tisdag 24 juni 2014

Filmreflektion: Slaktarens vals

Den senaste tiden har jag börjat se igenom alla kortfilmer som publiceras på SVT Play, många är på sin höjd mediokra bagateller, men enstaka guldkorn berör mig djupt. Den bästa är Slaktarens vals (Anna Zackrisson, 2014).

Filmen skildrar en svensk vardag genom axplock ur olika människors liv. Det den gör så himla fint är hur så gott som varenda scen ger en inblick i människorna som är dess subjekt, och hur dessa är så kärnfulla att de på bara den blotta minut en scen pågår hinner få mig att fatta tycke för dem. Det är inte mer än vardag, men filmen visar hur vardagen kan vara ack så speciell. Filmen fångar essensen av min favoritdevis "att se det stora i det lilla", och visar därigenom hur människor som till synes inte har någonting att erbjuda en som åskådare i själva verket är mångbottnade och flerdimensionella individer. Tempot i klippningen mellan scener är högt och håller filmen ständigt intressant med resultatet att jag gärna skulle vilja lära känna flertalet av filmens gestalter ytterligare. Detta sker inte, men ett par av dem kan jag inte släppa, ett par av dem finns i mina tankar även ett par dagar senare när jag funderar över hur deras liv runtomkring det uppvisade skeendet ter sig.

Det finns i filmen ett ömsint ödmjukt bejakande av människan, som placerar henne så nära åskådaren att jag finner det omöjligt att inte låta mig beröras - vilket jag naturligtvis gör med nöje.

Slaktarens vals finns på SVT Play ett tag till, så se den.

fredag 13 juni 2014

Punk in Africa: i Skuggan av Sugar Man

Jag gjorde i går en slående upptäckt på Netflix, nämligen dokumentären med titeln Punk in Africa (Keith Jones och Deon Maas, 2012). Jag ska inte gå in så mycket på filmen i sig mer än att kanske nämna hur den första halvtimmen är dess överlägset starkaste del, då det är i denna den äkta sydafrikanska punken presenteras. Utöver en våg av vita afrikandpunkband fanns där en särdeles unik akt som verkligen fångade mitt intresse, bandet National Wake från Johannesburg.

I Searching for Sugar Man görs påståendet att Sixto Rodriguez var den unika aktören i sin tids Sydafrika, att 70- och 80-talet inte hade någon proteströrelse men att det kring honom samlades som en gruppering av ställningstagande mot apartheid. Det jag verkligen reagerade på då var hur det i stort sett uteslutande var vita sydafrikaner som samlades kring honom. Det ska givetvis sägas att även detta förstås är lysande, jättebra att de ställer sig upp och säger ifrån trots att de är i en djupt privilegierad roll. Problemet är att svarta i detta avseende hålls utanför sin egen kamp för frihet.

Bandet National Wake vad Sydafrikas enda multietniska punkband, med två svarta och två vita medlemmar. Det går inte att hävda att allt de skulle ha gjort är punkmusik, trots att de bara existerade några få år kring decennieskiftet 1980, men attityden och essensen av deras uttryck hörde onekligen dit. Bandet la ner efter att deras enda album släppts 1982, efter många års musicerande. Det gick inte längre att hålla ihop för bandets vita medlemmar, då de två bröderna Gary och Punka Khoza båda hade dött. Den ena genom självmord som följd av psykisk sjukdom och den andra genom aids-relaterade åkommor. Det är en säregen berättelse, berättelsen om National Wake.

För att ens kunna spela ihop fick de vita medlemmarna dölja att de svarta bodde med dem, ibland kunde det göras razzior där de gömdes under sängtäckena. Bandet hade helt enkelt bestämt sig för att leva i en post-apartheid-värld, vare sig lagen tillät det eller inte. Det är ganska så vackert. I filmen gås det inte in i detalj på dessa saker, allt för mycket nämns mest i förbifarten. Men det gör den inte svalare rekommenderad av er tillgivne undertecknad.

torsdag 12 juni 2014

Babels torns science fiction-kanon #15: O-bi, o-ba slutet på civilisationen

O-bi, o-ba slutet på civilisationen (O-bi, O-ba - Koniec cywilizacji, Piotr Szulkin, 1985)

Apati och misär utgör den centrala sinnesstämningen i O-bi, o-ba, filmen som ofelbart får en att vilja ta livet av sig i allt sitt elände. Och är det inte just detta postapokalyptiska skildringar ska handla om? Det finns som två fåror, den ena är den där exempelvis Mad Max eller The Book of Eli rör sig, där något slags vilda västern-ideal råder, där postapokalypsen är en attraktiv tid och plats att vistas i. Den andra är den öststatiska, där denna samt Tarkovskij och liknande rör sig. Kanske kan man rent av räkna in Vägen också. I deras postapokalyps vill jag inte vistas för ens en sekund, för jag ser inte att jag - mannen som börjar gråta av en välskriven poplåt - riktigt skulle klara av den totala uppgivenhet som råder. Fast i O-bi, o-ba är inte allt så hopplöst. Med närmast religiösa förtecken lovas invånarna i en efterkrigsbunker att en ark är på väg för att hämta dem, således finns hopp hos människorna.

Skarp samhällskritik riktas mot såväl religion som kapitalism, och det är en kritik som av någon anledning får större trovärdighet när den kommer från 80-talets Polen. Filmens bildspråk och estetik får allt att kännas så självklart. Och jag har aldrig i mitt liv sett en film som med samma precision och realism skildrar den postapokalyptiska världen.

Därför är O-bi, o-ba slutet på civilisationen given en plats i Babels torns science fiction-kanon.

The Matrix: en hyperrealistisk kritik av det postmoderna tillståndet

Jag fick tidigare i våras uppgiften att redogöra för The Matrix och postmodernismen, så detta gjorde jag. Här är resultatet.

The Matrix (Lana och Andy Wachowski, 1999) förändrade spelreglerna för action-genren i allmänhet såväl som science fiction-genren i synnerhet när den kort innan millennieskiftet gick upp på biograferna. Väl bemött av både kritiker och publik stod det redan tidigt klart att den skulle komma att få stor inverkan på efterföljande filmer. Vad som är intressant är hur senare science fiction-filmer, exempelvis Source Code (Duncan Jones, 2011), The Adjustment Bureau (George Nolfi, 2011) och Oblivion (Joseph Kosinski, 2013) alla med fördel läses som postmoderna verk. Hänvisningar till tidigare populärkulturella berättelser och symboler är mer eller mindre ständigt påtagliga, och då inte minst de till The Matrix. Detta postmoderna förhållningssätt mellan nämnda filmer och The Matrix blir särdeles intressant om man analyserar hur The Matrix i sig förhåller sig till postmodernismen i stort. Av denna anledning ämnar jag i min essä göra just detta, för att visa hur The Matrix dels själv utgör ett gott exempel på postmodern film, men även förmedlar just en postmodernistisk kritik. Inledningsvis kommer jag att argumentera för att The Matrix uppfyller diverse viktiga aspekter som gör den till ett postmodernt verk, stött på postmodernismens främsta teoretikers idéer om vad som utgör postmodernitet. Därefter kommer jag problematisera och kontextualisera detta för att påvisa filmens dubbelhet. Det kommer visa sig att The Matrix lämpar sig både som postmodernistiska kritikers slagpåse och deras förfäktare, på en och samma gång.

”I imagine, right now, you must be feeling a bit like Alice, tumbling down the rabbit hole.” Enligt Storey pekar filmvetaren Frederic Jameson på det filmiska syndromet han kallar för schizofreni som en viktig och bärande ingrediens i den postmoderna soppan. Det handlar om hur filmer citerar, parafraserar och hänvisar till andra filmer och verk, vilket även Jim Collins identifierat som en trend i senare film. Ovanstående citat är hämtat från den numera klassiska scenen där Morpheus presenterar ett blått och ett rött piller för Neo. ”You take the red pill and you stay in wonderland and I show you how deep the rabbit hole goes.” Inom loppet av någon enstaka minut har filmens dialog dels hunnit referera till Alice i Underlandet, och redan även återkopplat till sin referens. Detta sker ombord på luftskeppet Nebuchadnezzar vars namn delas av den bibliska Kung Nebukadnessar II, och vars estetiska utformning i enighet med filmens övriga teknologiska interiörer osökt för tankarna till William Gibsons cyberpunkromaner och förstås i och med att det är ett luftskepp även till steampunkens förgrundsgestalt Jules Vernes intrikata beskrivningar av Nautilus teknologiska utformning i En världsomsegling under havet. Inte långt efter detta, när Neo ska försvinna in i matrisen, ropar Cypher åt honom ”[B]uckle your seatbelt, Dorothy, 'cause Kansas is going bye bye!” Med detta citat är det återigen tydligt vad som åsyftas, det är givetvis en vinkning till Frank Baums Trollkarlen från Oz. Referensregnet står tydligt som spön i backen, men då är de allra viktigaste ännu inte avhandlade. Dessa följer här.

Framför det schizofrena tillståndet placeras i Jamesons tolkning av postmodernismen filmen som pastisch. I den här läsningen finns det två alternativ på vilka The Matrix kan sägas vara en pastisch, som båda är högst relevanta för den postmodernistiska analysen. Den första handlar om Platons grotta, där Neos nyfunna vetskap om den verkliga världen utanför matrisen fungerar som en analogi för den man i Platons grotta som fick se den verkliga världen snarare än bara skuggfigurerna på grottans vägg. Den andra oundvikliga tolkningen är The Matrix som en pastisch på Baudrillards teorier om simulacrum. Storey beskriver Baudrillards definition av simulacrum som en identisk kopia som saknar original. I The Matrix är det på just detta sätt som den digitala matris-världen förhåller sig till den utomstående verkligheten. Världen som människorna så att säga lever i är blott en representation av en sedan länge svunnen tid, hur mycket av den representationen som två hundra år senare stämmer överens med sin ursprungliga förlaga går inte ens att spekulera i. När filmens intrig utspelar sig ett par sekel in på det nya millenniet finns inget original att tala om, till den identiska kopian matrisen utgör. Vad som även är relevant i sammanhanget är Baudrillards begrepp hyperrealism, som innebär att gränsen mellan simulation och verklighet inte längre syns klart, simulationen kan rent av kännas verkligare än verkligheten. I en exemplifiering med Disneyland på ena sidan och vardagslivet i Los Angeles med omnejd på motsatt sida menar Baudrillard att det artificiella, konstruerade Disneyland i själva verket ett ett slags essens av verkligheten, medan världen utanför utgörs av simulering och hyperrealism. Det handlar då inte längre om huruvida verkligheten representeras korrekt, utan att dölja hur den inte längre är verklig. På samma sätt är premissen för den styrande klassen i The Matrix att dölja vilken verklighet som är den sanna, om någon sådan ens kan sägas finnas.

De två nämnda pastischerna, tillsammans med diverse religiösa motiv som filmen återger, bildar tillsammans ytterligare en viktig faktor till postmodernismen. Teoretikern Lyotard var en av de första, om inte den allra förste som filosoferade kring det postmoderna tillståndet. Centralt i hans idévärld är där ett slags mångfald, multipla världsvyer som möts. I motsats till den föregående modernismen där enskilda ideologier bar sina verk och dess berättelser, låter postmodernismen flertalet röster göra sig hörda i en kör av livsåskådningar, perspektiv och idéer. En biblisk referens har jag redan nämnt, men idéer går att utröna från alla de stora världsreligionerna. Mest påtagligt är förstås hur Neo likt Messias, Jesus eller Muhammed är den utvalde. Samtidigt använder sig filmen av ett orakel som fungerar som referens till antik grekisk mytologi, och östasiatisk kampsport som för tankarna lika mycket till sin geografiska härkomsts kulturer som till hongkong-action. Den mångfacetterade religiösa bilden tillsammans med Platon och Baudrillard sammanställs till ett praktexempel på vad Lyotard menar med heterogena världsbilder framför definitiva sanningar.

Innan jag går över till nästa del vill jag ta upp en sista aspekt som stärker The Matrix funktion som postmodernt studieobjekt. Storey skriver om postmodernismens uppkomst, och hur den uppstod delvis som en motreaktion mot modernismens kanonisering. Det ligger i en motkulturs natur att vara subversiv, och genom att ifrågasätta vad som anses som obestridbara klassiker, negligera vad som betraktas som en litterär storhetstid och istället bejaka det låga i kulturen, är postmodernismen otvetydigt omstörtande. I föregående mening finns två aspekter att ta tillvara på. Storey beskriver hur skillnaden mellan högt och lågt gällande kulturella värden i postmodernismen blir mindre och mindre betydelsefull. Man kan rent av säga att det inte finns någon skillnad, för det finns inga riktlinjer som direkt och definitivt avgör var en postmodern text hör hemma. I The Matrix lyfter man upp Alice och Dorothy, som förvisso kan ha hört till något slags kanon redan tidigare, men som under 1900-talet nått status som populärkulturella symboler snarare än något annat, och på så sätt förflyttats en ganska god bit från finrummen. Att dessa referenser förekommer i filmen samtidigt som Baudrillard, Platon och bibeln är närvarande är sannerligen i allra högsta grad att radera gränserna mellan vad som kan anses vara högt och lågt. Den andra aspekten är just The Matrix omvälvande kraft. Denna fungerar på flera nivåer, och blir således en naturlig övergång till min nästa del. Dels visade sig The Matrix vara omvälvande som film, den förvirrade och förbryllade lika mycket som den fascinerade, och sedan den släpptes har inte film i dess genre sett likadan ut som innan. Vidare är the matrix, matrisen omvälvande för Neo – eller kanske är det rent av snarare verkligheten och sanningen som är det omvälvande, det subversiva. Slutligen skapas en metanivå när man läser in postmodernismen i Neos världsbilds omkullstörtande. Samma funktion som filmens förhållande till postmodernismen har för den postmodernistiska diskursen, har de postmodernistiska inslagen för Neo.

Jag har nu redogjort för hur The Matrix fungerar som postmodern text, och snuddat vid hur den själv representerar vissa postmodernistiska teorier, men just detta innehåll ämnar jag nu ägna den avslutande delen av essän åt. Det främsta och tydligaste exemplet på detta är förstås filmens inkorporering av Baudrillard. Att den exemplifierar och konkretiserar konceptet simulacrum är egentligen bara en början, ännu tydligare är det då hans bok Simulacres et Simulation syns i bild tidigt i filmen. Genom att på ett så explicit vis hänvisa till det specifika verk som ligger till grunden för filmens premiss, utger man sig indirekt för att föra bokens författares talan. I ganska stor utsträckning är The Matrix en direkt tolkning av Baudrillards filosofier, den knyter an till begrepp och termer, idéer och koncept. Trots karaktärsdragen för postmodernitet som filmen dras med, så finns alltså ett resonerande kring detsamma, och att det blir ett komplicerat förhållande mellan filmen och nämnda ism är därmed ganska naturligt. Jag vill därför avslutningsvis konkretisera med två tydliga exempel på The Matrix dubbelhet, en triumf och ett misslyckande, oavsett vilken vinkel man ser det från.

Jag börjar med misslyckandet, om man förutsätter att målsättningen är att nå enighet med Baudrillard och slå det postmoderna på fingrarna. En viktig poäng angående hyperrealismen missar man i The Matrix. Enligt Baudrillard förlorar hyperrealismen helt sin mening ifall åtskiljandet mellan fiktion och verklighet inte längre är möjligt att göra. Storey påpekar just hur vissa anhängare till filosofen tolkar det så, att hyperrealism uppstår när människor inte längre kan skilja mellan verkligt och overkligt, men han menar att det snarare handlar om att gränserna blir mindre viktiga. Enligt denna läsning av Baudrillard misslyckas The Matrix med att tangera hyperrealismen, om den virtuella världen i filmen är en hyperrealism så spelar det ändå inte längre någon vidare roll, just av den enkla anledningen att dess befolkning inte ser någon skillnad. Emellertid är det drivande för filmens intrig att det bara är ett fåtal rebeller som ser skillnaderna, och antar som uppdrag att visa dem för världen, men för världsinvånarna i stort är hyperrealiteten meningslös. Vidare tappar den funktion som sådan i och med att de rebellerna som ändå ser skillnaden bedömer gränserna mellan verklighet och fiktion som allt annat än oviktiga. Så nog för att man använder sig av fenomenet som Baudrillard beskriver, om än i en någorlunda annan mening, begreppet blir ändå inte riktigt relevant på det sätt som man gör anspråk på genom sina uttalade Baudrillard-referenser eftersom hyperrealismen inte fyller någon direkt funktion. Man skulle kunna hävda att nyckeln till att lyckas med den postmoderna eklekticismen är att ta tillvara på de källor man plockar ifrån, men genom att bara lyckas halvvägs med Baudrillard och hyperrealismen hamnar The Matrix i detta avseende på sätt och vis i slaskhinken med refererande för referatets skull.

Min sista punkt vill jag tillägna Frederic Jamesons sista poäng, förhållandet mellan postmodernismen och neokapitalismen. Jameson ser postmodernismen som en kulturellt symptomatisk motsvarighet till det kapitalistiska samhället, som ett hopplöst kommersiellt kulturellt uttryck. I motsats till modernismen som gick emot den strömlinjeformade kommersialismen bejakar och stärker postmodernismen densamma. Å ena sidan är The Matrix onekligen ett kommersiellt anpassat verk, utgivet av ett av de stora filmbolagen och enormt inkomstbringande. Å andra sidan utför den i min läsning en subtil men påtaglig kritik mot det kapitalistiska samhället. Det finns en konsekvent genomförbar läsning av den artificiella intelligensen som tagit över världen som en allegori för stora företags framfart. Läsningen kan tyckas vara långsökt, men det finns en bärande passage i en scen som öppnar upp och gör den nästan oundviklig vid en kritisk analys av filmen: när Neo får matrisen förklarad för sig. Under processen berättar Morpheus om hur människor inte föds, utan odlas till världen. Paralleller till hur kapitalism odlar människor till att arbeta och tjäna dess syften känns inte lika långsökta som de annars hade gjort. Fortsättningsvis är filmen således en kamp och strävan efter frihet från ett system som förslavat mänskligheten. Genom denna ambivalens inför postmodernismen som kommersiellt uttryck framstår filmens dubbelhet än tydligare, och det är på intet sätt möjligt att avgöra i vilket fack den hör hemma.

Man kan alltså på sätt och vis säga att The Matrix i någon mån faller på eget grepp, genom att sätta upp Baudrillards spelregler men sen ändå gå i den postmodernistiska fällan. På så sätt utgör filmen en omedveten självkritik. Detta förutsätter förstås att Baudrillards filosofi är idealet, och misslyckandet ligger här i så fall i det faktum att Wachowski-syskonen får detta ideal att framstå som eftersträvat och önskat när de väljer att basera sin film kring dess teorier. Emellertid kan man å andra sidan läsa filmen som ett antipostmodernt verk just för de aspekter där den faktiskt tar avstånd från teoriernas definitioner. Genom att anamma ett specifikt uttryck som associerar filmen med postmodernism och identifierar den som sådan, men även bifoga en tydlig kritik och ifrågasättande av det samhälle och de normer som uttrycket uppstått ur, sker ett avståndstagande från begreppets innebörd. Således fyller dubbelheten en viktig funktion som meningsbringande till en film som genom den förmedlar en diverserad bild med nyanser som inte träder fram vare sig i postmodernistisk teori eller i postmodern text.

onsdag 11 juni 2014

En andra ansats

Oj oj oj. Dryga två månader har gått sen jag skrev något här senast. Istället har jag funnit andra forum för mina uttryck. Det har blivit dikter och låtar och uppsats. Men saknaden blev för stor. Vidare inlägg att vänta.