Årsavhandling 2012

Under det gångna året har jag knappt lyssnat på en enda ny skiva, utan bara återupptäckt gamla grejer. Kanske upptäckt en del gammalt för första gången också. Mestadels har musiken ersatts av filmtittande. Över 300 nya betyg är satta på filmtipset, vilket väl säger en hel del då jag har cirka sjuhundra betyg totalt. Så några av mina favoritfilmer från 2012 ska här räknas upp som ersättning för utebliven topp5-fredag och som ett slags sammanfattning av året som gått. Kul!

Några av de allra bästa filmerna har jag redan skrivit om, dem kan man uppdatera sig angående här i respektive inlägg:

Cosmopolis
Plurality
Argo
Looper
The Perks of Being a Wallflower

Lika många till ska nämnas, och jag vill innan jag kommer dit tydligt understryka att jag missat väldigt många filmer i år, som jag kan tänka mig varit väldigt bra. Så blir det ibland. Men här följer fem andra, som jag har sett och uppskattat.

The Amazing Spider-Man (Marc Webb, 2012)

Okej det ska sägas med en gång att nya spindelfilmen var en besvikelse. Jag reagerade främst på alla lovande trådar från första halvan av filmen som släpptes helt när Curt Connors dårskap tog över i andra halvan. Det borde kanske inte vara så förvånande att Marc Webb med sin knappa regihistorik misslyckas med att göra något mer helgjutet än detta, men jag trodde faktiskt att han skulle göra något mer intressant av det hela. Med allt det sagt så gillade jag ändå denna nya version. Sam Raimis trilogi som började utmärkt gick lite åt skogen i och med tredje filmen, och att då använda sig av den lite coolare hipster-Peter Parker i en reboot ligger så väl i tiden att det nästan blir löjligt. Men bara nästan. Andrew Garfield lyckas oväntat bra som Parker och Emma Stone är förtjusande. Curt Connors porträtteras också utmärkt och det känns som att mytologin är starkare i Webbs reinkarnation än vad den var i Raimis regi. Om jag skulle få frågan på stan, vad jag tyckte om nya Spider-Man, så skulle jag förmodligen svara att mjä den var väl sisådär. Men jag är väldigt pepp på att få en uppföljare, se var det bär. För det kan ha varit början på något stort, även om filmen i sig är långt från felfri.

Safety Not Guaranteed (Colin Trevorrow, 2012)

Javisst var det väl ganska spretigt och kanske lite fånigt på sina håll, men något fanns väl där, visst var det så? Jag hade stor behållning av Trevorrows långsfilmdebut. Om man bortser från nämnda brister kvarstår en härlig hybrid mellan något slags indie-romkom och science fiction. Må så vara att ambitionerna överstiger det faktiska slutresultatet men någonstans kan jag ändå se Trevorrows visioner av något väldigt speciellt. Det finns för övrigt mycket att älska med Safety Not Guaranteed, berättelsen har åtminstone ett par bottnar som man kan gräva i och flertalet karaktärer är lagom roligt udda, utan att det blir överdrivet. Ja, det var en härlig film när allt kommer omkring, med sin låga budget får den väl ses som en av årets större överraskningar.

Chronicle (Josh Trank, 2012)

Som koncept var Chronicle en av de bästa på det den gör, som film en aning mindre lyckad. Men när jag tänker tillbaka på den så gör jag det med stor glädje. Om jag ska jämföra med typ Cloverfield (Matt Reeves, 2008) och Trolljägaren (Andre Øvredal, 2012) som båda använder liknande grepp så föredrar jag utan tvekan Chronicles tema och berättelse. De scener där filmens huvudkaraktärer utforskar sina nyfunna telekinetiska krafter är både snygga och väldigt lekfulla, de ger karaktärerna nyanser såväl som för berättelsen framåt med stora steg. När jag såg filmen tyckte jag att den började lite trevande, för att bli lite för mycket mot slutet, men i efterhand känns det som att det beror mycket på vad man jämför med. Nu skulle jag snarare hävda att det rör sig om ännu en väldigt stark regidebut och att det ska bli väldigt spännande att se vad Josh Trank mer har att erbjuda, efter att ha börjat så spektakulärt.

The Dark Knight Rises (Christopher Nolan, 2012)

Kanske överdrivet uppenbart på listan, vad vet jag. Många tycker väl inte att den hör hemma här, att den skulle vara dålig. De fattar inte riktigt. Jag ser den inte som helt problemfri, men jag anser att problemen reduceras av allt som är så fruktansvärt ascoolt att man storknar. Det jag framför allt gillar är hur den skapade känslan av någonting större i och med hela trilogin. De tidigare två filmerna kändes i mångt och mycket som två fristående filmer (så till vida att de står väl på sina egna ben), vilket inte kan sägas för The Dark Knight Rises. Jag vill påstå att Batman Begins (Nolan, 2005) handlade om Bruce Wayne och hur han blev Batman, medan The Dark Knight (Nolan, 2008) handlade om Gotham och hur Gotham och dess organiserade brottslighet påverkats av Batmans närvaro och så vidare. The Dark Knight Rises bygger vidare på båda dessa teman och handlar om Gotham i stort så väl som Bruce Wayne och Batmans återkomst. Det som berättas ger ytterligare mening till de tidigare två filmerna, och de tidigare två filmerna ger all relevant mening till denna avslutning, vilket ger ett fullbordande som få andra trilogier kan stoltsera med.

Moonrise Kingdom (Wes Anderson, 2012)

Som jag såg fram emot Wes Andersons nya film när den kom. Det blev första gången för mig, som jag såg en film mer än en gång på bio. I går såg jag den en tredje gång, ett drygt halvår senare, och det cementerade min åsikt att detta är Andersons bästa film hittills. Det är svårt att sätta ord på vad det är, för det är så mycket som är så fantastiskt. I grund och botten rör det sig om en kärlekshistoria mellan två barn, snart tonåringar, som knappast kan undgå att beröra någon. Jag levde inte 65 när filmen utspelar sig, men den har en universal känsla av nostalgi som gör vem som helst juvenilt förälskade på nytt. Komplett med massor av Hank Williams och en fantastisk skådespelarensemble skapar denna nästan sagolika berättelse en inre sfär av magi som utsöndras i varenda scen, filmen igenom. Wes Andersons känsla för film är verkligen slående. Det är tydligt att han är helt självmedveten och har stenkoll på den del av filmhistorien som är relevant för honom och hans skapande, vilket ger hans filmer ett ständigt mervärde. Ändå känns det som att han i sina senaste filmer och då i synnerhet Moonrise Kingdom hittat hem till vad som är en säregen stil utan att kännas för krystad eller tillrättalagd.

Säkerligen kommer flertalet utmärkta filmer med release 2012 dyka upp efter hand här på bloggen under det kommande året, varför jag undviker att på något sätt rangordna ovan nämnda filmer. Så gott nytt år och så då.

Filmreflektion: The Perks of Being a Wallflower

Under en lång tid har jag, utan att egentligen veta varför, gått och väntat på och längtat efter att få se denna film. Det fanns bara någon magkänsla som sa mig att det här är något jag kommer uppskatta. Och så rätt min mage skulle visa sig ha.

The Perks of Being a Wallflower (Stephen Chbosky, 2012) är något så sällsynt som en romanadaption som inte bara har manus skrivet av författaren själv, utan dessutom regisseras av densamme. Vad detta automatiskt medför är att vad som berättas i filmen verkligen representerar Chboskys vision, risken att man tappar relevanta trådar och missar viktiga detaljer minimeras. Risken som istället uppstår med detta fenomen är att mindre relevanta detaljer följer med, som en utomstående hade plockat bort på vägen. I och med att Chbosky dock inte bara är romanförfattare, utan även etablerad dito för manus efter flerårig erfarenhet inom TV-mediet, minimeras även dessa risker och i slutändan är The Perks of Being a Wallflower väldigt tät och rik utan några som helst onödiga scener eller oförklarade berättelselinjer.

Vad jag förväntade mig av filmen var en film i stil med Juno (Jason Reitman, 2007) och 500 Days of Summer ((500) Days of Summer, Marc Webb, 2009), det vill säga en tonårsvänlig, indiepopfylld, ungdomligt romantisk komedi, utan allt för mycket tyngd i. Och nog för att jag älskade dessa två filmer, men The Perks of Being a Wallflower är långt mycket mer än så. Det första som slog mig var förvisso hur det inte kändes riktigt rätt, eller kanske snarare hur allt kändes lite för rätt, när filmen efter en supersnygg inledning till förtexter och så, kändes som en allt för konventionell och oinspirerad historia. Ack så fel det skulle visa sig att jag hade. För inte långt efter dessa dåliga tankar fångades jag in av filmens oerhört älskvärda karaktärer och en igenkänningsfaktor, rakt omöjlig att ens försöka värja sig emot. Det som gör detta större än tidigare nämnda filmer är de många nivåerna den berör på. Juno har förvisso en tonårsgraviditet och 500 Days of Summer har en klurig kärleksrelation, men det är också allt. The Perks of Being a Wallflower behandlar både ensamhet, utanförskap, problematisk kärlek och allt det innebär att vara i sina mellersta tonår. Lägg till på det en traumatisk uppväxt som vägrar lämna en ifred och de psykiska men man lever med för det. För mig svämmade känslorna över.

Jag tror att de flesta människor i världen någon gång har känt hur de inte passar in, de flesta människor har förmodligen någon gång känt en oändlig ensamhet, även omgivna av vänner. På samma sätt har förmodligen de flesta varit med om olycklig kärlek, och även om desto färre haft en verkligt traumatisk uppväxt, kan man föreställa sig att de flesta har gjort och varit med om saker de vill ha ogjorda, och således även har oönskade minnen som inte går att bli av med. Under stora delar av filmen flödade tårar som vattenfall, vilket jag inte är helt van med när jag ser filmer, varför jag givetvis tolkar detta som något extra berörande. Men inte helt sällan var det andra känslostormar som angrep mig, då i form av skratt och välbehag. Förhoppningsvis följs känslan av missanpassning och ensamhet av en motsats, känslan av hur allt plötsligt bara är rätt. Man har funnit sin tillhörighet hos vänner som ser och hör, helt enkelt uppmärksammar en. Detsamma gäller för den olyckliga kärleken, och kanske kommer man någon gång rent av över de minnen som jagar en. Dessa företeelser är i filmen lika bärande som den stora sorgen.

I och med att alla nämnda moment kändes applicerbara på mina tonår (i varierande grad och på olika vis) träffade filmen rakt igenom huden, rätt in i märgen på mig. Problemen med konventionellt berättande och vissa stereotyper kvarstår, men jag vet inte om jag nödvändigtvis ser dem som problem längre. Genom att göra berättelsen konventionell men ändå så stark, blir nästan upplevelsen ännu starkare. På samma sätt funkar stereotyperna, vilka man inte alls är beredd att beröras av. När de väl lyckas, lyckas de desto starkare istället.

Vad jag inte har tagit upp är filmens musik. Den punkten stämde onekligen in med mina förväntningar. Bowie, Dexy's, New Order, Sonic Youth och Joey Ramones version av Christmas (Baby Please Come Home) är uppenbarligen musik som faller en väl i smaken, och även den passar perfekt in på mina tonår.

Annars har jag väl egentligen bara hunnit med att beröra en enda aspekt av filmens kvaliteter, så avslutningsvis vill jag bara tillägga att Ezra Miller är en ny favoritskådespelare i och med sin makalösa rolltolkning här.