Topp5-fredag #53: Sammanfattning av september

Jag har sett väldigt mycket oerhört bra film den senaste månaden, men tänker ändå bara lista fem va dem. Fast det hindrar mig inte från att nämna några till i förbifarten Dazed & Confused, Hiss till galgen, Kinesisk Roulette, Demonernas port, Lady från Shanghai så det var det. Och diverse filmer av Wong Kar-wai som jag verkligen älskat men som för inte går att separera och bedöma för sig. Men de får nog plats nån annan gång.

Slacker och Waking Life har jag ju redan skrivit om men de bör också ses.

5. En satans eftermiddag (Dog Day Afternoon, Sidney Lumet, 1975)

Al Pacino är så bra han någonsin kan va. Med lite små korrigeringar i tempo och längd skulle femman vara tveklös, istället blir det "bara" asbra.

4. Kvinnan i sanden (Suna no onna, Hiroshi Teshigahara, 1964)

Så otroligt vackert filmad, sandkornen liksom! Det är så djupt men så enkelt, så genialt! Det handlar mycket om gestaltande av tid, och femman är nära här med. Ett japanskt mästerverk.

3. M (Fritz Lang, 1931)

Det är här bara åldern som hindrar femman. Nog för att det finns äldre femmor än denna, men det handlar snarare om att det är så tidig talfilm att tystnaden blir lite väl påtaglig i för långa scener. Men alltså nu låter jag ju negativ. Det här är bland det bästa jag sett, kort och gott. Skuggorna, moralen, regin i sin helhet är rätt mästerlig.

2. Road to Perdition (Sam Mendes, 2002)

Sam Mendes igen. Jag är glad att jag bestämde mig för att se mer av honom, för varje gång har han överrumplat mig med strålande filmer. Starka teman och underbar noir-hyllning, alldeles utmärkt gestaltade på alla plan.

1. Solaris (Soljaris, Andrej Tarkovskij, 1972)

Som vanligt vackert, poetiskt. Tarkovskij briljerar förstås. Jag har inte ord att beskriva med, åtminstone inte så kortfattat. Hans filmer måste upplevas.