Grejen är att allt som Mad Max var på väg mot i del ett, gick i mål med del två. Jag tänker i klassisk punktform redogöra för varför Mad Max måste vara med här.
Postapokalypsen är förstås det mest uppenbara. Ingen annan film har förmodligen betytt så mycket för den estetik dessa öde landskap har. De australiska vidderna gör sig utmärkt och gav genren en standard att förhålla sig till, helt enkelt.
Kostymerna är även en del av detta. Norma Moriceau designade de som medverkar i andra filmen, där allt som påbörjats i ettan fullbordades. Att göra postapokalypsmodet till punk satt även det en standard. Mohawker och dylikt har aldrig varit coolt i verkligheten, men i framtiden när jorden gått under kommer det passa perfekt med combat boots och gasmasker.
Det är den kulturella påverkan, alltså. Förutom att det finns massor av detaljreferenser i olika sammanhang. Vidare till vad jag älskar (utöver ovanstående förstås, älskar ju givetvis denna postapokalyps i sig också).
Sak nummer ett jag älskar är hur den antar gamla western-motiv och Mel Gibson plötsligt är Clint Eastwood, fast i framtiden istället för dåtiden. För western är i sig rätt trist, men i postapokalypskostymen är det förstås underbart.
Sak nummer två är samurajer. Eller jag vet inte, jag tänker på sådana i alla fall. Jag är inte så värst påläst om Kurosawa och så vidare, men jag tycker att det går att ana spår. Om inte annat så definitivt i de svepande scenövergångarna.
Men vänta, det är ju det här som är Star Wars. Western och Kurosawa fast i en sci fi-miljö. Och så är soundtracket till Mad Max 2 nästan som en kopia på John Williams Star Wars-teman också. Så det är ju uppenbarligen den övergripande anledningen till varför jag älskar Mad Max.
Ja det var väl lite grejer det. För sin specifika subgenre har nog ingen film varit lika inflytelserik eller betydande som de två första Mad Max-filmerna.
Och därför är Mad Max och Mad Max 2 givna en plats i Babels torns science fiction-kanon.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar