Månadens sista dag infaller en fredag! Perfekt för månadssammanfattningen, ju. Så den kommer här, bästa filmerna jag sett i januari. Uteslutna är De magnifika Ambersons och ett par filmer som kommer medverka på den reviderade årsbästalistan, som kommer någon gång i februari (börjar bli löjligt sent nästan men det är för listans bästa).
5. En sång för Marion (Song for Marion, Paul Andrew Williams, 2012)
Det finns scener som jag egentligen har väldigt svårt för, men helhetsmässigt är det en av de finaste filmerna jag sett på så länge jag kan minnas. Det ska sägas att jag tror att min relativt avlidna farmor spelar en roll i varför den berörde mig så starkt, men det gör ju på intet sätt filmen sämre. Terence Stamp är för övrigt helt briljant i sin huvudroll.
4. Livbåt (Lifeboat, Alfred Hitchcock, 1944)
Oerhört välgjort framför allt. Trots att det är så gott som uteslutande filmat i studio är närvarokänslan av världshav och verklig livbåt total. Och det här åstadkom de för sjuttio år sen! Smått otroligt, verkligen. Och dramat som utspelar sig ombord på denna båt är för den delen också alldeles utmärkt. Strålande tidig Hitchcock.
3. Spring Breakers (Harmony Korine, 2012)
Utöver vissa scener som kandiderar till bäst i världen-titeln, framför allt ett montage till Britney Spears Everytime, så är filmen även i de flesta andra avseenden lysande. Den ser fantastisk ut, för att börja nånstans. Och det är djupt fascinerande hur en film som utmålar kvinnokroppen som ett objekt för åskådan samtidigt har en så distinkt feministisk vinkling. Det är uppenbarligen en drift med samhället och filmbranschens syn på kvinnor, och det görs oerhört bra.
2. En dam försvinner (The Lady Vanishes, Hitchcock, 1938)
Dubbel placering för Hitchcock! Det blir så ibland. Ännu tidigare, och framför allt så hiskeligt välskriven. Jag älskar hur alla bitar så självklart faller på plats. Tåget som spelutrymme för spionthriller utgör perfekt miljö för ändamålet, och En dam försvinner är inte bara en av de äldsta Hitchcock jag sett, utan förmodligen även en av de bästa.
1. 12 edsvurna män (12 Angry Men, Siney Lumet, 1957)
Det finns ett gäng filmer från början av 1900-talets andra halva, baserade på pjäser, som jag finner helt överrumplande suveräna. Ett fåtal har jag nämnt tidigare. Men inte 12 edsvurna män som jag nyligen fann mig mycket väl förälskad i. Förutom dess premiss, dialog och högklassiga skådespel så är det famför allt fotot som sticker ut i egenskap av att vara extraordinärt bra. Hur man under filmens gång skiftar från utzoomade bilder ovanifrån till nästan extrema närbilder, strax underifrån sett utifrån karaktärernas ansiktshöjd, tangerar stressen och klaustrofobin som uppenbarar sig i det rum filmen utspelar sig. Bättre än det allra, allra mesta.
fredag 31 januari 2014
onsdag 29 januari 2014
Babels torns science fiction-kanon #14: Flykten från New York
Det är på något sätt ett potpurri av allt som kunde vara coolt med det tidiga 80-talet som John Carpenter kokat ihop, sammansvetsat till både ett av sina egna och ett av science fiction-historiens främsta verk.
Kurt Russell spelar den före detta soldaten såväl som brottslingen Snake Plissken som får som uppdrag att ge sig in i Manhattan för att få tag i viktiga dokument och föra med sig ut. Kruxet är att Manhattan är inte vad Manhattan en gång har varit. Det har förvandlats till ett högsäkerhetsfängelse utan underhållning, lämnat åt sitt öde med livstidsfångar som enda invånare. Givetvis har det blivit så underbart raserat och öde att man omöjligtvis kan annat än älska miljöerna - för att inte tala om dessa invånare. Ledare är The Duke, fantastiskt gestaltad av Isaac Hayes, ja ni fattar ju uppenbarligen hur briljant detta är.
Det allra mesta med Flykten från New York är älskvärt, scenografi och foto, intrig och karaktärer. Men som pricken över i fungerar John Carpenters makalösa soundtrack. Ledmotivet till filmen är utan tvekan det bästa han komponerat, och musiken förhöjer filmen ytterligare en nivå utöver den redan höga kvaliteten. Tillsammans med filmens väl invävda samhällskritik och så många faktorer av coolhet är filmen inget annat än ett mästerverk.
Och därför är Flykten från New York given en plats i Babels torns science fiction-kanon.
fredag 24 januari 2014
Topp5-fredag #63: Philip K. Dick på film
Det var ju oundvikligt att listan skulle komma. Jag har ännu inte sett alla filmer som finns på området, men jag tror att jag tagit mig igenom de mest relevanta i alla fall. Så!
5. Total Recall (Paul Verhoeven, 1990)
Total Recall lider av mängder av brister. Varje gång jag ser den irriteras jag av att den inte är så bra som den borde. Men varför borde den ens va bra? Jo, förstås, för att dess intrig är fenomenal, och stämningen i filmen är rakt igenom perfekt. Nyinspelningen som kom härom året var tyvärr inte på något sätt en förbättring. Men originalfilmen älskar jag, även om jag ser dess brister.
4. The Adjustment Bureau (George Nolfi, 2011)
Konceptet i sig är ofelbart, perfekt lämpat för filmatisering i Inceptions svallvågor. Visst känns det kanske lite väl symptomatiskt att filmen görs just i en tid då Inception är på varenda läpp, men filmen står mycket väl på egna ben. Framför allt just tack vare sitt koncept, sin förlaga.
3. A Scanner Darkly (Richard Linklater, 2006)
Det Linklater lyckades med genom sin mycket speciella animationsteknik var att uppnå en nästan surrealistisk känsla, vilket givetvis lämpar sig väldigt väl för en Philip K. Dick-filmatisering. Framför allt så förstärks genom detta den paranoia som präglar hela filmen, vilket gör det till ett inte bara smart utan rent av nödvändigt val.
2. Minority Report (Steven Spielberg, 2002)
Delar av Minority Report är så förlegat att man nästan kan skratta åt det, tekniken utvecklades visst snabbare under 00-talet än vad man hade väntat sig. Ändå är den som framtidsvision briljant, såväl filosofiskt och moraliskt som estetiskt. Filmens frågeställning kommer fortsätta vara relevant fram tills den blir en praktisk möjlighet, vilket gör filmen i det avseendet tidlös.
1. Blade Runner (Ridley Scott, 1982)
Oväntat va? Jag kommer liksom omöjligen ifrån min kärlek till Ridley Scotts allra mest mästerliga mästerverk. Från första till sista sekund är Blade Runner rakt igenom fulländad. Det gäller varenda aspekt av filmen ur alla tänkbara vinklar. Förutsett att man inte ser den menlösa originalversionen, då.
5. Total Recall (Paul Verhoeven, 1990)
Total Recall lider av mängder av brister. Varje gång jag ser den irriteras jag av att den inte är så bra som den borde. Men varför borde den ens va bra? Jo, förstås, för att dess intrig är fenomenal, och stämningen i filmen är rakt igenom perfekt. Nyinspelningen som kom härom året var tyvärr inte på något sätt en förbättring. Men originalfilmen älskar jag, även om jag ser dess brister.
4. The Adjustment Bureau (George Nolfi, 2011)
Konceptet i sig är ofelbart, perfekt lämpat för filmatisering i Inceptions svallvågor. Visst känns det kanske lite väl symptomatiskt att filmen görs just i en tid då Inception är på varenda läpp, men filmen står mycket väl på egna ben. Framför allt just tack vare sitt koncept, sin förlaga.
3. A Scanner Darkly (Richard Linklater, 2006)
Det Linklater lyckades med genom sin mycket speciella animationsteknik var att uppnå en nästan surrealistisk känsla, vilket givetvis lämpar sig väldigt väl för en Philip K. Dick-filmatisering. Framför allt så förstärks genom detta den paranoia som präglar hela filmen, vilket gör det till ett inte bara smart utan rent av nödvändigt val.
2. Minority Report (Steven Spielberg, 2002)
Delar av Minority Report är så förlegat att man nästan kan skratta åt det, tekniken utvecklades visst snabbare under 00-talet än vad man hade väntat sig. Ändå är den som framtidsvision briljant, såväl filosofiskt och moraliskt som estetiskt. Filmens frågeställning kommer fortsätta vara relevant fram tills den blir en praktisk möjlighet, vilket gör filmen i det avseendet tidlös.
1. Blade Runner (Ridley Scott, 1982)
Oväntat va? Jag kommer liksom omöjligen ifrån min kärlek till Ridley Scotts allra mest mästerliga mästerverk. Från första till sista sekund är Blade Runner rakt igenom fulländad. Det gäller varenda aspekt av filmen ur alla tänkbara vinklar. Förutsett att man inte ser den menlösa originalversionen, då.
torsdag 23 januari 2014
The Magnificent Welles
I går såg jag De magnifika Ambersons (Orson Welles, 1942). Att studion valde att klippa den helt annorlunda gentemot Orson Welles anvisningar är ju känt, att resultatet kallats allt från osammanhängande och tråkigt till ett helgerån och katastrof är också känt. Det är emellertid ändå en av hans mest hyllade filmer, Oscars och grejer drog den ju in liksom. Och med sin korta speltid på under en och en halv timme blir den givetvis oförarglig. Men jag kan inte låta bli att tänka på vad det hade kunnat vara.
Jag läste om hur Welles själv beskrivit scenen med balen som hålls ganska tidigt i filmen. Hur oerhört välkoreograferad den hade varit, med de för sin tid mest avancerade kamerasvepen någonsin och en oerhörd precision. När jag såg filmen tänkte jag på just detta, hur underbart följsamt fotot var. Problemet var bara att det inte var en lång sammanhållen tagning. I all sin galenskap hade alltså RKO varit inne och klippt sönder vad som i efterhand med största sannolikhet hade betraktats som ett av Welles absoluta storverk. Ja, det är banne mig skandal.
Trots att den anses förstörd av vissa fann jag filmen lysande. Det lyckades inte hela vägen, men det som var, var onekligen utmärkt. Det gör det på sätt och vis ännu mer frustrerande, för det visar att filmen hade kunnat vara en av de bästa i världshistorien om den inte klipps sönder. Men samtidigt är den som sagt helt enkelt en jävligt bra film, som kan ses även som den är. Framför allt är det kul att kika på den genom Wes Anderson-ögon och upptäcka nåt slags frö till The Royal Tenenbaums.
Jag läste om hur Welles själv beskrivit scenen med balen som hålls ganska tidigt i filmen. Hur oerhört välkoreograferad den hade varit, med de för sin tid mest avancerade kamerasvepen någonsin och en oerhörd precision. När jag såg filmen tänkte jag på just detta, hur underbart följsamt fotot var. Problemet var bara att det inte var en lång sammanhållen tagning. I all sin galenskap hade alltså RKO varit inne och klippt sönder vad som i efterhand med största sannolikhet hade betraktats som ett av Welles absoluta storverk. Ja, det är banne mig skandal.
Trots att den anses förstörd av vissa fann jag filmen lysande. Det lyckades inte hela vägen, men det som var, var onekligen utmärkt. Det gör det på sätt och vis ännu mer frustrerande, för det visar att filmen hade kunnat vara en av de bästa i världshistorien om den inte klipps sönder. Men samtidigt är den som sagt helt enkelt en jävligt bra film, som kan ses även som den är. Framför allt är det kul att kika på den genom Wes Anderson-ögon och upptäcka nåt slags frö till The Royal Tenenbaums.
Topp5 #62: Filmtvillingar
Jag känner att denna blogg mer och mer blir en lista av listor, vilket förstås är lite tråkigt. Men man får väl aldrig nog av listor, så tills jag finner inspiration att skriva andra texter fortsätter jag med dem. Den här är alltså för att komma ikapp innan morgondagen då jag hoppade över inlägg i fredags. Och i dag kom jag på ett rätt kul tema tycker jag! Filmtvillingar alltså.
5. Grady-tvillingarna i The Shining
De är med i blott en scen, men vilken scen sen. Obehaget som uppstår av två identiska barn. Kubrick använde dem onekligen perfekt. Femteplatsen är deras för att de är med i just en enda scen, hade de varit mer framträdande hade de även kunnat räkna med högre placeringar.
4. Bröderna Weasley i Harry Potter-filmerna
Det är väl barnet i en som gör att man älskar bröderna Weasleys bus och fasoner. Men när heptalogin om man talar om böckerna, eller oktalogin om man åsyftar filmerna, närmar sig sitt slut är det inte bara deras roll som lustigkurrar man faller för. Liksom många andra karaktärer i Harry Potters värld växer de upp och hjälper till att bära sin berättelse såväl som sin hjälte.
3. Luke och Leia i Star Wars-filmerna
Det är lätt hänt att man inte tänker på dem som tvillingar, men det är de ju. Och de är fantastiska. Hur det uppdagas, och hintas under trilogins gång är väldigt väl berättat. Det finns även fler aspekter som jag uppskattar väldigt mycket, exempelvis hur det inte får större utrymme än vad det faktiskt får, man nöjer sig med subtila tecken och en relativt kortfattad dialog. Samt hur man till skillnad från i typ Skilda världar inte fokuserar på det sjuka i att det fanns en romantisk spänning mellan dem. Istället blir deras syskonskap bara vackert.
2. Bröderna Mantle i Dubbelgångare
Jeremy Irons står för en fantastisk bedrift när han spelar båda filmhistoriens otäckaste gynekologer i en och samma film. Cronenberg får som vanligt med flera av sina signifikanta teman, och man både äcklas och fascineras av den totalt vansinniga berättelse som är Dubbelgångare.
1. Alfred Borden och Fallon i The Prestige
Hur filmen The Prestige och begreppet the prestige flyter samman i filmens sista akt visar bara hur många nivåer av briljans Christopher Nolan klarar av att hantera. Det är per automatik imponerande när regissörer lyckas skapa metanivåer mellan micro- och macroteman. De avslutande scenerna i The Prestige, där Alfred Bordens egen prestige uppdagas är minst sagt omvälvande, geniala.
5. Grady-tvillingarna i The Shining
De är med i blott en scen, men vilken scen sen. Obehaget som uppstår av två identiska barn. Kubrick använde dem onekligen perfekt. Femteplatsen är deras för att de är med i just en enda scen, hade de varit mer framträdande hade de även kunnat räkna med högre placeringar.
4. Bröderna Weasley i Harry Potter-filmerna
Det är väl barnet i en som gör att man älskar bröderna Weasleys bus och fasoner. Men när heptalogin om man talar om böckerna, eller oktalogin om man åsyftar filmerna, närmar sig sitt slut är det inte bara deras roll som lustigkurrar man faller för. Liksom många andra karaktärer i Harry Potters värld växer de upp och hjälper till att bära sin berättelse såväl som sin hjälte.
3. Luke och Leia i Star Wars-filmerna
Det är lätt hänt att man inte tänker på dem som tvillingar, men det är de ju. Och de är fantastiska. Hur det uppdagas, och hintas under trilogins gång är väldigt väl berättat. Det finns även fler aspekter som jag uppskattar väldigt mycket, exempelvis hur det inte får större utrymme än vad det faktiskt får, man nöjer sig med subtila tecken och en relativt kortfattad dialog. Samt hur man till skillnad från i typ Skilda världar inte fokuserar på det sjuka i att det fanns en romantisk spänning mellan dem. Istället blir deras syskonskap bara vackert.
2. Bröderna Mantle i Dubbelgångare
Jeremy Irons står för en fantastisk bedrift när han spelar båda filmhistoriens otäckaste gynekologer i en och samma film. Cronenberg får som vanligt med flera av sina signifikanta teman, och man både äcklas och fascineras av den totalt vansinniga berättelse som är Dubbelgångare.
1. Alfred Borden och Fallon i The Prestige
Hur filmen The Prestige och begreppet the prestige flyter samman i filmens sista akt visar bara hur många nivåer av briljans Christopher Nolan klarar av att hantera. Det är per automatik imponerande när regissörer lyckas skapa metanivåer mellan micro- och macroteman. De avslutande scenerna i The Prestige, där Alfred Bordens egen prestige uppdagas är minst sagt omvälvande, geniala.
onsdag 22 januari 2014
Guldbaggen 2014
Jag borde sova, för det är tidig dag i morgon. Ganska. Men drar jag ut på det en dag till blir det inte av och så vidare. Och det är väl relevant. För övrigt kommer så småningom en reviderad årsbästalista, jag har fått äran att se ett par filmer som måste in på den nämligen. Men först Guldbaggen då.
Kan ju börja med att Sissela Kyle var lite rolig ibland och att rasismgrejen förstås är så idiotiskt dum att jag verkligen inte förstår hur det kunde gå förbi alla som rimligtvis inspekterade manus innan det var dags. Men andra har skrivit väldigt bra om det så jag står över för egen del.
Hur var det med själva baggarna då?
Tja, det var ju inget hederspris till Hasse Alfredson i år, det hade varit märkligt. Istället gick det till Kalle Boman som säkert förtjänade det, jag har svårt att greppa riktigt, den betydelse han haft. Men han har producerat en del fenomenala filmer i alla fall.
I övrigt... löjligt att Hotell nominerades för två kvinnliga biroller, och Monica Z för två manliga. Det måste väl finnas fler filmer att ta av, tänker jag. Men kanske inte, när värdelösa skitrollen Lena i Känn ingen sorg också var nominerad. Aja, det var inte nämnvärt roliga kategorier, även om den äldre kvinnan i Hotell som var min favorit även vann.
Huvudroller då... kvinnliga... Konstigt att inte Alicia Wikander var nominerad för Hotell, då det var typ det enda jag gillade med den filmen. Hade även kunnat tänka mig Lena Endre i Skumtimmen, tyckte hon var bra där. Men nä jag bryr mig inte riktigt. Har ju ej sett Monica Z så kan inte yttra mig där. Manliga huvudroller har jag nog inte sett en enda svensk som varit bra i år. Men då har jag ju inte sett någon av de tre nominerade heller (de verkar inte så skoj, nej).
Regi borde förstås gått till Anna Odell men jag är fullt nöjd med att hon vann bästa manus och för sjutton BÄSTA FILM. Det kan vara betydelsefullt, för eventuellt får det någon att omvärdera någonting och göra svensk film bättre.
Resten struntar jag i. Det har trots allt varit ett rätt trist svenskt filmår. Av de nio långfilmer jag har sett har jag inte riktigt gillat någon annan än just Återträffen. Tror jag.
Kan ju börja med att Sissela Kyle var lite rolig ibland och att rasismgrejen förstås är så idiotiskt dum att jag verkligen inte förstår hur det kunde gå förbi alla som rimligtvis inspekterade manus innan det var dags. Men andra har skrivit väldigt bra om det så jag står över för egen del.
Hur var det med själva baggarna då?
Tja, det var ju inget hederspris till Hasse Alfredson i år, det hade varit märkligt. Istället gick det till Kalle Boman som säkert förtjänade det, jag har svårt att greppa riktigt, den betydelse han haft. Men han har producerat en del fenomenala filmer i alla fall.
I övrigt... löjligt att Hotell nominerades för två kvinnliga biroller, och Monica Z för två manliga. Det måste väl finnas fler filmer att ta av, tänker jag. Men kanske inte, när värdelösa skitrollen Lena i Känn ingen sorg också var nominerad. Aja, det var inte nämnvärt roliga kategorier, även om den äldre kvinnan i Hotell som var min favorit även vann.
Huvudroller då... kvinnliga... Konstigt att inte Alicia Wikander var nominerad för Hotell, då det var typ det enda jag gillade med den filmen. Hade även kunnat tänka mig Lena Endre i Skumtimmen, tyckte hon var bra där. Men nä jag bryr mig inte riktigt. Har ju ej sett Monica Z så kan inte yttra mig där. Manliga huvudroller har jag nog inte sett en enda svensk som varit bra i år. Men då har jag ju inte sett någon av de tre nominerade heller (de verkar inte så skoj, nej).
Regi borde förstås gått till Anna Odell men jag är fullt nöjd med att hon vann bästa manus och för sjutton BÄSTA FILM. Det kan vara betydelsefullt, för eventuellt får det någon att omvärdera någonting och göra svensk film bättre.
Resten struntar jag i. Det har trots allt varit ett rätt trist svenskt filmår. Av de nio långfilmer jag har sett har jag inte riktigt gillat någon annan än just Återträffen. Tror jag.
söndag 12 januari 2014
Sci fi-året 2013
I min årsbästalista fanns inte plats för en enda science fiction-film. Det beror på att 2013 var ett år av smärre besvikelser på den fronten, även om det bjöds på en del riktigt bra grejer också. Jag får väl göra en liten separat lista för denna genre, antar jag. För jag gillar ju ändå sånt liksom, listor och sci fi alltså.
Jag hoppar över filmer i vilka genredefinitionen känns tveksam, exempelvis Upstream Color som var hiskeligt nära listan häromdagen. Och så The World's End som också var väldigt bra och rolig, men dess typ av komedier känns aldrig sci fi även om de rent tekniskt hör dit.
Detta innebär alltså att i princip alla sci fi-filmer som uppfyller kriterierna är desamma som kommer medverka på listan, för så många fler har inte släppts. The Last Days On Mars var ganska usel, så den kommer ju inte med, och Ender's Game har jag ännu inte sett. Så då finns följande fem kvar. Om jag inte råkar ha missat någon hela året...
5. Pacific Rim (Guillermo del Toro)
Gigantiska monster och motsvarande robotar är förstås coolt. Och den såg helt fantastisk ut, också. Att den inte hade någon vidare intrig går att se förbi, även om jag kanske hade hoppats på mer.
4. After Earth (M Night Shyamalan)
Det som ändå gjorde After Earth till en film jag uppskattade var matinekänslan, hur filmen knöt an till sci fi-filmens sena guldålder. Även denna såg bra ut och hade en del bra idéer, trots att den som helhet inte levererade som önskat.
3. Gravity (Alfonso Cuaron)
Här börjar de riktigt bra filmerna. Gravity gjorde det jag inte trodde var möjligt när den gjorde 3d-tekniken relevant, intressant och givande. Den klaustrofobiska känslan i den oändligt stora rymden utgjorde i sig en filmisk upplevelse utan motstycke.
2. Oblivion (Joseph Kosinski)
Oblivion lämnade mycket mer att önska när den tog slut. Förutom scenografin som jag verkligen älskade, kändes det mesta gjort. Men samtidigt var det rakt igenom en hyllning till sci fi-historien, och på så sätt ett härligt postmodernistiskt exempel på hur filmer förverkligar sig själva genom tidigare verk. Framför allt så har jag en känsla av att Oblivion kommer åldras ovanligt väl, och ses tillbaka på som en av nutidens stora sci fi-filmer. Jag vet inte varför, men det känns så.
1. Elysium (Neill Blomkamp)
Ännu en av årets supersnygga sci fi-filmer, och det är kanske det främsta jag kommer minnas 2012 och 2013 för. Även om det säkert fortsätter. Elysium fann jag i alla fall väldigt älskvärd. Det är övertydligt och uppenbart men samtidigt faktiskt viktigt och underbart. Dessutom finns djupare analysmöjligheter än vad de flesta kritiker gett uttryck för. Filmen handlar inte bara om kampen mellan klassklyftor, utan talar också om vad som utgör mänskligt livsvärde.
Jag hoppar över filmer i vilka genredefinitionen känns tveksam, exempelvis Upstream Color som var hiskeligt nära listan häromdagen. Och så The World's End som också var väldigt bra och rolig, men dess typ av komedier känns aldrig sci fi även om de rent tekniskt hör dit.
Detta innebär alltså att i princip alla sci fi-filmer som uppfyller kriterierna är desamma som kommer medverka på listan, för så många fler har inte släppts. The Last Days On Mars var ganska usel, så den kommer ju inte med, och Ender's Game har jag ännu inte sett. Så då finns följande fem kvar. Om jag inte råkar ha missat någon hela året...
5. Pacific Rim (Guillermo del Toro)
Gigantiska monster och motsvarande robotar är förstås coolt. Och den såg helt fantastisk ut, också. Att den inte hade någon vidare intrig går att se förbi, även om jag kanske hade hoppats på mer.
4. After Earth (M Night Shyamalan)
Det som ändå gjorde After Earth till en film jag uppskattade var matinekänslan, hur filmen knöt an till sci fi-filmens sena guldålder. Även denna såg bra ut och hade en del bra idéer, trots att den som helhet inte levererade som önskat.
3. Gravity (Alfonso Cuaron)
Här börjar de riktigt bra filmerna. Gravity gjorde det jag inte trodde var möjligt när den gjorde 3d-tekniken relevant, intressant och givande. Den klaustrofobiska känslan i den oändligt stora rymden utgjorde i sig en filmisk upplevelse utan motstycke.
2. Oblivion (Joseph Kosinski)
Oblivion lämnade mycket mer att önska när den tog slut. Förutom scenografin som jag verkligen älskade, kändes det mesta gjort. Men samtidigt var det rakt igenom en hyllning till sci fi-historien, och på så sätt ett härligt postmodernistiskt exempel på hur filmer förverkligar sig själva genom tidigare verk. Framför allt så har jag en känsla av att Oblivion kommer åldras ovanligt väl, och ses tillbaka på som en av nutidens stora sci fi-filmer. Jag vet inte varför, men det känns så.
1. Elysium (Neill Blomkamp)
Ännu en av årets supersnygga sci fi-filmer, och det är kanske det främsta jag kommer minnas 2012 och 2013 för. Även om det säkert fortsätter. Elysium fann jag i alla fall väldigt älskvärd. Det är övertydligt och uppenbart men samtidigt faktiskt viktigt och underbart. Dessutom finns djupare analysmöjligheter än vad de flesta kritiker gett uttryck för. Filmen handlar inte bara om kampen mellan klassklyftor, utan talar också om vad som utgör mänskligt livsvärde.
fredag 10 januari 2014
Topplistefredag #61: Filmåret 2013
Kort och gott, det gångna årets tio bästa filmer. Jag har väl förvisso inte sett alla, men det har å andra sidan ingen. Alla filmer med världspremiär 2012 är givetvis bortplockade, även om många andra inkluderat dem i sina listor vad jag har läst.
10. Blå är den varmaste färgen - kapitel 1 & 2 (La vie d'Adèle, Abdellatif Kechiche)
Oerhört fint tretimmarsdrama med briljerande huvudrollsinnehavare som gestaltar sina respektive karaktärer alldeles lysande, och gör deras porträtt intressanta. Samtidigt som jag vill hävda att det inte är så märkvärdigt som det påstås, så är det ändå ganska märkvärdigt, det här. Och oavsett vilket är det väldigt bra.
9. Återträffen (Anna Odell)
Anna Odells formsäkra debutfilm behöver ingen vidare motivering än den tidigare skrivna recensionen.
8. Dagarnas skum (L'écume des jours, Michel Gondry)
Liksom Återträffen finns en längre text att tillgå här, om Dagarnas skum alltså.
7. Stoker (Park Chan-wook)
Som något slags vansinnig korsning mellan Hitchcock, Burton och Solondz kom vrålsnygga Stoker som är visuellt fulländad i såväl sitt foto som sin klippning. Den obehagliga stämningen och tjocka atmosfär som genomsyrar filmen gör den särdeles unik, och något långt utöver det vanliga.
6. This Is Martin Bonner (Chad Hartigan)
Detta hjärtliga indiedrama gjorde oväntat starkt intryck på mig. Det fantastiskt bra ligger i kontrasten mellan de två huvudpersonerna och hur den enas vardag är just så vardaglig som en vardag kan vara, medan den andra gör sitt yttersta för att över huvud taget finna förströelse att fylla sin vardag med. De två rollgestaltningarna är för den delen också sensationellt starka och minnesvärda.
5. Prisoners (Denis Villeneuve)
Kommissarie Loki är kanske årets mest intressanta filmkaraktär. Jag skrev lite mer om det här.
4. La grande bellezza (Paolo Sorrentino)
Så sent som för en timme sen smög sig detta italienska storverk in på listan, och ingen är naturligtvis gladare än jag att jag såg den (varför skulle någon?). Det är omöjligt att inte tänka på Fellini nästan hela tiden, men filmen står utan tvekan bra även på egna ben. Kameran svävar sömlöst runt sina fotoobjekt, och gör svep värdiga de största av filmfotografiska genier. Toni Servillo spelar med bravur filmens huvudroll, och den 140 minuter långa filmen är egentligen inte mer än en majestätiskt personporträtt av honom, och hur han på sin ålders höst inser att han inte levt det liv han velat.
3. Of Good Report (Jahmil XT Qubeka)
Det är fantastiskt detta, att en rakt igenom afrikansk film varit så genuint briljant att den platsar så högt på listan. Obehaglig psykologisk thriller som påminner om David Lynch och Hitchcock, men i en inget annat än originell tappning. Dels har filmens huvudperson inte en enda replik i hela filmen, dels trotsar den de fantastiska färgerna i den sydafrikanska naturen genom att göra filmen svartvit, och som vidare har en av de mest suggestiva ljudläggningar jag upplevt. Det ska sägas att Of Good Report har brister, men det är brister som är helt ovidkommande när det handlar om hur djupt imponerad jag är av den.
2. The Selfish Giant (Clio Barnard)
Hjärtskärande diskbänksrealism med socialistiska förtecken, som jag recenserat tidigare.
1. 12 Years a Slave (Steve McQueen)
Årets bästa och viktigaste film är på många sätt given. Varför står här.
10. Blå är den varmaste färgen - kapitel 1 & 2 (La vie d'Adèle, Abdellatif Kechiche)
Oerhört fint tretimmarsdrama med briljerande huvudrollsinnehavare som gestaltar sina respektive karaktärer alldeles lysande, och gör deras porträtt intressanta. Samtidigt som jag vill hävda att det inte är så märkvärdigt som det påstås, så är det ändå ganska märkvärdigt, det här. Och oavsett vilket är det väldigt bra.
9. Återträffen (Anna Odell)
Anna Odells formsäkra debutfilm behöver ingen vidare motivering än den tidigare skrivna recensionen.
8. Dagarnas skum (L'écume des jours, Michel Gondry)
Liksom Återträffen finns en längre text att tillgå här, om Dagarnas skum alltså.
7. Stoker (Park Chan-wook)
Som något slags vansinnig korsning mellan Hitchcock, Burton och Solondz kom vrålsnygga Stoker som är visuellt fulländad i såväl sitt foto som sin klippning. Den obehagliga stämningen och tjocka atmosfär som genomsyrar filmen gör den särdeles unik, och något långt utöver det vanliga.
6. This Is Martin Bonner (Chad Hartigan)
Detta hjärtliga indiedrama gjorde oväntat starkt intryck på mig. Det fantastiskt bra ligger i kontrasten mellan de två huvudpersonerna och hur den enas vardag är just så vardaglig som en vardag kan vara, medan den andra gör sitt yttersta för att över huvud taget finna förströelse att fylla sin vardag med. De två rollgestaltningarna är för den delen också sensationellt starka och minnesvärda.
5. Prisoners (Denis Villeneuve)
Kommissarie Loki är kanske årets mest intressanta filmkaraktär. Jag skrev lite mer om det här.
4. La grande bellezza (Paolo Sorrentino)
Så sent som för en timme sen smög sig detta italienska storverk in på listan, och ingen är naturligtvis gladare än jag att jag såg den (varför skulle någon?). Det är omöjligt att inte tänka på Fellini nästan hela tiden, men filmen står utan tvekan bra även på egna ben. Kameran svävar sömlöst runt sina fotoobjekt, och gör svep värdiga de största av filmfotografiska genier. Toni Servillo spelar med bravur filmens huvudroll, och den 140 minuter långa filmen är egentligen inte mer än en majestätiskt personporträtt av honom, och hur han på sin ålders höst inser att han inte levt det liv han velat.
3. Of Good Report (Jahmil XT Qubeka)
Det är fantastiskt detta, att en rakt igenom afrikansk film varit så genuint briljant att den platsar så högt på listan. Obehaglig psykologisk thriller som påminner om David Lynch och Hitchcock, men i en inget annat än originell tappning. Dels har filmens huvudperson inte en enda replik i hela filmen, dels trotsar den de fantastiska färgerna i den sydafrikanska naturen genom att göra filmen svartvit, och som vidare har en av de mest suggestiva ljudläggningar jag upplevt. Det ska sägas att Of Good Report har brister, men det är brister som är helt ovidkommande när det handlar om hur djupt imponerad jag är av den.
2. The Selfish Giant (Clio Barnard)
Hjärtskärande diskbänksrealism med socialistiska förtecken, som jag recenserat tidigare.
1. 12 Years a Slave (Steve McQueen)
Årets bästa och viktigaste film är på många sätt given. Varför står här.
fredag 3 januari 2014
Topp5-fredag #60: Sammanfattning av december
2014 får inledas med en lista över de bästa filmerna jag såg i december. Jag har nämligen ännu några filmer kvar som ska ses i det närmaste, innan jag känner mig redo för att ge mig på filmåret 2013 riktigt.
5. Skuggor på Manhattan (Shadows, John Cassavetes, 1959)
Cassavetes regidebut fann jag utomordentligt tjusig, en fin film om dåtidens hipsterkultur. Filmens intrig delar dramaturgi med jazzmusikens spretighet på ett synnerligen intressant vis, som ger ett oväntat slags metafunktion.
4. City Island (Raymond De Felitta, 2009)
Den amerikanska indiefilmen har nog varit genren framför alla andra för min del det gångna året, vare sig det rört sig om nytt, gammalt eller mitt emellan. City Island hör till de bästa jag sett. Den har ett par scener som jag inte alls gillar, men i övrigt var den både rolig och rörande med relevanta poänger och en härlig värme.
3. Dagarnas skum (L'écume des jours, Michel Gondry, 2013)
Den kommer nog återfinnas i mina årssummeringar också, för det är en av de bästa filmerna jag sett i år. Jag tror att min recension sammanfattar på ett ganska bra sätt vad jag tyckte och tänkte.
2. Ungdomsfängelset (Sciuscià, Vittorio De Sica, 1946)
Skönt att nu ha bekräftat att det inte bara är Cykeltjuven jag gillar, utan även andra filmer från samma tid och rum. Denna tidiga De Sica-film är på alla sätt älskvärd och bär en skarp samhällskritik som ännu i dag är högst relevant när dårar i avsaknad av verklighetsförankring förespråkar hårdare straff för yngre lagförbrytare.
1. Soldater i månsken (Tomas Alfredson, 2000)
Så oerhört elegant, Alfredson var mycket väl en mästare redan långt innan han fick internationellt erkännande. Soldater i månsken är en produktion som mig veterligen helt saknar motstycke i svensk tv-historia. Blotta tanken gör mig direkt sugen på att se om, trots fyra timmars speltid. Vem kunde ana.
5. Skuggor på Manhattan (Shadows, John Cassavetes, 1959)
Cassavetes regidebut fann jag utomordentligt tjusig, en fin film om dåtidens hipsterkultur. Filmens intrig delar dramaturgi med jazzmusikens spretighet på ett synnerligen intressant vis, som ger ett oväntat slags metafunktion.
4. City Island (Raymond De Felitta, 2009)
Den amerikanska indiefilmen har nog varit genren framför alla andra för min del det gångna året, vare sig det rört sig om nytt, gammalt eller mitt emellan. City Island hör till de bästa jag sett. Den har ett par scener som jag inte alls gillar, men i övrigt var den både rolig och rörande med relevanta poänger och en härlig värme.
3. Dagarnas skum (L'écume des jours, Michel Gondry, 2013)
Den kommer nog återfinnas i mina årssummeringar också, för det är en av de bästa filmerna jag sett i år. Jag tror att min recension sammanfattar på ett ganska bra sätt vad jag tyckte och tänkte.
2. Ungdomsfängelset (Sciuscià, Vittorio De Sica, 1946)
Skönt att nu ha bekräftat att det inte bara är Cykeltjuven jag gillar, utan även andra filmer från samma tid och rum. Denna tidiga De Sica-film är på alla sätt älskvärd och bär en skarp samhällskritik som ännu i dag är högst relevant när dårar i avsaknad av verklighetsförankring förespråkar hårdare straff för yngre lagförbrytare.
1. Soldater i månsken (Tomas Alfredson, 2000)
Så oerhört elegant, Alfredson var mycket väl en mästare redan långt innan han fick internationellt erkännande. Soldater i månsken är en produktion som mig veterligen helt saknar motstycke i svensk tv-historia. Blotta tanken gör mig direkt sugen på att se om, trots fyra timmars speltid. Vem kunde ana.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)