Babels torns science fiction-kanon #7: The Terminator

The Terminator och Terminator 2: Domedagen (James Cameron, 1984 respektive 1991)

Kanske borde trean också vara med i beräkningen, men jag har inte för avsikt att gå in på filmerna i sig utan mer den helhet de utgör. Och de två första är väl då de viktigaste.

Att inte nämna Arnold vore förstås dåraktigt. Jag har inget alls till övers för honom i vanliga fall, utan tycker att nästan alla hans roller spelas rätt katastrofalt dåligt. Men när han får uppgiften att gestalta en maskin, så gör han det onekligen oklanderligt. Hans brytning och nästan överdrivet styltiga sätt att leverera repliker på är som klippt och skuret för rollen som Terminator. James Cameron kunde helt enkelt omöjligtvis hittat någon bättre för detta ändamål.

Liksom gårdagens inläggsämne fungerar även The Terminator på två för sammanhanget vitala nivåer. Filmmässigt hör den till det bästa Cameron åstadkommit, och som action hör den till det bästa som någonsin åstadkommits. Det kittlar i varenda nerv i kroppen.

Men den absoluta nyckeln till briljans är förstås slutet i första filmen, och hur detta spinns vidare på. Ingen hade mig veterligen tidigare utforskat tidsresekonceptet på ett liknande sätt. Att Cameron dessutom vid ett första försök lyckas bemästra det, är ju inte så dumt det heller. Visst kan man prata om logiska luckor som tidsresandet medför, men jag är av den bestämda uppfattningen att eftersom vi ännu inte lyckats genomföra en tidsresa av den här typen, vet vi omöjligtvis hur logiken kring den skulle fungera. Så det är ju bara spekulationer.

Nej, med Terminator-filmerna skapade Cameron definitivt verk som både utforskar intressanta teman kring tidsresor och mänsklighet, och som präglade både sin sam- och framtid.

Därför är The Terminator given en plats i Babels torns science fiction-kanon.

Det var 3D, det var det, det.

I nästan hundra år har 3D kommit och gått som gimmick i filmbranschen, men har nog aldrig känts lika lite som en trend och lika mycket som något som kommit för att stanna, som det gör nu. På grund av skepsis har jag valt att inte se någon 3D-bio under flera års, men hamnade här om dagen ändå i en salong - iförd glasögon som ett annat fån - måttligt nyfiken på spektaklet som skulle uppenbara sig. Det har aldrig känts lika tydligt som nu att 3D inte borde vara mer än en fluga den här gången heller. Det blir extra relevant i och med att regissören Danny Boyle nyligen uttalade sig negativt om 3D-film, och fördömde den som just en trend. Och honom litar man ju på.

Visst fanns det scener där känslan förhöjdes av den moderna tekniken, visst fanns det tillfällen då 3D-effekten inte alls störde, men de var få. Här följer några anledningar till varför 3D sänker, snarare än höjer den filmiska upplevelsen.

Det första problemet är ljuset. Det är fakta att 3D-tekniken kan sänka ljuset med upp till så sanslöst mycket som 88%, en ganska tokhög siffra. Med tanke på att stora 3D-filmer inte helt sällan är pampigt färgsprakande alster, vars värld i viss mån bygger på det fantastiska färgspelet, förtas en viktig aspekt av filmens visuella språk av att färgerna tonas mörkare.

Nästa problem är skärpan. 3D-film kräver digitalt filmande vilket utesluter den främsta kameratekniken från produktionen. I många fall skulle högkvalitativ digitalfilm duga alldeles utmärkt till en film, men när skärpan sätts i sådant fokus som den gör i 3D-film blir det påtagligt hur tekniken brister. Om bara ett av de lager man bygger upp är skarpt, och resten suddiga, krävs det att det lagret är så skarpt det bara kan bli för att man ska uppnå den önskade effekten.

Det slutliga och klart största problemet är den falska illusionen av en tredje dimension. Det 3D-film gör för att lura åskådaren att den är just tredimensionell är att placera objekt på skärmen i olika lager. Lagren i sig har ingen nämnvärd djupkänsla, men de får det att se ut som om föremål befinner sig på olika avstånd från biostolen. Ibland kan saker överskriva dessa lager, oftast rör det sig om att någonting flyger från bakgrunden ut mot publiken. Då kan det bli lite småhäftigt. Men i stort sett bygger tekniken på att lura tittaren att ett obefintligt djup existerar.

Sedan urminnes tider har vanlig "2D-film" (vilket urbota korkat begrepp, för övrigt) gjort detta på ett långt smidigare och bättre sätt. Det handlar förstås om rumsutnyttjande och djupfokus. Genom att skapa fokus på djupet i en film får man på riktigt känslan av den tredje rumsdimensionen, på ett osimulerat och trovärdigt sätt. Utöver detta, så blir heller inte blicken lika styrd. I filmen jag såg i 3D hade jag problemet att jag inte kunde se något annat än de föremål som just då var i fokus, detaljrika bakgrunder förstördes effektivt av oskärpa. Detta är en logisk följd av 3D-tekniken, som inte uppstår på samma sätt i traditionell film, förutsatt att regissören är skicklig nog att hantera sin produktion förstås. Vidare är det ju faktiskt även så att samverkan mellan näthinna och hjärna hos en människa inte låter sig luras av att en bioduk är platt. Det är enklare att anta att bilen i bakgrunden är i naturlig storlek men på ett stort avstånd ser mindre ut, än att det skulle röra sig om en miniatyrmodell som rör sig på samma djup som förgrundsdialogen.

Jag kanske framstår som korkad eller cynisk när jag avfärdar 3D efter bara ett biobesök, men den moderna tekniken har fått många år på sig att utvecklas nu, och det fungerar fortfarande inte utan att man istället berövas på massor av andra egenskaper filmmediet har att erbjuda. Jag har även kunnat konstatera att väldigt många storfilmer, ofta de jag uppskattat allra mest de senaste åren, inte över huvud taget varit filmade i 3D, utan istället varit redigt goda hantverk. Detta talar förstås ytterligare för hur mycket av en gimmick 3D-tekniken är, skapad för att sälja snarare än för att förbättra. Så ja, jag sållar mig (hör och häpna!) helt klart till ringhörnan med Danny Boyle och Christopher Nolan snarare än den med James Cameron och Michael Bay. Inget nytt under solen här inte.

Topp5-fredag #28: Tidsresor

Det finns oerhört många exempel på filmer med tidsresetema, många bra, ännu fler hiskeligt dåliga. Jag har nämnt många tidigare här i denna blogg, då det varit naturligt att göra när jag sett dem. Så det är väl egentligen på tiden att det blir en lista på ämnet. I vanlig ordning vill jag använda listan till att uppmärksamma filmer jagöver huvud taget inte skrivit om tidigare, varför följande filmer utesluts med varma rekommendationer: Primer, Looper, Timecrimes, Apornas planet, Tidsmaskinen, De 12 apornas armé samt Terassen (jag hoppas jag inte missat någon ytterligare).

Jag vill även som vanligt poängtera att det här inte nödvändigtvis speglar mina åsikter om vilka som är världens fem bästa tidsresefilmer, det finns några stycken som säkert borde vara med i toppen men som det gått för lång tid sedan jag sett, varför jag inte kan bedöma dem helt korrekt.

5. Midnatt i Paris (Midnight in Paris, Woody Allen, 2011)

Det är nästan så man svämmar över av välbehag, så njutbar är Midnatt i Paris. Av de Allen-filmer jag sett håller jag den här mest minnesvärd, vilket ändå säger en del. Tidsreseelementet är väldigt märkligt och helt orimligt, men i sammanhanget känns det helt logiskt ändå. Roliga cameos från roliga skådisar också! Och Owen Wilson på topp.

4. Source Code (Duncan Jones, 2011)

En film som får oförtjänt mycket skit, som jag upplever det. Det klart att folk hade höga förväntningar efter Moon (Jones, 2009), och många fann Source Code lite väl konventionell (va?) och ointressant. Jag tycker personligen att Source Code var toppen. Precis lagom komplicerad för en utmärkt matiné-sci fi, vilket väl ändå är den perfekta filmen i något avseende.

3. Terminator (The Terminator, James Cameron, 1984)

Terminator är given minst lika mycket för sitt inflytande som för sin kvalitet. Dess kvalitet är mest Arnold i sin typ enda bra roll, och ett hej dundrans slut som binder ihop filmen och gör den till ett smärre mästerverk, från att tidigare bara varit reko sci fi-action. Jag är medveten om att uppföljaren förmodligen borde stå här istället, men när jag såg om Terminator såg jag inte om tvåan. Borde göras snarast dock.

2. Slakthus 5 (Slaughterhouse 5, George Roy Hill, 1972)

Det är ganska otroligt hur man kan lyckas fånga en så märklig roman som Slakthus 5 på film, och göra den skaplig rättvisa. Den helt fantastiska romanen kompletteras av en rolig, intressant och smått spektakulär film. Framför älskar jag filmens klippning, sannerligen strålande. Jag vet inte om jag kan rekommendera filmen utan förkunskap om boken, då det skulle kunna vara allt för förvirrande. Men om det funkar, så funkar det fan bra.

1. Tillbaka till framtiden (Back to the Future, Robert Zemeckis, 1985)

Länge gick jag i mitt liv med något vagt minne från barnsben, av scenen med alla klockorna, och lämnade filmen därhän. Jag trodde väl att den skulle vara fånig och dåligt och gud vet vad. Jag är nu väldigt glad över att jag såg filmen på riktigt, reviderade min uppfattning och kom att älska hela trilogin. All film måste inte vara världsomvälvande, förändra ens sätt att tänka. Tillbaka till Framtiden tillhör toppskiktet av världens mest underhållande filmer, utan att förändra världen.

Hur man förhåller sig - ras och etnicitet i film

Apropå visningen av Spike Lees Do the Right Thing (1989) här om dagen hade vi i dag en föreläsning om hur man avbildar ras och etnicitet i film. Rent historiskt är det förstås katastrofalt, med givna undantag. Jag kom att tänka på den traditionella berättelsen som används som grund för Dansar med vargar (Dances With Wolves, Kevin Costner, 1990), Den siste samurajen (The Last Samurai, Edward Zwick, 2003), Pocahontas (Mike Gabriel och Eric Goldberg, 1995) och nu senast förstås i Avatar (James Cameron, 2009). Alla filmerna har för avsikt att visa den främmande etniciteten ur en positiv vinkel, och söker att skapa förståelse för levnadsval och kultur. De första två jag nämnde är stora favoriter som filmer hos mig, som jag uppskattar väldigt mycket rent filmiskt och berättartekniskt. Men det finns ju ändå en odiskutabel problematik, är det verkligen rimligt att göra en etnicitet till ett spektakel?