Kanske borde trean också vara med i beräkningen, men jag har inte för avsikt att gå in på filmerna i sig utan mer den helhet de utgör. Och de två första är väl då de viktigaste.
Att inte nämna Arnold vore förstås dåraktigt. Jag har inget alls till övers för honom i vanliga fall, utan tycker att nästan alla hans roller spelas rätt katastrofalt dåligt. Men när han får uppgiften att gestalta en maskin, så gör han det onekligen oklanderligt. Hans brytning och nästan överdrivet styltiga sätt att leverera repliker på är som klippt och skuret för rollen som Terminator. James Cameron kunde helt enkelt omöjligtvis hittat någon bättre för detta ändamål.
Liksom gårdagens inläggsämne fungerar även The Terminator på två för sammanhanget vitala nivåer. Filmmässigt hör den till det bästa Cameron åstadkommit, och som action hör den till det bästa som någonsin åstadkommits. Det kittlar i varenda nerv i kroppen.
Men den absoluta nyckeln till briljans är förstås slutet i första filmen, och hur detta spinns vidare på. Ingen hade mig veterligen tidigare utforskat tidsresekonceptet på ett liknande sätt. Att Cameron dessutom vid ett första försök lyckas bemästra det, är ju inte så dumt det heller. Visst kan man prata om logiska luckor som tidsresandet medför, men jag är av den bestämda uppfattningen att eftersom vi ännu inte lyckats genomföra en tidsresa av den här typen, vet vi omöjligtvis hur logiken kring den skulle fungera. Så det är ju bara spekulationer.
Nej, med Terminator-filmerna skapade Cameron definitivt verk som både utforskar intressanta teman kring tidsresor och mänsklighet, och som präglade både sin sam- och framtid.
Därför är The Terminator given en plats i Babels torns science fiction-kanon.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar