Babels torns science fiction-kanon #5: Terrassen

Jag kör på! Så länge jag har filmer som måste vara med i listan är det väl lika bra att bara fortsätta liksom. I dag blir det lite smalare än de tidigare, ändock fundamental

Terrassen (La jetée, Chris Marker, 1962)

Den största, tydligaste direkta påverkan Terrassen har haft på efterföljande science fiction-film är förstås i De 12 apornas armé, som är mer eller mindre en kommersiell långfilmsversion av den. Men det blir det nog mer om när (om?) den får en plats i denna inläggsserie. I förlängningen har det lett till teman i exempelvis Oblivion också förstås. Den finns säkerligen refererad i andra sammanhang med.

Terrassen är utan tvekan en konstfilm (utan att göra någon som helst distinktion mellan konst och underhållning i film). Det var liksom så Chris Marker jobbade. Nästan uteslutande består den av stillbildsfotografier som ackompanjeras av en berättarröst. En utmärkt berättarröst. Den kan vara svårfångad, verka mindre intressant än den är, klurig. Men den som håller sig fast hela halvtimmen den spelas (föredömlig speltid!) får sig en rejäl twist på slutet. På så sätt kan man se den som rätt långt före sin tid, då dessa överraskande vändningar inte blev så jättepoppis i sci fi-filmen förrän senare.

Det är en synnerligen annorlunda postapokalyps, och ett väldigt intrikat användande av tidsresetemat. Terrassen är därför oerhört intressant både ur ett rent filmperspektiv såväl som ur science fiction-vinkeln. Kanske är det även Chris Markers främsta verk.

Därför är Terrassen given en plats i Babels torns science fiction-kanon.