Okej det är väl dags för den nya versionen. Som är klar och komplett. Ett par filmer har dessutom fått byta plats kanske.
15. Upstream Color (Shane Carruth)
Efter Primer gör Shane Carruth en helt galen andra film. Den är klurig och väldigt underlig, men ganska sensationell på samma gång. Visuellt är den ett mästerverk.
14. Blå är den varmaste färgen - kapitel 1 & 2 (La vie d'Adèle, Abdellatif Kechiche)
Oerhört fint tretimmarsdrama med briljerande huvudrollsinnehavare som gestaltar sina respektive karaktärer alldeles lysande, och gör deras porträtt intressanta. Samtidigt som jag vill hävda att det inte är så märkvärdigt som det påstås, så är det ändå ganska märkvärdigt, det här. Och oavsett vilket är det väldigt bra.
13. Short Term 12 (Destin Cretton)
Starkt och drabbande, väldigt fint drama. Det är en udda liten pärla, som förtjänar en omfamning. Berör från början till slut med en specifik scen som hör till de allra bästa 2013.
12. Återträffen (Anna Odell)
Anna Odells formsäkra debutfilm behöver ingen vidare motivering än den tidigare skrivna recensionen.
11. Her (Spike Jonze)
Recension finnes här.
10. Dagarnas skum (L'écume des jours, Michel Gondry)
Liksom Återträffen finns en längre text att tillgå här, om Dagarnas skum alltså.
9. Stoker (Park Chan-wook)
Som något slags vansinnig korsning mellan Hitchcock, Burton och Solondz kom vrålsnygga Stoker som är visuellt fulländad i såväl sitt foto som sin klippning. Den obehagliga stämningen och tjocka atmosfär som genomsyrar filmen gör den särdeles unik, och något långt utöver det vanliga.
8. Inside Llewyn Davis (Ethan och Joel Coen)
Recension finnes här.
7. This Is Martin Bonner (Chad Hartigan)
Detta hjärtliga indiedrama gjorde oväntat starkt intryck på mig. Det fantastiskt bra ligger i kontrasten mellan de två huvudpersonerna och hur den enas vardag är just så vardaglig som en vardag kan vara, medan den andra gör sitt yttersta för att över huvud taget finna förströelse att fylla sin vardag med. De två rollgestaltningarna är för den delen också sensationellt starka och minnesvärda.
6. La grande bellezza (Paolo Sorrentino)
Så sent som för en timme sen smög sig detta italienska storverk in på listan, och ingen är naturligtvis gladare än jag att jag såg den (varför skulle någon?). Det är omöjligt att inte tänka på Fellini nästan hela tiden, men filmen står utan tvekan bra även på egna ben. Kameran svävar sömlöst runt sina fotoobjekt, och gör svep värdiga de största av filmfotografiska genier. Toni Servillo spelar med bravur filmens huvudroll, och den 140 minuter långa filmen är egentligen inte mer än en majestätiskt personporträtt av honom, och hur han på sin ålders höst inser att han inte levt det liv han velat.
5. Prisoners (Denis Villeneuve)
Kommissarie Loki är kanske årets mest intressanta filmkaraktär. Jag skrev lite mer om det här.
4. The Selfish Giant (Clio Barnard)
Hjärtskärande diskbänksrealism med socialistiska förtecken, som jag recenserat tidigare.
3. Of Good Report (Jahmil XT Qubeka)
Det är fantastiskt detta, att en rakt igenom afrikansk film varit så genuint briljant att den platsar så högt på listan. Obehaglig psykologisk thriller som påminner om David Lynch och Hitchcock, men i en inget annat än originell tappning. Dels har filmens huvudperson inte en enda replik i hela filmen, dels trotsar den de fantastiska färgerna i den sydafrikanska naturen genom att göra filmen svartvit, och som vidare har en av de mest suggestiva ljudläggningar jag upplevt. Det ska sägas att Of Good Report har brister, men det är brister som är helt ovidkommande när det handlar om hur djupt imponerad jag är av den.
2. Only Lovers Left Alive (Jim Jarmusch)
Recension finnes här.
1. 12 Years a Slave (Steve McQueen)
Årets bästa och viktigaste film är på många sätt given. Varför står här.
Visar inlägg med etikett Michel Gondry. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Michel Gondry. Visa alla inlägg
fredag 21 februari 2014
fredag 3 januari 2014
Topp5-fredag #60: Sammanfattning av december
2014 får inledas med en lista över de bästa filmerna jag såg i december. Jag har nämligen ännu några filmer kvar som ska ses i det närmaste, innan jag känner mig redo för att ge mig på filmåret 2013 riktigt.
5. Skuggor på Manhattan (Shadows, John Cassavetes, 1959)
Cassavetes regidebut fann jag utomordentligt tjusig, en fin film om dåtidens hipsterkultur. Filmens intrig delar dramaturgi med jazzmusikens spretighet på ett synnerligen intressant vis, som ger ett oväntat slags metafunktion.
4. City Island (Raymond De Felitta, 2009)
Den amerikanska indiefilmen har nog varit genren framför alla andra för min del det gångna året, vare sig det rört sig om nytt, gammalt eller mitt emellan. City Island hör till de bästa jag sett. Den har ett par scener som jag inte alls gillar, men i övrigt var den både rolig och rörande med relevanta poänger och en härlig värme.
3. Dagarnas skum (L'écume des jours, Michel Gondry, 2013)
Den kommer nog återfinnas i mina årssummeringar också, för det är en av de bästa filmerna jag sett i år. Jag tror att min recension sammanfattar på ett ganska bra sätt vad jag tyckte och tänkte.
2. Ungdomsfängelset (Sciuscià, Vittorio De Sica, 1946)
Skönt att nu ha bekräftat att det inte bara är Cykeltjuven jag gillar, utan även andra filmer från samma tid och rum. Denna tidiga De Sica-film är på alla sätt älskvärd och bär en skarp samhällskritik som ännu i dag är högst relevant när dårar i avsaknad av verklighetsförankring förespråkar hårdare straff för yngre lagförbrytare.
1. Soldater i månsken (Tomas Alfredson, 2000)
Så oerhört elegant, Alfredson var mycket väl en mästare redan långt innan han fick internationellt erkännande. Soldater i månsken är en produktion som mig veterligen helt saknar motstycke i svensk tv-historia. Blotta tanken gör mig direkt sugen på att se om, trots fyra timmars speltid. Vem kunde ana.
5. Skuggor på Manhattan (Shadows, John Cassavetes, 1959)
Cassavetes regidebut fann jag utomordentligt tjusig, en fin film om dåtidens hipsterkultur. Filmens intrig delar dramaturgi med jazzmusikens spretighet på ett synnerligen intressant vis, som ger ett oväntat slags metafunktion.
4. City Island (Raymond De Felitta, 2009)
Den amerikanska indiefilmen har nog varit genren framför alla andra för min del det gångna året, vare sig det rört sig om nytt, gammalt eller mitt emellan. City Island hör till de bästa jag sett. Den har ett par scener som jag inte alls gillar, men i övrigt var den både rolig och rörande med relevanta poänger och en härlig värme.
3. Dagarnas skum (L'écume des jours, Michel Gondry, 2013)
Den kommer nog återfinnas i mina årssummeringar också, för det är en av de bästa filmerna jag sett i år. Jag tror att min recension sammanfattar på ett ganska bra sätt vad jag tyckte och tänkte.
2. Ungdomsfängelset (Sciuscià, Vittorio De Sica, 1946)
Skönt att nu ha bekräftat att det inte bara är Cykeltjuven jag gillar, utan även andra filmer från samma tid och rum. Denna tidiga De Sica-film är på alla sätt älskvärd och bär en skarp samhällskritik som ännu i dag är högst relevant när dårar i avsaknad av verklighetsförankring förespråkar hårdare straff för yngre lagförbrytare.
1. Soldater i månsken (Tomas Alfredson, 2000)
Så oerhört elegant, Alfredson var mycket väl en mästare redan långt innan han fick internationellt erkännande. Soldater i månsken är en produktion som mig veterligen helt saknar motstycke i svensk tv-historia. Blotta tanken gör mig direkt sugen på att se om, trots fyra timmars speltid. Vem kunde ana.
fredag 30 augusti 2013
Topp5-fredag #48: Sammanfattning av augusti
Juli fick ingen sammanfattning, det kanske borde ha gjorts i efterhand. Men så blev det inte. Kanske nästa vecka? Nåja vi får väl se. Nu är augusti så gott som slut i alla fall, så det är hög tid att lista lite fina filmer jag sett senaste månaden. Mystery Train, La Strada, Revolutionary Road och några New Hollywood-favoriter räknas bort på grund av tidigare omnämnanden.
5. Insomnia (Christopher Nolan, 2002)
Utmärkt nyinspelning, för en gångs skull. Vissa saker når inte riktigt samma nivå som i originalet, men utöver att den ser helt briljant ut så lyckas Nolan även utveckla karaktärerna lite annorlunda vilket ger filmen ett stort egenvärde.
4. The Science of Sleep (Michel Gondry, 2006)
Om man ser förbi lite småsaker som jag hade problem med, exempelvis den engelska dialogen som inte kändes naturlig, så är det en av de mest njutbara filmer jag sett på sistone. På alla sätt förtjusande.
3. Elysium (Neill Blomkamp, 2013)
Jag verkar vara en av få som tycker så, men jag anser definitivt att Blomkamp toppade District 9 med denna. Förvisso övertydligt klassperspektiv, men inte utan att nyansera det ytterligare. Både Elysium och framtids-Los Angeles ser otroliga ut, jag skulle gärna bo i Blomkamps framtidsvärld även om det skulle medföra att jag svälter och sånt kul.
2. Subway (Luc Besson, 1985)
Märklig film. Den handlar knappt om någonting alls, men lyckas ändå fängsla mig under hela sin speltid. Ytliga karaktärer och teman står i fokus snarare än en tydlig berättelse. Subway lyckas finna sin substans på annat håll. Den franska new wave-musiken som bandet i filmen spelar är så oerhört kitschig att till och med den blir bra.
1. Bron över floden Kwai (The Bridge on the River Kwai, David Lean, 1957)
Wow, vilken grej va! Utöver att filmen i sig är ett storslaget epos med många fantastiska scener och en utmärkt avvägd dramaturgi, så utgör den dessutom en intrikat välformulerad metafor för hela fenomenet som är krig. Ingen kunde eller kan än i dag göra såna här filmer lika bra som David Lean. Mästerverk!
5. Insomnia (Christopher Nolan, 2002)
Utmärkt nyinspelning, för en gångs skull. Vissa saker når inte riktigt samma nivå som i originalet, men utöver att den ser helt briljant ut så lyckas Nolan även utveckla karaktärerna lite annorlunda vilket ger filmen ett stort egenvärde.
4. The Science of Sleep (Michel Gondry, 2006)
Om man ser förbi lite småsaker som jag hade problem med, exempelvis den engelska dialogen som inte kändes naturlig, så är det en av de mest njutbara filmer jag sett på sistone. På alla sätt förtjusande.
3. Elysium (Neill Blomkamp, 2013)
Jag verkar vara en av få som tycker så, men jag anser definitivt att Blomkamp toppade District 9 med denna. Förvisso övertydligt klassperspektiv, men inte utan att nyansera det ytterligare. Både Elysium och framtids-Los Angeles ser otroliga ut, jag skulle gärna bo i Blomkamps framtidsvärld även om det skulle medföra att jag svälter och sånt kul.
2. Subway (Luc Besson, 1985)
Märklig film. Den handlar knappt om någonting alls, men lyckas ändå fängsla mig under hela sin speltid. Ytliga karaktärer och teman står i fokus snarare än en tydlig berättelse. Subway lyckas finna sin substans på annat håll. Den franska new wave-musiken som bandet i filmen spelar är så oerhört kitschig att till och med den blir bra.
1. Bron över floden Kwai (The Bridge on the River Kwai, David Lean, 1957)
Wow, vilken grej va! Utöver att filmen i sig är ett storslaget epos med många fantastiska scener och en utmärkt avvägd dramaturgi, så utgör den dessutom en intrikat välformulerad metafor för hela fenomenet som är krig. Ingen kunde eller kan än i dag göra såna här filmer lika bra som David Lean. Mästerverk!
söndag 25 november 2012
Att sätta skrattet i halsen och bli obekvämt ambivalent
Som tidigare proklamerats tog jag här om dagen tillfället i akt att se Argo (Ben Affleck, 2012). Från välförtjänt Oscar-vinnande manusförfattare i förtjusande fantastiska Will Hunting (Good Will Hunting, Gus Van Sant, 1997), via ett antal år som en av Hollywoods mest hånade skådespelare har Ben Affleck gått och skapat storverk. Vem hade kunnat ana (jag har alltså av oförklarlig anledning inte sett någon av hans två tidigare filmer trots dvd i hyllan). Utan några som helst förkunskaper om berättelsen hade jag inte direkt höga förväntningar, trailern utlovar i mina ögon något annat än vad som i själva verket levereras, och de överträffades med råge.
En av de uppenbara ingångarna i Argo är metainslagen. Förutom att de använder filmskapandet som täckmantel för sin politiska aktion så varvas under filmens gång den narrativa berättelsen med dokumentärt arkivmaterial i form av nyhetsinslag, politiska utlåtanden och dylikt. Greppet stärks ytterligare genom diverse referenser till en rad tidigare filmer. I en scen ringer Tony Mendez till sin son och frågar vad han ser på, han får Slaget om apornas planet (Battle for the Planet of the Apes, J. Lee Thompson, 1973) som svar, och knäpper på rätt kanal på sin tv för att se filmen tillsammans med sin son. Televisionen och filmen får en central roll både som kommunikationsmedel och nyckelredskap i den högst märkliga räddningsinsatsen.
En annan strålande scen är när det ska ske en uppläsning av det filmmanus som antagits för det fabulerade filmprojektet, där karaktärer går runt i sina kostymer och ser ut som pastischer på både aktade verk som Stjärnornas krig (Star Wars, George Lucas, 1977) och Stridsplanet Galactica (Battlestar Galactica, Glen A. Larson, 1978-1979), såväl som kejsare Ming i kultklassikern Blixt Gordon (Flash Gordon, Mike Hodges, 1980). Det briljanta i scenen sker när själva uppläsningen äger rum, och de läsande skådespelarnas repliker varvas med klipp från nyhetsuppläsningar där man ena sekunden blir full i skratt för att nästa sekund sätta det i halsen när man hör om läget i Iran och det hemska som händer.
Just den nyss nämnda scenen är bara ett koncentrat av denna känsla som genomsyrar stora delar av filmen. Det lustfyllda i filmskapandet påminner om motsvarande sekvenser i Be Kind Rewind (Michel Gondry, 2008) eller liknande metafilmisk komedi. Att växelklippa mellan detta och den betydligt allvarliga situationen på den kanadensiska ambassaden i Iran gör att man aldrig landar, man känner sig aldrig bekväm i filmens stämning. I och med att filmen är en thriller, och även tänkt som sådan, bidrar denna spänning mellan två lägen till en känslomässig spänning och en mycket välavvägd berättelseteknik.
Argo är inte helt utan nackdelar och problem, men ett väldigt gediget filmarbete tar tydlig överhand och jag måste säga att jag blev väldigt förtjust i denna film. Och Led Zeppelin i soundtracket gjorde ju inte direkt något sämre heller, så att säga.
En av de uppenbara ingångarna i Argo är metainslagen. Förutom att de använder filmskapandet som täckmantel för sin politiska aktion så varvas under filmens gång den narrativa berättelsen med dokumentärt arkivmaterial i form av nyhetsinslag, politiska utlåtanden och dylikt. Greppet stärks ytterligare genom diverse referenser till en rad tidigare filmer. I en scen ringer Tony Mendez till sin son och frågar vad han ser på, han får Slaget om apornas planet (Battle for the Planet of the Apes, J. Lee Thompson, 1973) som svar, och knäpper på rätt kanal på sin tv för att se filmen tillsammans med sin son. Televisionen och filmen får en central roll både som kommunikationsmedel och nyckelredskap i den högst märkliga räddningsinsatsen.
En annan strålande scen är när det ska ske en uppläsning av det filmmanus som antagits för det fabulerade filmprojektet, där karaktärer går runt i sina kostymer och ser ut som pastischer på både aktade verk som Stjärnornas krig (Star Wars, George Lucas, 1977) och Stridsplanet Galactica (Battlestar Galactica, Glen A. Larson, 1978-1979), såväl som kejsare Ming i kultklassikern Blixt Gordon (Flash Gordon, Mike Hodges, 1980). Det briljanta i scenen sker när själva uppläsningen äger rum, och de läsande skådespelarnas repliker varvas med klipp från nyhetsuppläsningar där man ena sekunden blir full i skratt för att nästa sekund sätta det i halsen när man hör om läget i Iran och det hemska som händer.
Just den nyss nämnda scenen är bara ett koncentrat av denna känsla som genomsyrar stora delar av filmen. Det lustfyllda i filmskapandet påminner om motsvarande sekvenser i Be Kind Rewind (Michel Gondry, 2008) eller liknande metafilmisk komedi. Att växelklippa mellan detta och den betydligt allvarliga situationen på den kanadensiska ambassaden i Iran gör att man aldrig landar, man känner sig aldrig bekväm i filmens stämning. I och med att filmen är en thriller, och även tänkt som sådan, bidrar denna spänning mellan två lägen till en känslomässig spänning och en mycket välavvägd berättelseteknik.
Argo är inte helt utan nackdelar och problem, men ett väldigt gediget filmarbete tar tydlig överhand och jag måste säga att jag blev väldigt förtjust i denna film. Och Led Zeppelin i soundtracket gjorde ju inte direkt något sämre heller, så att säga.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)