Jag är rätt säker på att jag redan vid tidigare tillfällen på denna blogg redogjort för hur allt är förutbestämt, bland annat när jag skrev om Slakthus 5 tror jag. Och säkert fler gånger, typ kring Cloud Atlas. Och nu är jag här igen, efter att ha sett Slacker (Richard Linklater, 1991) och Waking Life (Linklater, 2001).
Många verkar - av kortfattad internetsökning att döma - läsa Slacker som en redogörelse för en slackerkultur i början av 90-talet. Att den bara skulle skildra några av slumpen utvalda människor i deras vardag, en vardag befriad från åtaganden. Motsvarande kulturer har väl under andra årtionden och geografiska sammanhang kallats för beatniks, bohemer, hippier och så vidare i oändlighet. Det porträttet hade med andra ord inte varit vare sig särskilt djupsinnat eller ens så värst intressant, om det inte fanns fler dimensioner av berättelsen.
Det går förstås att säga mycket om dialogen filmen igenom, men det vore inte relevant i sammanhanget. Den enda direkt vidkommande talscenen förekommer tidigt i filmens inledning. En man - spelad av Linklater själv - åker taxi och berättar för chauffören om hur varje val en människa tvingas göra resulterar i lika många nya verkligheter som antalet alternativ hon valde mellan. Således är allt i just denna verklighet förutbestämt och omöjligt att påverka, och vi som befinner oss i denna verklighet kommer alltid att uppleva just denna verkligheten som den enda verkligheten. Att det vidare finns ett närmast oändligt antal andra verkligheter som vi aldrig kommer kunna ta oss till är i mångt och mycket irrelevant för vår egen tillvaro.
I filmens fortsättning löser karaktärer av varandra. Antingen genom att stanna upp för att prata eller bara genom att kameran byter fokus. Oavsett vilket så har den blotta närvaron av personen som tidigare följdes, och hennes handlingar, en direkt påverkan på vad nästföljande scenario handlar om. Det är inte uttalat i filmen, kopplingarna är aldrig explicita. Men jag lovar er att de finns där, bortom det vi möjligtvis kan se. Hur som helst fortgår filmen på detta vis till sitt slut, som en lång kedja av händelser. I själva verket utgör händelserna en kedjereaktion, dock utan något vitalt avslut.
Men detta tror jag även är Linklaters poäng, vilket skall få stöd i hans tio år senare film Waking Life, en film som utgörs av en serie metadrömmar, hyfsat förvirrande. I en av filmens sekvenser pratar en man även här om determinismen. Han förklarar hur allt i världen hänger ihop genom vetenskapliga regler, och att dessa vetenskapliga regler bevisar världens förutbestämdhet. Människan liksom alla andra organismer fungerar som ett maskineri, och utgör ett viktigt kugghjul i det maskineri som är universum. För att maskinen ska kunna fortgå krävs att människan uppfyller sin roll som kugghjul, varför hon även oundvikligen gör detta.
I en av filmens slutscener pratar en annan man, även denna spelad av Linklater. Han pratar om hur tiden är en illusion, lite på samma sätt som tralfamadorianerna gör i Slakthus 5, för att återkoppla dit. Att människan egentligen bara upplever ett kort ögonblick, men uppfattar det som en hel tidslinje. Här tangeras på något sätt föreställningen om den linjära och för den delen kronologiska tiden som en konstruktion skapad bara för att människan enklare ska förstå tillvaron, en föreställning som i sin tur per automatik förespråkar determinismen. Allting händer, har alltid hänt och kommer alltid att hända.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar