Det bjöds inte på särskilt mycket överraskningar i prisutdelningen, heller drog ingen film in den jordskredsseger som man kanske förväntat sig av typ Lincoln. Så det var rätt så jämnt och fint fördelat, kanske rent av rättvist. Argo blev bästa film och det var väl högst rimligt på nåt sätt. Jag har många fjolårsfavoriter jag hade valt framför den, men man vet ju hur den där filmakademien fungerar. Jag förstår liksom att The Perks of Being a Wallflower omöjligtvis kan vinna det priset, eller för den delen något mer tänkbara Looper.
En av mina onominerade favoriter, vars frånvaro jag däremot inte riktigt förstår är Cloud Atlas. Den moderna tidens mest ambitiösa film får inte ens nomineras till de sketna tekniska tröstpriser Wachowski-syskonen erövrade med The Matrix. Eller tja, det var ju uppenbarligen inte de som fick priserna, utan andra i produktionsteamet. De blev över huvud taget inte nominerade för någonting, vare sig för tretton år sen eller igår. Jag hade inte tänkt ta upp Cloud Atlas igen innan jag sett om den (vilket jag ämnar göra snarast), men har svårt att släppa det hån det innebär att den inte uppmärksammas av världens finaste filmpris. Kategorierna är många, där Cloud Atlas rimligtvis hade kunnat passa in. Men kanske är det så enkelt att akademien negligerar filmen på grund av att den står helt utanför Hollywood och ändå lyckas överträffa den industri som när denna gala. Kanske är det så att man inte vill uppmuntra till denna typ av kreativt skapande. Mycket sorgligt om det är så det är, men om det inte är så säger det istället allt för mycket om juryns förutsägbarhet och tråkiga smak.
I övrigt var Daniel Day-Lewis tacktal en fröjd, kanske rent av kvällens höjdpunkt, tillsammans med Ben Afflecks efterföljande och mer överväldigande sådana. Och så ska väl något sägas om de svenska framgångarna. Searching for Sugar Man hade förstås varit lika värdig vinnare om Malik Bendjelloul inte varit svensk, men det kanske jag är ensam om att tycka. Searching for Sugar Man är samma spektakel ändå, med samma höjdpunkter och samma brister. Men ändå kul för svenskt filmklimat förstås! Likaså de två ljudredigerarna som delade priset för Skyfall och Zero Dark Thirty.
Flest priser fick Life of Pi, den har jag fortfarande inte tagit mig för att se, även om jag länge planerat det. Men nu får det väl vara dags snart. Efter det kan vi lämna det gångna året och åter ägna oss åt de 50- och 60-talsmatinéer vi alla egentligen helst av allt kollar på.
Visar inlägg med etikett The Perks of Being a Wallflower. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett The Perks of Being a Wallflower. Visa alla inlägg
måndag 25 februari 2013
lördag 15 december 2012
Filmreflektion: The Perks of Being a Wallflower
Under en lång tid har jag, utan att egentligen veta varför, gått och väntat på och längtat efter att få se denna film. Det fanns bara någon magkänsla som sa mig att det här är något jag kommer uppskatta. Och så rätt min mage skulle visa sig ha.
The Perks of Being a Wallflower (Stephen Chbosky, 2012) är något så sällsynt som en romanadaption som inte bara har manus skrivet av författaren själv, utan dessutom regisseras av densamme. Vad detta automatiskt medför är att vad som berättas i filmen verkligen representerar Chboskys vision, risken att man tappar relevanta trådar och missar viktiga detaljer minimeras. Risken som istället uppstår med detta fenomen är att mindre relevanta detaljer följer med, som en utomstående hade plockat bort på vägen. I och med att Chbosky dock inte bara är romanförfattare, utan även etablerad dito för manus efter flerårig erfarenhet inom TV-mediet, minimeras även dessa risker och i slutändan är The Perks of Being a Wallflower väldigt tät och rik utan några som helst onödiga scener eller oförklarade berättelselinjer.
Vad jag förväntade mig av filmen var en film i stil med Juno (Jason Reitman, 2007) och 500 Days of Summer ((500) Days of Summer, Marc Webb, 2009), det vill säga en tonårsvänlig, indiepopfylld, ungdomligt romantisk komedi, utan allt för mycket tyngd i. Och nog för att jag älskade dessa två filmer, men The Perks of Being a Wallflower är långt mycket mer än så. Det första som slog mig var förvisso hur det inte kändes riktigt rätt, eller kanske snarare hur allt kändes lite för rätt, när filmen efter en supersnygg inledning till förtexter och så, kändes som en allt för konventionell och oinspirerad historia. Ack så fel det skulle visa sig att jag hade. För inte långt efter dessa dåliga tankar fångades jag in av filmens oerhört älskvärda karaktärer och en igenkänningsfaktor, rakt omöjlig att ens försöka värja sig emot. Det som gör detta större än tidigare nämnda filmer är de många nivåerna den berör på. Juno har förvisso en tonårsgraviditet och 500 Days of Summer har en klurig kärleksrelation, men det är också allt. The Perks of Being a Wallflower behandlar både ensamhet, utanförskap, problematisk kärlek och allt det innebär att vara i sina mellersta tonår. Lägg till på det en traumatisk uppväxt som vägrar lämna en ifred och de psykiska men man lever med för det. För mig svämmade känslorna över.
Jag tror att de flesta människor i världen någon gång har känt hur de inte passar in, de flesta människor har förmodligen någon gång känt en oändlig ensamhet, även omgivna av vänner. På samma sätt har förmodligen de flesta varit med om olycklig kärlek, och även om desto färre haft en verkligt traumatisk uppväxt, kan man föreställa sig att de flesta har gjort och varit med om saker de vill ha ogjorda, och således även har oönskade minnen som inte går att bli av med. Under stora delar av filmen flödade tårar som vattenfall, vilket jag inte är helt van med när jag ser filmer, varför jag givetvis tolkar detta som något extra berörande. Men inte helt sällan var det andra känslostormar som angrep mig, då i form av skratt och välbehag. Förhoppningsvis följs känslan av missanpassning och ensamhet av en motsats, känslan av hur allt plötsligt bara är rätt. Man har funnit sin tillhörighet hos vänner som ser och hör, helt enkelt uppmärksammar en. Detsamma gäller för den olyckliga kärleken, och kanske kommer man någon gång rent av över de minnen som jagar en. Dessa företeelser är i filmen lika bärande som den stora sorgen.
I och med att alla nämnda moment kändes applicerbara på mina tonår (i varierande grad och på olika vis) träffade filmen rakt igenom huden, rätt in i märgen på mig. Problemen med konventionellt berättande och vissa stereotyper kvarstår, men jag vet inte om jag nödvändigtvis ser dem som problem längre. Genom att göra berättelsen konventionell men ändå så stark, blir nästan upplevelsen ännu starkare. På samma sätt funkar stereotyperna, vilka man inte alls är beredd att beröras av. När de väl lyckas, lyckas de desto starkare istället.
Vad jag inte har tagit upp är filmens musik. Den punkten stämde onekligen in med mina förväntningar. Bowie, Dexy's, New Order, Sonic Youth och Joey Ramones version av Christmas (Baby Please Come Home) är uppenbarligen musik som faller en väl i smaken, och även den passar perfekt in på mina tonår.
Annars har jag väl egentligen bara hunnit med att beröra en enda aspekt av filmens kvaliteter, så avslutningsvis vill jag bara tillägga att Ezra Miller är en ny favoritskådespelare i och med sin makalösa rolltolkning här.
The Perks of Being a Wallflower (Stephen Chbosky, 2012) är något så sällsynt som en romanadaption som inte bara har manus skrivet av författaren själv, utan dessutom regisseras av densamme. Vad detta automatiskt medför är att vad som berättas i filmen verkligen representerar Chboskys vision, risken att man tappar relevanta trådar och missar viktiga detaljer minimeras. Risken som istället uppstår med detta fenomen är att mindre relevanta detaljer följer med, som en utomstående hade plockat bort på vägen. I och med att Chbosky dock inte bara är romanförfattare, utan även etablerad dito för manus efter flerårig erfarenhet inom TV-mediet, minimeras även dessa risker och i slutändan är The Perks of Being a Wallflower väldigt tät och rik utan några som helst onödiga scener eller oförklarade berättelselinjer.
Vad jag förväntade mig av filmen var en film i stil med Juno (Jason Reitman, 2007) och 500 Days of Summer ((500) Days of Summer, Marc Webb, 2009), det vill säga en tonårsvänlig, indiepopfylld, ungdomligt romantisk komedi, utan allt för mycket tyngd i. Och nog för att jag älskade dessa två filmer, men The Perks of Being a Wallflower är långt mycket mer än så. Det första som slog mig var förvisso hur det inte kändes riktigt rätt, eller kanske snarare hur allt kändes lite för rätt, när filmen efter en supersnygg inledning till förtexter och så, kändes som en allt för konventionell och oinspirerad historia. Ack så fel det skulle visa sig att jag hade. För inte långt efter dessa dåliga tankar fångades jag in av filmens oerhört älskvärda karaktärer och en igenkänningsfaktor, rakt omöjlig att ens försöka värja sig emot. Det som gör detta större än tidigare nämnda filmer är de många nivåerna den berör på. Juno har förvisso en tonårsgraviditet och 500 Days of Summer har en klurig kärleksrelation, men det är också allt. The Perks of Being a Wallflower behandlar både ensamhet, utanförskap, problematisk kärlek och allt det innebär att vara i sina mellersta tonår. Lägg till på det en traumatisk uppväxt som vägrar lämna en ifred och de psykiska men man lever med för det. För mig svämmade känslorna över.
Jag tror att de flesta människor i världen någon gång har känt hur de inte passar in, de flesta människor har förmodligen någon gång känt en oändlig ensamhet, även omgivna av vänner. På samma sätt har förmodligen de flesta varit med om olycklig kärlek, och även om desto färre haft en verkligt traumatisk uppväxt, kan man föreställa sig att de flesta har gjort och varit med om saker de vill ha ogjorda, och således även har oönskade minnen som inte går att bli av med. Under stora delar av filmen flödade tårar som vattenfall, vilket jag inte är helt van med när jag ser filmer, varför jag givetvis tolkar detta som något extra berörande. Men inte helt sällan var det andra känslostormar som angrep mig, då i form av skratt och välbehag. Förhoppningsvis följs känslan av missanpassning och ensamhet av en motsats, känslan av hur allt plötsligt bara är rätt. Man har funnit sin tillhörighet hos vänner som ser och hör, helt enkelt uppmärksammar en. Detsamma gäller för den olyckliga kärleken, och kanske kommer man någon gång rent av över de minnen som jagar en. Dessa företeelser är i filmen lika bärande som den stora sorgen.I och med att alla nämnda moment kändes applicerbara på mina tonår (i varierande grad och på olika vis) träffade filmen rakt igenom huden, rätt in i märgen på mig. Problemen med konventionellt berättande och vissa stereotyper kvarstår, men jag vet inte om jag nödvändigtvis ser dem som problem längre. Genom att göra berättelsen konventionell men ändå så stark, blir nästan upplevelsen ännu starkare. På samma sätt funkar stereotyperna, vilka man inte alls är beredd att beröras av. När de väl lyckas, lyckas de desto starkare istället.
Vad jag inte har tagit upp är filmens musik. Den punkten stämde onekligen in med mina förväntningar. Bowie, Dexy's, New Order, Sonic Youth och Joey Ramones version av Christmas (Baby Please Come Home) är uppenbarligen musik som faller en väl i smaken, och även den passar perfekt in på mina tonår.
Annars har jag väl egentligen bara hunnit med att beröra en enda aspekt av filmens kvaliteter, så avslutningsvis vill jag bara tillägga att Ezra Miller är en ny favoritskådespelare i och med sin makalösa rolltolkning här.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)