Topp5-fredag #64: Sammanfattning av januari

Månadens sista dag infaller en fredag! Perfekt för månadssammanfattningen, ju. Så den kommer här, bästa filmerna jag sett i januari. Uteslutna är De magnifika Ambersons och ett par filmer som kommer medverka på den reviderade årsbästalistan, som kommer någon gång i februari (börjar bli löjligt sent nästan men det är för listans bästa).

5. En sång för Marion (Song for Marion, Paul Andrew Williams, 2012)

Det finns scener som jag egentligen har väldigt svårt för, men helhetsmässigt är det en av de finaste filmerna jag sett på så länge jag kan minnas. Det ska sägas att jag tror att min relativt avlidna farmor spelar en roll i varför den berörde mig så starkt, men det gör ju på intet sätt filmen sämre. Terence Stamp är för övrigt helt briljant i sin huvudroll.

4. Livbåt (Lifeboat, Alfred Hitchcock, 1944)

Oerhört välgjort framför allt. Trots att det är så gott som uteslutande filmat i studio är närvarokänslan av världshav och verklig livbåt total. Och det här åstadkom de för sjuttio år sen! Smått otroligt, verkligen. Och dramat som utspelar sig ombord på denna båt är för den delen också alldeles utmärkt. Strålande tidig Hitchcock.

3. Spring Breakers (Harmony Korine, 2012)

Utöver vissa scener som kandiderar till bäst i världen-titeln, framför allt ett montage till Britney Spears Everytime, så är filmen även i de flesta andra avseenden lysande. Den ser fantastisk ut, för att börja nånstans. Och det är djupt fascinerande hur en film som utmålar kvinnokroppen som ett objekt för åskådan samtidigt har en så distinkt feministisk vinkling. Det är uppenbarligen en drift med samhället och filmbranschens syn på kvinnor, och det görs oerhört bra.

2. En dam försvinner (The Lady Vanishes, Hitchcock, 1938)

Dubbel placering för Hitchcock! Det blir så ibland. Ännu tidigare, och framför allt så hiskeligt välskriven. Jag älskar hur alla bitar så självklart faller på plats. Tåget som spelutrymme för spionthriller utgör perfekt miljö för ändamålet, och En dam försvinner är inte bara en av de äldsta Hitchcock jag sett, utan förmodligen även en av de bästa.

1. 12 edsvurna män (12 Angry Men, Siney Lumet, 1957)

Det finns ett gäng filmer från början av 1900-talets andra halva, baserade på pjäser, som jag finner helt överrumplande suveräna. Ett fåtal har jag nämnt tidigare. Men inte 12 edsvurna män som jag nyligen fann mig mycket väl förälskad i. Förutom dess premiss, dialog och högklassiga skådespel så är det famför allt fotot som sticker ut i egenskap av att vara extraordinärt bra. Hur man under filmens gång skiftar från utzoomade bilder ovanifrån till nästan extrema närbilder, strax underifrån sett utifrån karaktärernas ansiktshöjd, tangerar stressen och klaustrofobin som uppenbarar sig i det rum filmen utspelar sig. Bättre än det allra, allra mesta.

Topp5-fredag #53: Sammanfattning av september

Jag har sett väldigt mycket oerhört bra film den senaste månaden, men tänker ändå bara lista fem va dem. Fast det hindrar mig inte från att nämna några till i förbifarten Dazed & Confused, Hiss till galgen, Kinesisk Roulette, Demonernas port, Lady från Shanghai så det var det. Och diverse filmer av Wong Kar-wai som jag verkligen älskat men som för inte går att separera och bedöma för sig. Men de får nog plats nån annan gång.

Slacker och Waking Life har jag ju redan skrivit om men de bör också ses.

5. En satans eftermiddag (Dog Day Afternoon, Sidney Lumet, 1975)

Al Pacino är så bra han någonsin kan va. Med lite små korrigeringar i tempo och längd skulle femman vara tveklös, istället blir det "bara" asbra.

4. Kvinnan i sanden (Suna no onna, Hiroshi Teshigahara, 1964)

Så otroligt vackert filmad, sandkornen liksom! Det är så djupt men så enkelt, så genialt! Det handlar mycket om gestaltande av tid, och femman är nära här med. Ett japanskt mästerverk.

3. M (Fritz Lang, 1931)

Det är här bara åldern som hindrar femman. Nog för att det finns äldre femmor än denna, men det handlar snarare om att det är så tidig talfilm att tystnaden blir lite väl påtaglig i för långa scener. Men alltså nu låter jag ju negativ. Det här är bland det bästa jag sett, kort och gott. Skuggorna, moralen, regin i sin helhet är rätt mästerlig.

2. Road to Perdition (Sam Mendes, 2002)

Sam Mendes igen. Jag är glad att jag bestämde mig för att se mer av honom, för varje gång har han överrumplat mig med strålande filmer. Starka teman och underbar noir-hyllning, alldeles utmärkt gestaltade på alla plan.

1. Solaris (Soljaris, Andrej Tarkovskij, 1972)

Som vanligt vackert, poetiskt. Tarkovskij briljerar förstås. Jag har inte ord att beskriva med, åtminstone inte så kortfattat. Hans filmer måste upplevas.