Till Douglas Adams minne

Det verkar som att folk väljer att uppmärksamma Douglas Adams i dag, på hans födelsedag. Det är lite märkligt det där, hur vet man om man ska välja födelsedagen eller dödsdagen för att hedra någon? Dessutom är ju 25 maj den officiella handduksdagen, så det borde väl egentligen rimligtvis vara då vi alla ägnar honom våra tankar. Men om till och med Google tänker på honom i dag, så gör väl jag det också.

Min första kontakt (till min vetskap) med Adams var genom peka-och-klicka-spelet Starship Titanic (1998) någon gång som barn. Förmodligen runt åtta, tio års ålder eller nåt sånt. Jag kan inte tänka mig att jag förstod mycket av vad som hände, men jag greppade i alla fall idén om ett rymdskepp som likt verklighetens Titanic gick åt pipsvängen. Jag har länge varit sugen på att ge mig på det på nytt, men det har inte blivit av.

I gymnasiet läste jag igenom Liftarens guide till galaxen-pentalogin och föll som en fura för Adams fantastiska språk. Dessa böcker skulle påverka allt jag skrev vid den tiden, och kanske än i dag. Min svensklärare ansåg min första novell påminna om Lennart Hellsing (vilket ju förstås är positivt), men i själva verket var det nog Adams arv som talade. Jag läste även den härliga reseskildringen Sista chansen (1990) som han gjorde tillsammans med Mark Carwardine där de reser runt jorden för att se alla dess allra farligaste djur. Magnifik läsning. Vid sidan av dessa bläddrade jag även mycket i den högst påhittade ordboken The Meaning of Liff (1983) och dess utvecklade uppföljare The Deeper Meaning of Liff (1990) och log glatt åt deras dumma finurlighet.

Filmatiseringen av liftarens guide-berättelsen kom 2005 och passade bra att se när den var relativt ny. Till skillnad från många andra underhölls jag mycket väl av den. Jag såg även BBC-serien från 1981 men den upplevelsen kan man väl i stora drag sammanfatta som mindre spektakulär.

För ett par år sen fann jag på stadsmissionen Terry Jones roman Stjärnskeppet Titanic, skriven utifrån datorspelet, och började läsa. Jag kände igen mig i språket och idéerna både från spelet och från Adams, även om det inte var han som författat orden. Bara härom året såg jag även om Doktor Snuggles (Jeffrey O'Kelly, 1979-1981) och kom underfund med att Adams skrivit ett par av avsnitten. Med det faktum i åtanke, att jag de senaste åren inte haft någon närmare relation till Adams verk än så säger mig att jag dels borde läsa om den där underbara romansviten (vilket jag sagt till mig själv allt för länge nu), samt fördjupa mig i hans övriga bibliografi. För det ska han veta där i sin grav, att vi tänker på honom.

Filmreflektion: Robot & Frank

Ännu en film från förra året som jag får ta igen i efterhand. I går såg jag Robot & Frank (Jake Schreier, 2012).

Jag har många svaga punkter som filmer kan spela på för att vinna min kärlek. En är förstås cyniska gubbar. Alla älskar väl egentligen bittra äldre herrar, och finner dem charmanta, och som sagt är jag inget undantag. Frank är en äldre herre, bitter och cynisk. Han är en hyllning till ensamheten och isoleringen, människokontakt har han inte mycket till övers för, bortsett från vid sina biblioteksbesök. Detta gör honom förstås ännu mer till en kuf, och givetvis en väldigt lättgillad sådan.

Nästa svaga punkt som bockas för är robotar. Alla älskar väl egentligen dem också, en robot har ju förmågan att spegla allt som går att älska i en människa, men genom att istället vara en robot blir det onåbart och något slags upphöjd drömfigur. Roboten som flyttar in hos Frank är underbar. Dess enda uppgift i världen är för Franks självförverkligande, och dess pragmatiska synsätt på saker och ting, och ytterst praktiska tillvägagångssätt för att uppnå sina mål är beundransvärda. Hade det varit en människa så hade det varit just den perfekta människan.

Jag har svårt att inte se Frank och Robot som de två sidorna av Marvin i Liftarens guide till galaxen där Frank gestaltar hans personlighet, och roboten blir förstås hans robotik. En väsentlig skillnad är förstås att de här är varandras umgänge. Roboten är dömd att alltid göra det bästa för Frank, och för Frank blir roboten en partner som ger honom livsgnistan tillbaks.

Det är ett väldigt fint drama, ganska roligt och skapligt lättsamt. Ändå väcks klassiska frågor om vad det innebär att vara människa, vilka förpliktelser och privilegier som automatiskt medförs, samt hur man skulle tänkas förhålla sig till en robot, när roboten är så lik människan, fast bättre på alla egentliga sätt.

Även om jag knappast är överrumplad över vad jag sett, eller ser filmen som något långt utöver det vanliga, så är det just den här typen av filmer jag älskar mest med dagens filmklimat. Udda, indiefilmer som ändå anspelar på att ha ett större värde, småproduktioner som multipliceras med sig själva för att uppnå sitt filmiska värde. Robot & Frank är på alla sätt och vis en sådan, speciell och väldigt härlig pärla till film.