Philip Seymour Hoffman

Det är djupt sorgligt, det som har hänt. En av vår tids allra största skådespelare har av allt att döma genom en olycklig heroinöverdos gått ur tiden. Philip Seymour Hoffman lever inte längre.

Det är betyngande att skriva, det är för all del desto mer betyngande att höra, att tänka på. Min relation till Hoffman var djupt förankrad i makalösa karaktärsporträtt och ett oerhört konnesörskap vad gäller de roller han tog åt sig. Något slags bevis, om än bara för mig själv, är den betygstatistik vad gäller mina egna bedömningar, som han representerar. Det finns ingen annan skådespelare jag sett så många filmer med, som hållit så hög standard. Det är en statistik han toppar, och det är en statistik som säger så mycket om hans skådespelarpersona.

En av mina starkaste bilder av Hoffman är den från Happiness, där han med enorm övertygelse gestaltar depressiva Allen, en man som inte har särskilt mycket kvar att leva för. Utan vidare paralleller kan ändock konstateras att Hoffman sannerligen besitter förmågan att göra en rollgestaltning till verklighet.

Vidare är det svårt att undgå briljansen som visas i huvudrollen i Synechdoche, New York. Jag har själv inte ännu omfamnat den till fullo, känner jag. Även om jag ser fram emot att en vacker dag sätta världens-bästa-film-stämpeln på den. Ofrånkomligt är hur som helst den oerhörda prestation som krävs för att fylla skorna som tillhör den högst egensinniga regissör som är filmens huvudroll. Utan Philip Seymour Hoffman i dessa stora skor är det tveksamt huruvida Charlie Kaufman ens hade varit ett namn inom filmregin, och inte bara det välförtjänta som manusförfattare. Oavsett vilket, så gjorde de tillsammans en helt makalös film.

Det råder dock inget tvivel om att jag främst kommer minnas Hoffman för ett specifikt, och just detta specifika samarbete. Tillsammans med geniregissören Paul Thomas Anderson uppnådde Hoffman sannerligen stoverk. Från den alldeles utomordentliga långfilmsdebuten Hard 8, via vad som inte kan betraktas som annat än mästerverk i Magnolia vidare till senaste exemplet The Master har Hoffman inte bara antagit utmaningar som satt hans förmågor på prov, utan roller som både låtit honom själv utvecklas så väl som överbevisa sin enorma kompetens. Anderson är sedan sin första film en av de främsta regissörerna i modern tid, men det är en relevant fråga att ställa sig hur filmerna hade varit utan sina magnifika rollprestationer av vilka Hoffman är en oförneklig nyckelgestalt. Inte minst är nämnda The Master ett ypperligt exempel på detta.

Sägas bör att jag absolut hade förväntat mig, och hoppats på ett långt mer långgående samarbete mellan dessa två moderna filmiska hjältar, två människor som tillsammans gjorde saker de allra flesta aldrig har anledning att mer än drömma om. Samtidigt, för att nå något slags positiv vinkel, önskar jag att Hoffman har det bättre var än han är nu, än han hade det i vårt sinnesliv. Brukar man heroin, har man med allt att förmoda mer att önska av världen. Förhoppningsvis är det där han har hamnat.

Filmreflektioner: Miranda July

Det börjar väl bli dags att komma igång igen. Den där roliga nyheten jag förvarnade om förra veckan låter dröja på sig nån dag till, men snart kommer den med. Dessförinnan vill jag bara kortfattat nämna ett par filmer jag sett nyligen, båda regisserade av Miranda July. Miranda July är kanske främst performance-konstnär. Eller jag vet att hon sysslar med det också i alla fall, och jag får intrycket av att det är en stor grej. Jag fattar inte sånt, alls. Mycket av det skiner igenom i hennes filmer, dels i hennes karaktärer, men även i filmernas metaforer. Då fattar jag det bättre. Och det är det som gör henne bra.

Me and You and Everyone We Know (July, 2005) kretsar kring en man i skilsmässa och vad som händer runt omkring honom. Det är som en kedja av karaktärer och narrativ som länkas samman, inte bara på ett håll utan på flera. En del skulle säkert säga att det är dessa karaktärer som filmen handlar om, men det vore att reducera Julys intrikata manus till nåt slags novelltävlingsbidrag. Filmen handlar snarare om att värdesätta livet, ta tillvara på det. För mig fungerar filmen som en positiv motpol till det elände Paul Thomas Anderson skapade i Magnolia (Anderson, 1999), givetvis får den då inte samma tyngd, men att ens röra sig i Magnolias närhet är väl det bästa en dramafilm någonsin kan göra.

Hennes andra film heter The Future (July, 2011), den har jag också sett. Filmen som sådan var jag inte lika förtjust i, men hur den levererar sitt budskap imponerade desto starkare. Den manliga huvudkaraktären kan stoppa tiden, tills han efter en dialog med månen inser att det bara är för honom tiden står stilla. Och det är väl så hela livet går till. Förutom delen med månen då, kanske. På sätt och vis blir det en naturlig följd av föregående film, det handlar som sagt om att ta tillvara på livet, men här ur en skapligt annorlunda vinkel. Här är det snarare en varning för att inte fastna, att inte bara stå still och se på när livet rusar förbi, när världen springer ifrån en. När ens älskade springer ifrån en. Ett misstag som jag inte tror att jag är ensam om att ha begått inte bara en gång.

Även om jag föredrar Me and You and Everyone We Know så tycker jag att båda filmerna är väl värda sin speltid, mycket bra.

Topp5-fredag #17: Ackompanjemang av min apokalyps

Folk talar om jordens undergång som om den vore relevant. Vissa använder ordet apokalyps, vilket kanske i sin egentliga betydelse vore roligare. Uppenbarelsen liksom. Numera används ordet mer i just sammanhanget undergång, och även om jag inte direkt kan sålla mig till den grupp dårar som tror att denna är nära så får jag erkänna att jag funderat en aning över det. Främst har jag tänkt på vilka låtar som skulle vara filmmusiken i scenen i filmen där just min värld går under. Så, fem låtar som skulle få ackompanjera min apokalyps. De har något slags cineastiskt värde, i hur jag upplever dem.

5. Jeff Buckley - New Year's Prayer

Den är obehagligt och enslig och känns på något sätt representativ för hur kroppen skulle reagera på att världen går under snart. Kan med fördel innefatta något slags knark i denna filmsekvens, det känns passande.

4. Larry Clinton - Heart and Soul

Jag gillar denna melodi väldigt mycket, och jag gillar tanken på att färdas bakåt i tiden genom musiken i samma ögonblick som verkligheten som vi känner den går under. I filmscenen dansar huvudpersonen (jag?) för sig själv efter för många glas billig whisky, när allt försvinner.

3. Blueboy - So Catch Him

Jag tänker mig ett snyggt kollage. I huvudsak en effektiv metafor i en bilfärd i motljus, ett motljus som blir allt starkare när allt tar slut. Detta klipps med bilder från övriga narrativ i filmen, liknande motsvarande sekvenser i typ Magnolia (Paul Thomas Anderson, 1999).

2. Roy Orbison - Only the Lonely

Återigen finns faktorn att musiken tar en bakåt, och det finns även något väldigt melankoliskt i många gamla poplåtar av den här typen som jag upplever det. Kanske just för att de alla har använts tidigare i sådana sammanhang på film.

1. Edward Elgar - Salut d'Amour

Det eviga måstet och det självklara valet i de flesta filmscener. Även här skulle det kunna röra sig om ett kollage, vilket inleds med en gatuviolinist som spelar stycket för att byggas på med piano och eventuellt mer stråkar när man byter scen. Även om låten är komponerad som en förlovningspresent så upplever jag den inte så. Förmodligen är det betingat i hur den används i Bert (SVT, 1994) och Tinker Tailor Soldier Spy (Tomas Alfredson, 2011), men för mig är den hur som helst väldigt vemodig och känns oundvikligt cineastisk. Därför är den givet förstahandsval.

Spotify-listan.