den totala avsaknaden av solsken, jordens fundamentala näringsgivare och energikälla, symbolen för hela naturens liv. Det lilla ljus som finns i staden kommer – istället för från solen – från neonlampor och reklamskyltar, vilkas sken även utgör de enda grällare färgerna som finner sin fägring bland all betong. Dessa neonlampor och framför allt reklamskyltarna markerar den extrem kapitalismen har nått, i en värld som inte längre utgörs av nationalstater utan styrs av tre enorma företag.

Utöver de industriellt skapade miljöerna präglas staden även av teknologi i alla riktningar. Scott säger själv i filmens kommentarspår att teknologin medvetet är placerad på byggnadernas exteriör för att symbolisera dess framfart. Även den teknologi som inte framträder explicit är ständigt närvarande genom det övervakningssamhälle som utgör staden, Scott kallar tanken ”Orwellian” och hänvisar till George Orwells idéer kring vad som utgör ett gott och öppet samhälle och inte. I och med att allt i staden är under ständig teknologisk övervakning finns den teknologiska triumfen såväl osynlig som synlig. Utöver den teknologi som finns i direkt anknytning till de väldiga byggnaderna, är även allt utrymme mellan dem utnyttjat av stadens infrastrukturella utformning. Flygande fordon som ersatt dagens bilar rör sig i tre dimensioner och fyller ut höjd såväl som bredd och djup, vilket innebär att även den uttryckta teknologin – den som är oundviklig att se även med blotta ögat – finns närmast överallt.

Inte nog med att teknologin är ständigt närvarande i form av användbara medel, den har även nästlat sig in i något av det mest mänskliga vi har, minnen. Replikanterna som utvecklas för att efterlikna människor, ges även minnesimplantat med programmerade förutbestämda minnen vilka de baserar sin verklighetsuppfattning på. Detta för oss in på filmens enda inslag av natur, som dessutom är nästan lika ständigt förekommande som teknologin – det evigt ösande regnet. Emellertid fungerar regnet snarare som en symbol än som ett väderfenomen. Vatten förekommer även i form av tårar vid ett antal tillfällen i filmen, vilket dupliceras av regnet. Det är aldrig människor som fäller dessa tårar, utan alltid replikanter. Med andra ord är det artificiella tårar som faller. Redmond läser tårarna och regnets närvaro som en tematisk länk, som både gör replikanterna naturliga och regnet syntetiskt: ”water, rain and tears remain a constant presence in the film, and connect an albeit polluted 'nature' to/with the replicants”. Vad tårarna och mer därtill har för betydelse i gestaltandet av replikanterna kommer behandlas i ett senare kapitel.

Topp5-fredag #63: Philip K. Dick på film

Det var ju oundvikligt att listan skulle komma. Jag har ännu inte sett alla filmer som finns på området, men jag tror att jag tagit mig igenom de mest relevanta i alla fall. Så!

5. Total Recall (Paul Verhoeven, 1990)

Total Recall lider av mängder av brister. Varje gång jag ser den irriteras jag av att den inte är så bra som den borde. Men varför borde den ens va bra? Jo, förstås, för att dess intrig är fenomenal, och stämningen i filmen är rakt igenom perfekt. Nyinspelningen som kom härom året var tyvärr inte på något sätt en förbättring. Men originalfilmen älskar jag, även om jag ser dess brister.

4. The Adjustment Bureau (George Nolfi, 2011)

Konceptet i sig är ofelbart, perfekt lämpat för filmatisering i Inceptions svallvågor. Visst känns det kanske lite väl symptomatiskt att filmen görs just i en tid då Inception är på varenda läpp, men filmen står mycket väl på egna ben. Framför allt just tack vare sitt koncept, sin förlaga.

3. A Scanner Darkly (Richard Linklater, 2006)

Det Linklater lyckades med genom sin mycket speciella animationsteknik var att uppnå en nästan surrealistisk känsla, vilket givetvis lämpar sig väldigt väl för en Philip K. Dick-filmatisering. Framför allt så förstärks genom detta den paranoia som präglar hela filmen, vilket gör det till ett inte bara smart utan rent av nödvändigt val.

2. Minority Report (Steven Spielberg, 2002)

Delar av Minority Report är så förlegat att man nästan kan skratta åt det, tekniken utvecklades visst snabbare under 00-talet än vad man hade väntat sig. Ändå är den som framtidsvision briljant, såväl filosofiskt och moraliskt som estetiskt. Filmens frågeställning kommer fortsätta vara relevant fram tills den blir en praktisk möjlighet, vilket gör filmen i det avseendet tidlös.

1. Blade Runner (Ridley Scott, 1982)

Oväntat va? Jag kommer liksom omöjligen ifrån min kärlek till Ridley Scotts allra mest mästerliga mästerverk. Från första till sista sekund är Blade Runner rakt igenom fulländad. Det gäller varenda aspekt av filmen ur alla tänkbara vinklar. Förutsett att man inte ser den menlösa originalversionen, då.

Babels torns science fiction-kanon #9: Blade Runner

Blade Runner (Ridley Scott, 1982)

Jag tror mig ha gjort det väldigt klart många gånger, att Blade Runner är en av mina absoluta favoritfilmer. I min kandidatuppsats som jag delade med mig av för några månader sedan gick jag i detalj in på många av de aspekter som gör dess samhällskritik så väldigt relevant, och därmed även mycket av vad som gör den till en av de bästa filmerna som någonsin skapats. De teman jag då skrev om mest var konsumtionssamhället och kommersialismen, bibliska metaforer och bilder, samhälleliga klassklyftor och teknisk utveckling, och existentiell mänsklighet.

Baserad på Philip K. Dicks berättelse med den förtjusande titeln Do Androids Dream of Electric Sheep?, utgör alltså Blade Runner även genom sin förlaga en viktig punkt i science fiction-historien. För Philip K. Dick är givetvis en av de allra största, och detta är förmodligen den bästa filmatiseringen av hans verk.

Blade Runner ställer många frågor. Många väldigt enkla frågor som dock söker desto mer komplexa svar. Vad innebär det att vara människa? I filmen framställs de syntetiska människorna, replikanterna, som mer mänskliga än de biologiska människorna. Man ger flera alternativ till läsningar, flera tänkbara svar på frågan, av vilka inget ensamt utgör ett fullgott sådant. Filmen är över huvud taget väldigt rik på innehåll. Den går att läsa i oändlighet, men spelar även på en renodlat dramatisk nivå. Noir-estetiken som Ridley Scott placerat i Los Angeles 2019 är fulländad, neonljus i ösregn, höga hus som kastar skuggor över de markytor där människorna rör sig. Det är sanslöst vackert i sig, och utan tvekan en milstolpe i utvecklingen av science fiction-genrens utseende. Eftersom filmen även har så tydligt mänskliga teman blir den en dramathriller lika mycket som något annat.

Nej, det känns knappt som att det är någon idé att försöka förklara. Det finns för mycket att ta i för att alls kunna göra det rättvisa. I nämnda uppsats närmade jag mig väl någonting, men det finns förstås alltid mer att tillföra. Så det är liksom bara att sätta igång, och se filmen om och om igen (det är då alltså final cut-versionen som bör ses). Det kommer jag fortsätta med.

Därför är Blade Runner given en plats i Babels torns science fiction-kanon.

Filmreflektion: Mystery Train

Äntligen har han fångat mig! Nog för att jag gillade Louisianas träskmarker i Down By Law såväl som känslan som ingavs av den planlösa tillvaro som speglades i Stranger Than Paradise, men i Mystery Train blev det på riktigt.

Jag har en idé kring filmers dieges som i grund och botten avgör huruvida de är bra eller inte. Min tanke är att om jag vill vara en del av filmen, då är den bra. Om inte så är det inte mycket att ha. Det är väldigt förenklat, och knappast en skottsäker teori, men nånting har den. Jag menar, när jag fascineras av exempelvis Blade Runner i sådan utsträckning att jag vill vara en del av Ridley Scotts framtidsdystopiska bild av Los Angeles, även om jag förmodligen skulle leva på samhällets botten och ha ett ganska hemskt liv, då gör filmen någonting väldigt rätt. Ett annat exempel för att anknyta till gårdagens inlägg kan vara att jag gladeligen skulle flytta in med Rizzo i det öde lägenhetshuset i Midnight Cowboy. Det som gör att Mystery Train får denna inverkan på mig är bilden av USA som Jim Jarmusch projicerar i den. Det som i Down By Law var svartvitt och skuggor har fått färg, de noirska neonskyltarna lyser! I rosa!

Men alltså det är ju inte att det ser ut som Blade Runner som jag finner tilldragande. Utan det är helhetsbilden. Skildringen av människorna i samhällets utkant. Eller egentligen är det väl snarare de vanliga människorna, för människor på film är inte alltid så vanliga. Och de porträtt som målas upp är väldigt finkänsliga. I de flesta andra fall hade det japanska turistparets berättelse liknat Torsk på Tallin snarare än något annat. Man kan förvisso även här fnissa till åt det japanska uttalet av Jerry Lee Lewis, men man kommer aldrig i närheten av den lyteskomik som hade varit oundviklig för en mindre smidig regissör.

Det är inte Hollywoods USA som målas upp, nån amerikansk dröm syns inte en skymt av. Det är snarare Edward Hoppers USA som Jarmusch tar tillvara på. Tillsammans med Elvis, Otis Redding, Roy Orbison och namnet Carl Perkins ständigt förekommande skapar dessa Hopper-miljöer ett nostalgiskimmer som gör det USA som skildras omöjligt att inte romantisera.

Men vidare med karaktärerna väl. Vad som gör dem till verkliga, levande människor är nämligen hans narrativa format för filmen. Tågets färd från start- till slutstation blir en metafor för livet, där tågets uppehåll i just Memphis representerar den dag som skildras i de tre olika berättelserna. Inte längre än de allra första sekunderna är någon som helst form av bakgrundsberättelse det minsta intressant, inte mer än i filmens absoluta slut finns den minsta relevans av vetskap om vartåt tåget är på väg. Det är bara den dag under vilken filmen utspelar sig som betyder någonting. Utifrån de personligheter och egenskaper karaktärerna under denna dag presenterar för åskådaren får vi sedan nog med fog för att själva kunna dikta ihop en trovärdig fortsättning. Eller för den delen bakgrund. Det är väldigt välformulerat berättande.

Framtiden var här: samtida samhällskritik i framtida dystopier

Framtiden var här behandlar ett urval av framtida science fiction-dystopier och analyserar dem utifrån premissen att deras samhällskritik är fast förankrad i den samtid de skapades. Efter en inledande text om utopier kontra dystopier där begreppen benas ut och ges definitioner, följer några stycken om vad som händer när framtiden och dystopin möts i science fiction-filmens medium.

I uppsatsens närläsningar introduceras läsaren till tre stycken filmer på området som valts ut på grund av sitt geografiska ursprung och historiska värde. Fallstudierna i sig djupdyker i filmernas teman och symbolik för att söka efter allegorier för verkligheten, och kopplingar till den värld de uppstod ifrån. Exempel ges på olika möjliga läsningar av gällande film och inte sällan ställs de mot varandra för att visa på filmtextens flera bottnar och tolkningsbara mångfald.

Slutligen följer en sammanfattning av de argument som presenterats i analysdelen samt en avslutande diskussion som fastslår den framtida science fiction-dystopins roll i det politiska debattklimatet. Och var framtiden verkligen här?

Istället för att posta ett blogginlägg på över 50 000 tecken bifogar jag essän i PDF-format. Mycket nöje!

Gus Van Sant + ny sci fi = vad i hela fridens namn

Nej, min favorit Gus Van Sant ska inte regissera nästa Blade Runner eller The Matrix. Några planer på att regissera science fiction finns nog inte över huvud taget. Däremot står han som exekutiv producent för en kommande apokalyps-historia regisserad och skriven av för mig totala främlingar. Den enda information som finns att hitta är castingannonser med uppgifter inför audition, som nu ägt rum. Man kan där läsa sig till filmens plot samt ett antal av dess karaktärer. City of Gold kommer handla om en planet på väg mot total ödeläggelse, kärlek och makt är plotdrivande och jag anar ett visst klassperspektiv. Det låter egentligen inte som en film som kommer förändra vare sig världen eller kanske ens sci fi-genren, men å andra sidan har det gjorts många fantastiska filmer som aldrig påverkat någonting, mer än enstaka individer. City of Gold skulle eventuellt kunna vara just en sån film, det bådar gott i alla fall.

Men vad sjutton vet jag, det kan för all del lika gärna vara detta århundrades egen Metropolis, så vitt jag vet. Att följande konceptkonst känns lite underutvecklad får väl gå, den visar på goda ambitioner, åtminstone.

Filmreflektion: Dödsmatchen

Bland flertalet släktmiddagar och familjeumgänge är det svårt att klämma in tid för annat, men som kontrast till den närmast idylliska tillvaron slog jag på stort med en redig våldsfilm på påskaftonsmorgonen. Filmen hade den ganska trista svenska titeln Dödsmatchen men går i USA under det klart fränare namnet The Blood of Heroes (ursprungligen, i Australien det mer B-filmsklingande The Salute of the Jugger, David Peoples, 1989). Det var på allas vår älskade regissör Duncan Jones twitterrekommendation jag tog mig för att se den, och skall ej ångras.

David Peoples har inte regisserat någon mer film än just denna, utan är snarare känd som manusförfattaren till Blade Runner (Ridley Scott, 1982) och De 12 apornas armé (12 Monkeys, Terry Gilliam, 1995), varför det kändes väldigt lockande att se vad han själv hade åstadkommit. Med sig hade han även fotografen från Mad Max-filmerna samt en självklar huvudrollsinnehavare i Rutger Hauer (som ju tidigare levererat Peoples-repliker på ett näst intill magnifikt vis i Blade Runner). Det ska sägas med en gång, att Peoples regi inte håller samma klass som hans nämnda manus, att The Blood of Heroes är en B-betonad produktion som många skulle ha svårt att se tjusningen i. Men det ska även sägas att jag föll pladask.

I ett postapokalyptiskt Australien finns inget större än en framtida motsvarighet till gladiatorspelen, såväl som fotboll, kallad jugger (även om det aldrig nämns i filmen). Filmen kretsar kring denna våldssport och ett lag som försöker ta sig an ett lag i "The League" för att uppnå den förhöjda tillvaro det innebär att spela i ligan. Det är liksom det som är filmens plot och det låter förmodligen urtrist för många. Men plusen är många, många. Scenografin är som direkt hämtad ur Mad Max, och det är ta mig tusan frågan om inte detta är en aningens snyggare film både rent estetiskt och filmiskt. Om inte så i alla fall nära. Sporten liknar amerikansk fotboll med skillnaden att spelarna använder vapen för att förhindra motspelarnas framgång, och att bollen är utbytt mot ett hundhuvud. Härligt, härligt. Jag är inte överförtjust i övervåld, men desto svagare för sport i film, och med våldet på rätt sida blir jag denna gång frälst. Våldet är nämligen helt motiverat.

Jag vet inte om jag läser in för mycket om jag ser filmen som en analogi för klasskampen där laget det handlar om försöker slå sig in i överklassen, men det känns inte helt åt helsike långsökt. Att filmen har en skapligt stark kvinnlig huvudroll, även om den hamnar lite i skymundan bakom Rutger Hauers toppenprestation, är roligt. Även om skådespelet inte alltid är på topp från hela besättningen, finns några få som räddar situationen.

Det är svårt tycker jag, att definiera en B-film. Jag är säker på att många skulle se denna som en sådan, men kan inte riktigt själv sålla mig till den skaran. För mig ligger det närmre att kolla på om konceptet känns gjort, ofräscht och unket, helt enkelt oinspirerat, än att se på filmens produktionsvärde (vilket jag ändå inte tycker är helt botten här). The Blood of Heroes är definitivt inte oinspirerad utan i mina ögon en riktig pärla bland postapokalyptiska filmer. Om man jämför direkt med den sista Mad Max-filmen är denna hundra gånger bättre.

Filmreflektion: Dark City

Senast jag såg Dark City (Alex Proyas, 1998) halvsov jag mig genom den, jag måste ha varit trött. Jag förstod inte särskilt mycket, och har länge tänkt se om den. Nu blev det äntligen av. Som jag nämnt tidigare kommer min kandidatuppsats med stor förmodan handla om framtidsdystopier, och samhällskritiken som återfinns i dem. Dark City har inte mycket av den varan, men istället två andra väldigt starka teman som även de återkommer i flera andra filmer.

Närmast till hands ligger nog The Matrix (Andy Wachowski och Lana Wachowski, 1999) som var ett år senare med att ställa dessa existentiella frågor, men klart mer sedd och hyllad. Bland annat har det hävdats att filmen kan ses som en analogi för Platons grottliknelse, något som även sagts om The Matrix. Det är teologen Gerard Loughlin som gör liknelsen med Dark City och menar att stadens befolkning är grottans fångar, och att John Murdoch är den fånge som lyckas fly, och se verkligheten. Att göra samma liknelse i The Matrix är inte långsökt, och det hela bygger på frågan om verklighet kontra overklighet som båda filmerna väcker. Det är intressanta tankegångar som rör sig, och varje film som bidrar med någon ny idé på den här fronten är en film jag välkomnar med vidöppen famn.

Det andra genomgående temat är frågan om vad som utgör en människa. I kommentarerna till filmen säger regissören Alex Proyas följande.

One of the things that we're exploring in this film, is what it is that makes us who we are. And, when you strip an individual of his identity, is there some spark, some essence there that keeps them being human, gives them some sort of identity?

Även detta är förstås något man kan gå och grubbla på i oändlighet, och även en fråga som många tidigare filmer ställt. Det är påtagligt i Blade Runner (Ridley Scott, 1982), där skillnaden mellan replikanter och människor är så marginell är det är näst intill omöjligt att skilja dem åt. Egentligen kan det även sägas gå ganska väl i linje med frågan om verkligt och overkligt, då människan är direkt beroende av förutsättningen att vår verklighet är den konstanta och eviga verkligheten i sitt självdefinierande.

Ja, Dark City var ju lite sådär fantastisk nu när jag såg den ordentligt. Fint Metropolis-inspirerad (Fritz Lang, 1927) stad med ett stort mörker som ger filmen en härlig noir-känsla, även om det inte är mycket mer än skuggorna och fedora-hattarna som skapar den känslan. Skuggorna för den delen, känns ju ganska tysk 20-talsexpressionism över huvud taget, utöver Metropolis. Så det klart man gillar't. 

Topp5-fredag #29: Framtidsdystopier

Med Cloud Atlas färskt i minnet bestämde jag mig i dag för ett ämne att tillägna min kandidatuppsats. Det ska handla om Blade Runner (Ridley Scott, 1982) och dess framtidsvision. Bidragande till detta var även att jag här om dagen köpte en bok av Sam J. Lundwall som handlar om utopier och dystopier i fiktionen. Man gillar ju dystopier, man gör ju det. Många av dessa hemska världar framhävs som attraktiva ändå, för att det är coolt helt enkelt. För det är ju det, coolt alltså. Så nu struntar vi i rymdoperor och intergalaktiska krig, månfarare och tidsresenärer, och ägnar oss åt fem tolkningar av en tänkbar framtid, den ena mer fantastisk än den andra.

5. Mad Max (George Miller, 1979)

Problemet med Mad Max är att den i mångt och mycket saknar handling, enstaka scener är på nåt sätt mer relevanta än helheten. Men mest relevant av allt är förstås den värld de lever i, urtypen av postapokalyptiskt landskap, lämpligt nog i Australien. Ja är det inte förtjusande, säg.

4. Flykten från New York (Escape From New York, John Carpenter, 1981)

Det är klart att det hade räckt med Isaac Hayes fantastiska karaktär "The Duke" samt John Carpenters melankoliska syntar för att få mig på fall, det finns aspekter av Flykten från New York som är ännu bättre. Vissa stunder känns den B, oklar, konstig, men med tiden växer den sig fast. Genomtänkt och välgjort, grymt koncept. Mycket att älska.

3. Gattaca (Andrew Niccol, 1997)

Okej, jag vet inte om jag verkligen skulle vilja bo i Manhattan-fängelset i Flykten från New York, men på något plan är det väl tilltalande. Rakt tvärtom, starkt motbjudande är världen i Gattaca. Det är lite märkligt, då den rent estetiskt är vackert avskalad, stiligt ren. Å andra sidan framstår den som den mest sterila och iskalla värld man kan föreställa sig. Människans elitistiska övertro på vetenskapliga framgångar har ersatt hjärtat i bröstet och nej, jag vill hellre stanna här hemma.

2. Blade Runner

Det klart att 2019 års Los Angeles, som Philip K. Dick och Ridley Scott tillsammans målar upp det inte heller är mitt drömparadis, men smutset, eländet och Vangelis kompositioner skapar en säregen framtids-noir som är omöjlig att inte hänföras av. Som film betraktad är den en av de allra rikaste med läsningar som kan göras i oändlighet, som framtidsvision betraktad är den skrämmande, mörk och kusligt lockande.

1. Metropolis (Fritz Lang, 1927)

Så många idéer som föddes i och med Metropolis, den vackraste av städer i den fulaste av världar. Klassamhället speglas i arkitekturen, inte till det yttre, men till dess funktion. Som så många efterföljande framtidsskildringar handlar Metroplolis främst om klasskampen, men ställer hela tiden väsentliga existentiella frågor kring vad det innebär att vara människa, människa kontra maskin. Ja, även Metropolis visar en hemsk framtid som på sätt och vis alltid är aktuell, och den gör det så elegant och snyggt att det inte riktigt kan beskrivas.

Filmreflektion: Looper

Här om dagen såg jag äntligen Looper (Rian Johnson, 2012). Många verkar ha problem med logiska luckor i filmen. De flesta motiverar det med att tidsresor är overkligt, vilket gör filmen ologisk. Detta är en bisarr ståndpunkt, förutsatt att vederbörande personer inte tycker att all film som snuddar vid något "overkligt" även är ologiskt. Somliga ser det ologiska i hur Joe agerar i filmen, samt att de två olika versionerna av honom har olika stora öron. Öronfrågan får jag hålla med om att man kanske borde ha gjort något åt, men hans handlingar är rakt igenom konsekventa. Jag väljer att inte gå in på dem i detalj då det säkerligen finns människor som är senare än jag med att se denna pärla.

Jag får känslan av att de människor som påstår sig se logiska luckor i berättelsen är personer som inte heller skulle greppa Primer (Shane Carruth, 2004) om de såg den. Det är i så fall fullt förståeligt, då det är en väldigt komplicerad film att hänga med i. Poängen jag vill göra är den att det skulle inte spela någon roll till vilken grad man beskriver den procedur som tidsresandet innebär, att det ändå inte skulle vara giltigt som logiskt. Vad som framför allt särskiljer Looper från andra tidsreseberättelser är hur den helt och hållet undviker den frågan. Därför ser jag ingen anledning till att försöka bena ut och resonera kring hur det funkar i just denna film, det finns viktigare saker i rörelse.

De frågor filmen ställer är av hög relevans. Skulle du, om möjlighet gavs, mörda Hitler innan han kom till makten? Många skulle säga ja. Skulle du, om möjlighet gavs, mörda Hitler när han ännu var ett fromt barn, än så länge helt oformat av sin omvärld och fri från vanvettiga idéer? Kanske inte lika självklart längre. I Looper är frågan central. Följande citat, utan att taget ur sitt sammanhang avslöja för mycket, i slutet av filmen summerar ungefär hela andemeningen. Kanske inte riktigt i klass med Tears in rain-monologen i Blade Runner (Ridley Scott, 1982), men för egen del kommer det nog att minnas som klassiska filmrader.

"Then I saw it. I saw a mom who would die for her son, a man who would kill for his wife, a boy angry and alone, the bad path laid out in front of him. I saw it, and the path was a circle, round and round. So i changed it."

Looper är helt klart en av mina årsfavoriter, utöver det rent berättande besitter den även stora produktionsmässiga kvaliteter. Fotot är urtjusigt (kul att man känner igen vissa estetiska drag från Brick [Rian Johnson, 2005]) med blå linsöverstrålningar som främsta identitetsskapare, och ljudläggningen genomtänkt och snygg. Emily Blunts karaktär är kanske än mer välspelad än välskriven. Det finns trots allting positivt några småsaker som kanske kan ifrågasättas, någon femma är det liksom knappast tal om, men det känns väldigt befriande att den här typen av kvalitativ och stor science fiction-film med jämna mellanrum dyker upp och tillfredsställer en.

Det skulle förstås gå att skriva spaltmeter om hur man gestaltar tidsresor i förhållande till många av de andra tidsreseverk jag skrivit om den senaste tiden, men eftersom Rian Johnson väljer att undvika den frågan, gör jag det också. Som redan poängterat, det är inte tidsresorna som är det relevanta.