Topp5-fredag #45: Nikola Tesla

Jag fortsätter hålla mig utanför populärkulturen. Fast lite anknytning finns kvar. I veckan fyllde ett av historiens verkliga genier år, en man som fascinerar än i dag, åtminstone mig: Nikola Tesla. Så jag listar fem bra saker med honom.

5. Födseln

Nikola Tesla föddes under ett oerhört kraftigt åskväder, det sades att Nikola skulle komma att bli ett mörkrets barn, men hans mor fastslog att nej, han kommer vara ett barn av ljus. Sen gick han och uppfann elektriciteten, ungefär. Bra början!

4. Hans fotografiska minne djupa avsky mot pärlor

Tesla var ju som bekant en väldigt egensinnig och udda man, det är delvis därför man älskar honom. Och vad kan toppa den mest excentriske av de excentriske om inte fotografiskt minne. Givetvis hade Tesla fotografiskt minne. Och så hatade han pärlor, han klarade inte av dem. Han kunde undvika att prata med en kvinna för att denna bar pärlsmycken, om hans sekreterare gjorde det blev hon hemskickad. Excentriskt, var det.

3. David Bowies porträttering

Man älskar ju The Prestige (Christopher Nolan, 2006) för att det är en fantastiskt bra film. Men man älskar den ännu lite ytterligare för att David Bowie inte bara medverkar, utan dessutom spelar Nikola Tesla. Det är bara så självklart på alla plan.

2. Teslaspolen

Okej jag ska vara ärlig. Jag vet inte riktigt vad Teslaspolen gör, och jag är heller inte nämnvärt intresserad. För mig räcker det med denna fantastiska bild från Teslas laboratorie som ser vrålball ut.

1. Jordbävningsmaskinen

I själva verket var det förstås ingen jordbävningsmaskin Tesla hade byggt. Det var en liten oscillator (som om nån vet vad det är, jag kallar det nog jordbävningsmaskin ändå). Jordbävningsmaskinen kunde placeras på föremål och så började den skaka. Den hände av frekvensen som behövdes för att framkalla sin jordbävning. Så Nikola Tesla satt fast den på en bjälke i sin källare och snart började hela huset skaka. Tesla fick springa ner i källaren och slå sönder sin maskin med en slägga. Är det inte fantastiskt, säg.

Perfekt pop: Where Are We Now?

När sociala medier fick nys om Bowies nysläppta låt var plötsligt alla stora fans som hade längat i år och dar på nåt nytt från deras idol. I många fall var det säkert just så det låg till, men det är inte svårt att däribland känna igen vilka som snarare vill plocka enkla kredpoäng. Själv riskerar jag förstås att framstå på precis samma sätt, men å andra sidan kan jag inte gärna helt ignorera när David Bowie släpper nytt för första gången sedan jag började lyssna så smått på honom. Where Are We Now? är förstås jättebra men kanske inte så märkvärdig som hade kunnat önskas. I sina bästa stunder, i vissa melodifragment och tonala fraseringar påminner den om femton år gamla Thursday's Child (som råkar vara en av mina absoluta Bowie-favoriter), men det är mycket som inte når dess kvaliteter. Men ändå, klart som sjutton det är skitbra, det är det.

Filmreflektion: The Perks of Being a Wallflower

Under en lång tid har jag, utan att egentligen veta varför, gått och väntat på och längtat efter att få se denna film. Det fanns bara någon magkänsla som sa mig att det här är något jag kommer uppskatta. Och så rätt min mage skulle visa sig ha.

The Perks of Being a Wallflower (Stephen Chbosky, 2012) är något så sällsynt som en romanadaption som inte bara har manus skrivet av författaren själv, utan dessutom regisseras av densamme. Vad detta automatiskt medför är att vad som berättas i filmen verkligen representerar Chboskys vision, risken att man tappar relevanta trådar och missar viktiga detaljer minimeras. Risken som istället uppstår med detta fenomen är att mindre relevanta detaljer följer med, som en utomstående hade plockat bort på vägen. I och med att Chbosky dock inte bara är romanförfattare, utan även etablerad dito för manus efter flerårig erfarenhet inom TV-mediet, minimeras även dessa risker och i slutändan är The Perks of Being a Wallflower väldigt tät och rik utan några som helst onödiga scener eller oförklarade berättelselinjer.

Vad jag förväntade mig av filmen var en film i stil med Juno (Jason Reitman, 2007) och 500 Days of Summer ((500) Days of Summer, Marc Webb, 2009), det vill säga en tonårsvänlig, indiepopfylld, ungdomligt romantisk komedi, utan allt för mycket tyngd i. Och nog för att jag älskade dessa två filmer, men The Perks of Being a Wallflower är långt mycket mer än så. Det första som slog mig var förvisso hur det inte kändes riktigt rätt, eller kanske snarare hur allt kändes lite för rätt, när filmen efter en supersnygg inledning till förtexter och så, kändes som en allt för konventionell och oinspirerad historia. Ack så fel det skulle visa sig att jag hade. För inte långt efter dessa dåliga tankar fångades jag in av filmens oerhört älskvärda karaktärer och en igenkänningsfaktor, rakt omöjlig att ens försöka värja sig emot. Det som gör detta större än tidigare nämnda filmer är de många nivåerna den berör på. Juno har förvisso en tonårsgraviditet och 500 Days of Summer har en klurig kärleksrelation, men det är också allt. The Perks of Being a Wallflower behandlar både ensamhet, utanförskap, problematisk kärlek och allt det innebär att vara i sina mellersta tonår. Lägg till på det en traumatisk uppväxt som vägrar lämna en ifred och de psykiska men man lever med för det. För mig svämmade känslorna över.

Jag tror att de flesta människor i världen någon gång har känt hur de inte passar in, de flesta människor har förmodligen någon gång känt en oändlig ensamhet, även omgivna av vänner. På samma sätt har förmodligen de flesta varit med om olycklig kärlek, och även om desto färre haft en verkligt traumatisk uppväxt, kan man föreställa sig att de flesta har gjort och varit med om saker de vill ha ogjorda, och således även har oönskade minnen som inte går att bli av med. Under stora delar av filmen flödade tårar som vattenfall, vilket jag inte är helt van med när jag ser filmer, varför jag givetvis tolkar detta som något extra berörande. Men inte helt sällan var det andra känslostormar som angrep mig, då i form av skratt och välbehag. Förhoppningsvis följs känslan av missanpassning och ensamhet av en motsats, känslan av hur allt plötsligt bara är rätt. Man har funnit sin tillhörighet hos vänner som ser och hör, helt enkelt uppmärksammar en. Detsamma gäller för den olyckliga kärleken, och kanske kommer man någon gång rent av över de minnen som jagar en. Dessa företeelser är i filmen lika bärande som den stora sorgen.

I och med att alla nämnda moment kändes applicerbara på mina tonår (i varierande grad och på olika vis) träffade filmen rakt igenom huden, rätt in i märgen på mig. Problemen med konventionellt berättande och vissa stereotyper kvarstår, men jag vet inte om jag nödvändigtvis ser dem som problem längre. Genom att göra berättelsen konventionell men ändå så stark, blir nästan upplevelsen ännu starkare. På samma sätt funkar stereotyperna, vilka man inte alls är beredd att beröras av. När de väl lyckas, lyckas de desto starkare istället.

Vad jag inte har tagit upp är filmens musik. Den punkten stämde onekligen in med mina förväntningar. Bowie, Dexy's, New Order, Sonic Youth och Joey Ramones version av Christmas (Baby Please Come Home) är uppenbarligen musik som faller en väl i smaken, och även den passar perfekt in på mina tonår.

Annars har jag väl egentligen bara hunnit med att beröra en enda aspekt av filmens kvaliteter, så avslutningsvis vill jag bara tillägga att Ezra Miller är en ny favoritskådespelare i och med sin makalösa rolltolkning här.