Filmreflektion: Det magiska ljuset

Egentligen har jag inte så mycket att skriva om Det magiska ljuset (Yeelen, Souleymane Cissé, 1987), det är en så pass speciell film att den nog måste upplevas, men jag ska försöka få ur mig någonting.

Baserad på en gammal malisk legend handlar Det magiska ljuset om en far och en son, båda besitter magiska krafter, båda måste bli varse den andre. Den som gillar fantasy kan ju föreställa sig att de kommer känna igen sig, men jag har svårt att se det. Det är inte de afrikanska miljöerna som är främmande, utan kulturyttringarna i ritualer, leverne och kommunikation som känns som utomjordiska. Berättelsen utspelar sig under motsvarande medeltiden, i västafrika, och kunde inte varit mer olik allt annat jag någonsin har sett. Berättandet känns uppstyckat och förvirrande, men om det beror på filmen eller mig är svårt att säga. Karaktärerna är väldigt identitetslösa, men om det beror på filmen eller min oförmåga att relatera är även det svårt att säga. Sederna ter sig märkliga, det blir klart mer symboliskt när en afrikansk trollman offrar en albino, än när infödingarna i King Kong offrar en av sina egna, eller är det bara jag som inte förstår.

Utöver att stora delar av filmen är häpnadsväckande bara i sin existens, för att det är så annorlunda, finns det delar jag kan relatera till som filmkonst. Dessa delar tordes nog vara min allra största behållning med filmen, när allt kommer omkring. Om möjlighet ges att få se en kvalitativ kopia av Det magiska ljuset tycker jag att chansen ska tas, för visuellt är den fulländad. De redan nämna miljöerna är väldigt vackra i sig, och Cissé har gjort sitt allra mest yttersta för att frambringa det mest bländande i varenda tagning. Jag ser fram emot att själv få göra detta, se den i god kvalitet, och förtrollas jag med.

Topp5-fredag #16: Apor

I dag är det den inofficiella apdagen, jag tänkte därför göra en lista med favoritapor i musiken. Liksom Arctic  Monkeys, Gorillaz, The Blow Monkeys och förstås The Monkees. Men jag kom inte längre än så och övergav idén. Andra naturliga valet blir förstås apor på film, för såna finns det ju gott om. Inte minst finns många favoriter.

5. Kong i King Kong (Merian C. Cooper och Ernest B. Schoedsack, 1933)

Många skulle förmodligen hävda att Kong är given på förstaplatsen. När jag sätter honom som femma resonerar jag som så att han knappt ens är stjärnan i sin egen film. Nog för att han betraktas som en gud av lokalbefolkningen, men han delar ändå ön med diverse dinosaurier som är betydligt mycket coolare, förstås.

4. Schimpanserna i laboratoriet i 28 dagar senare (28 Days Later..., Danny Boyle, 2002)

De må se ut som helt vanliga schimpanser, men det rör sig trots allt mer eller mindre om människoätande monsterapor som förvisso inte får allt för mycket utrymme i filmen, men spelar stor roll i ett starkt anslag.

3. Primaten med benet i År 2001 - Ett rymdäventyr (2001: A Space Odyssey, Stanley Kubrick, 1968)

Väldigt klassisk öppningssekvens, och även välförtjänt sådan. Denna uråldriga apa tog upp benet och använde det som ett vapen, ett verktyg. Genom denna handling började utvecklingen mot dagens människa.

2. Nikko i Trollkarlen från Oz (The Wizard of Oz, Victor Fleming, 1939)

Nikko är ledaren för de flygande aporna. Liksom i nästan alla andra fall vad gäller detta mästerverk till film är sminket och kostymerna förtjusande, det råder inget tvivel om att dessa apor verkligen är just apor. Blå apor med vingar. Och Nikko är den främste av dem alla.

1. Dr. Zaius i Apornas planet (Planet of the Apes, Franklin J. Schaffner, 1968)

Den huvudsaklige representanten för orangutangerna, den till synes allvetande och tydligt starkt människoföraktande vetenskapsministern Dr. Zaius är en hemskt träffande porträttering av den vita mannens historiska överhet, fast gestaltad av en apa. Istället för att vara en brutal tyrann som följer "har mycket, vill ha mera"-principen representerar han den intellektuella och bildade fascismen. Det finns givetvis fler fantastiska karaktärer, inte mins apor, i Apornas planet, men ingen riktigt som Zaius.

Topp5-fredag #10: Sammanfattning av Kulturstudier och rörliga bilder

Jag gör som för några veckor sen och sammanfattar den kursen jag just tagit mig igenom (sånär som på en tenta som kvarstår, då) med en rad goda tips jag fått ta del av de senaste veckorna. Samtliga filmer väl sevärda.

5. King Kong (Merian C. Cooper och Ernest B. Schoedsack, 1933)

Det är framför allt vissa effekter och den historiska betydelsen som gör King Kong till en film man borde se. Jag har flertalet invändningar, diverse delar av historian som fördelaktigt hade kunnat plockas bort för att fokusera rätt. Men för sin tid är jag mäkta imponerad.

4. Persepolis (Vincent Paronnaud och Marjane Satrapi, 2007)

Stora och viktiga ämnen berörs. Kvinnoförtryck, utanförskap och krig står centralt i denna smått förtjusande coming of age-berättelse baserad på Marjane Satrapis självbiografiska serieromaner med samma namn. Stundtals väldigt engagerande och rakt igenom ett gediget animationsarbete som bibehåller seriekänslan väldigt väl.

3. Priscilla - öknens drottning (The Adventures of Priscilla, Queen of the Desert, Stephan Elliott, 1994)

Det här kändes på förhand inte som något jag skulle kunna komma att uppskatta alls, men charmerande karaktärer och en berättelse som får mig att glömma omvärlden bevisar motsatsen. Terence Stamp överglänser all konkurrens med en fantastisk rollprestation i en minst lika fantastisk rollfigur. Knappast utan brister, men onekligen en film jag glatt rekommenderar för alla att se.

2. La Noire de... (Ousmane Sembene, 1966)

Det historiska värdet blir per automatik centralt när det rör sig om filmer som är först med någonting. La Noire de... är först med att vara en senegalesisk långfilm. Det är tydligt att man tidigare var under franskt styre dels i och med att filmen i huvudsak utspelar sig i Frankrike men framför allt för att den mycket väl hade kunnat vara gjord av någon av de större franska nya vågen-regissörerna. Relevant berättelse smart berättad, behaglig längd och betydelsefull film.

1. Lawrence av Arabien (Lawrence of Arabia, David Lean, 1962)

Den avhandlades förvisso i Topp5-fredag #7, men förtjänar givetvis ändå att här höjas till skyarna.

Ett sant mästerverk som jag är väldigt glad att jag äntligen tvingades ta mig för att se. Över tre timmar är alltid i längsta laget, men i detta fall blir det aldrig det minsta påfrestande eller över huvud taget långtråkigt - sällsynt när det gäller kombinationen Jag och långa filmer. Det finns en enda detalj som hindrar mig från att utnämna den här till helt perfekt, vilken jag tänker utelämna för att fokusera på allt som gör den helt makalös. Skådespelet från hela ensemblen håller anmärkningsvärt hög kvalitet, miljöer och kostym ter sig så autentiskt jag någonsin kan föreställa mig, och den episka berättelsen är i sig en fröjd att följa. Ja, den är då sannerligen den måste-se-film som man ju läst överallt.