Åh, det är en sån godbit, Apornas planet. Som barn såg jag den mest som en äventyrsfilm med apor, det var gott nog för mig. Ser man till helheten är den ju dock mer intrikat än så, förstås.
Den kombinerar rymdfärd med tidsresa på ett sätt som minst sagt får en att höja på ögonbrynen, framför allt om man inte känner till filmens slut sedan innan. Vidare har den postapokalyptiska teman och en estetik som kombinerar detta med djungler och som sagt apor. Ja, man hör ju förstås hur förtjusande det låter.
Aporna ja, som fick akademipris för sina sanslöst fina kostymer, är således supersnygga. De är en trovärdig evolutionsmässig följd av vår tids motsvarande primater. Lägg till Charlton Heston i huvudrollen och det är fest. Han överspelar helt lysande, varenda replik levereras med en brinnande innerlighet som gränsar till pekoral, men istället blir genial ur Hestons mun.
Tim Burton tillförde i sin nyinspelning en ytterligare poäng i slutet av filmen, kring vilken det råder delade meningar. Jag tycker den är en utmärkt modernisering. Men oavsett vilket, så kan nog de flesta enas om att originalfilmen i själva verket var perfekt redan som den var, inte minst i science fiction-kontext.
Därför är Apornas planet given en plats i Babels torns science fiction-kanon.
