Babels torns science fiction-kanon #5: Terrassen

Jag kör på! Så länge jag har filmer som måste vara med i listan är det väl lika bra att bara fortsätta liksom. I dag blir det lite smalare än de tidigare, ändock fundamental

Terrassen (La jetée, Chris Marker, 1962)

Den största, tydligaste direkta påverkan Terrassen har haft på efterföljande science fiction-film är förstås i De 12 apornas armé, som är mer eller mindre en kommersiell långfilmsversion av den. Men det blir det nog mer om när (om?) den får en plats i denna inläggsserie. I förlängningen har det lett till teman i exempelvis Oblivion också förstås. Den finns säkerligen refererad i andra sammanhang med.

Terrassen är utan tvekan en konstfilm (utan att göra någon som helst distinktion mellan konst och underhållning i film). Det var liksom så Chris Marker jobbade. Nästan uteslutande består den av stillbildsfotografier som ackompanjeras av en berättarröst. En utmärkt berättarröst. Den kan vara svårfångad, verka mindre intressant än den är, klurig. Men den som håller sig fast hela halvtimmen den spelas (föredömlig speltid!) får sig en rejäl twist på slutet. På så sätt kan man se den som rätt långt före sin tid, då dessa överraskande vändningar inte blev så jättepoppis i sci fi-filmen förrän senare.

Det är en synnerligen annorlunda postapokalyps, och ett väldigt intrikat användande av tidsresetemat. Terrassen är därför oerhört intressant både ur ett rent filmperspektiv såväl som ur science fiction-vinkeln. Kanske är det även Chris Markers främsta verk.

Därför är Terrassen given en plats i Babels torns science fiction-kanon.

Närläsning: Terrassen genom Oblivion

Stillbildskortfilmen Terrassen (La Jetée, Chris Marker, 1962) blev långfilm i och med De 12 apornas armé (12 Monkeys, Terry Gilliam, 1995) och har således nåt ut till fler science fiction-entusiaster än vad den annars hade gjort, för faktum är att det är en klurig och lite svårtillgänglig kortfilm. Alltså, inte svår att få tillgång till då den finns på youtube, men det är ingen Hollywood-blockbuster det rör sig om. Tvärtom. Det första jag tänkte när jag i helgen såg Oblivion (Joseph Kosinski, 2013) var just de tydliga spåren av denna kortfilm. När jag senare gjorde mina efterforskningar kring huruvida den generella kritikerkåren också snappat upp likheterna visade det sig att oväntat många var medvetna om dem. I Sverige har det inte varit överväldigande många dock, jag har hittat en enda recension där Terrassen alls nämns, då i förbifarten som en inspirationskälla utan att gå in mer på det. Men det är ändå det, därför är det den enda recensionen jag skulle kunna rekommendera av Oblivion. För faktum är, att om man inte fångar referenserna till och inspirationen av Terrassen eller åtminstone De 12 apornas armé så är man inte tillräckligt påläst, eller saknar gott omdöme nog att ge en rättvis bild av en film som i mångt och mycket bygger på ett slags postmodernistiskt potpurri av sci fi-verk.

Jag menar inte att man inte kan gilla filmen ändå, det kan man garanterat. Men det ger ett mervärde att veta varifrån saker kommer, och jag anser att om man finner sig själv kunnig och vetande nog att bedöma någon annans verk, så måste man först ha materialet att kunna förstå verket. Men nog om det.

Det är tydligt redan i Oblivions öppningssekvens, efter svepet över den öde marken, när Jack går in i sin minnesbild från en terrass (hör och häpna!) där han ser en kvinna. Detta är förstås väldigt likt Terrassen där huvudpersonen också har en minnesbild av den terrass där han först såg ansiktet av sin stora kärlek. Det är en minnesbild som hemsöker honom utan att han vet riktigt varför, just som med Jack i Oblivion. Orsakerna till det är dock inte desamma. Detta är på något sätt hela Jack Harpers personliga plot, det är den som för hans karaktärs utveckling framåt, det är den som för Oblivion framåt.

Utöver den tydliga likheten i berättandeverktyg finns även en handfull referenser inslängda, som förstärker kopplingarna till Chris Markers klassiker. Det kanske mest uppenbara är något så litet och meningslöst som ett par solglasögon. De solglasögon som bärs av Malcolm Beech i Oblivion är cirkulära och för osökt tankarna till vetenskapsmännen i Terrassen som bär liknande runda skyddsglasögon, en liten men tydlig nickning till föregångaren. Nästa är symboliken i vad som i Oblivion är ett förfallet bibliotek. Samma grepp användes redan av H. G. Wells när han skrev Tidsmaskinen där ett museum i framtiden fick representera människans kulturella degradering. Även i Terrassen finns alltså scener från när paret besöker ett museum, som sen skall komma att förstöras tillsammans med resten av Paris i det stundande tredje världskriget.

Det tredje världskriget för oss in på den sista likheten jag tänkt att ta upp. Dels då just det tredje världskriget som figurerar i båda verken, men även vad det leder till. Med risk för så kallad spoiler avslöjar jag härmed viktiga delar av båda filmer. Slutscenen i Terrassen visar hur dess huvudperson äntligen får sitt svar till varför denna minnesbild förföljt honom, nämligen att han i bilden ser sitt framtida jag skjutas och falla ihop död. Detta är i filmen en följd av att vetenskapsmännen skickat tillbaka honom i tiden till innan tredje världskriget. Även i Oblivion spelar kriget en viktig roll som vattendelare mellan tiden före och efter. Jack Harpers minnen tros vara från före kriget, även om han är medveten om att han inte existerade före kriget, då kriget var för alldeles för längesen. Så småningom kommer det fram att minnet är sant, han mötte sin då blivande fru Julia på Empire State Buildings balkong för att sen gå ner i sovande dvala och mer än så ska nog inte sägas för att inte avslöja onödigt mycket. Man kan även se en koppling till hur huvudpersonen i Terrassen får se sin egen död, i och med en viss sen i Oblivion där Jack kväver sin fiende... men återigen, mer ska nog inte sägas.

Filmreflektion: Dödsmatchen

Bland flertalet släktmiddagar och familjeumgänge är det svårt att klämma in tid för annat, men som kontrast till den närmast idylliska tillvaron slog jag på stort med en redig våldsfilm på påskaftonsmorgonen. Filmen hade den ganska trista svenska titeln Dödsmatchen men går i USA under det klart fränare namnet The Blood of Heroes (ursprungligen, i Australien det mer B-filmsklingande The Salute of the Jugger, David Peoples, 1989). Det var på allas vår älskade regissör Duncan Jones twitterrekommendation jag tog mig för att se den, och skall ej ångras.

David Peoples har inte regisserat någon mer film än just denna, utan är snarare känd som manusförfattaren till Blade Runner (Ridley Scott, 1982) och De 12 apornas armé (12 Monkeys, Terry Gilliam, 1995), varför det kändes väldigt lockande att se vad han själv hade åstadkommit. Med sig hade han även fotografen från Mad Max-filmerna samt en självklar huvudrollsinnehavare i Rutger Hauer (som ju tidigare levererat Peoples-repliker på ett näst intill magnifikt vis i Blade Runner). Det ska sägas med en gång, att Peoples regi inte håller samma klass som hans nämnda manus, att The Blood of Heroes är en B-betonad produktion som många skulle ha svårt att se tjusningen i. Men det ska även sägas att jag föll pladask.

I ett postapokalyptiskt Australien finns inget större än en framtida motsvarighet till gladiatorspelen, såväl som fotboll, kallad jugger (även om det aldrig nämns i filmen). Filmen kretsar kring denna våldssport och ett lag som försöker ta sig an ett lag i "The League" för att uppnå den förhöjda tillvaro det innebär att spela i ligan. Det är liksom det som är filmens plot och det låter förmodligen urtrist för många. Men plusen är många, många. Scenografin är som direkt hämtad ur Mad Max, och det är ta mig tusan frågan om inte detta är en aningens snyggare film både rent estetiskt och filmiskt. Om inte så i alla fall nära. Sporten liknar amerikansk fotboll med skillnaden att spelarna använder vapen för att förhindra motspelarnas framgång, och att bollen är utbytt mot ett hundhuvud. Härligt, härligt. Jag är inte överförtjust i övervåld, men desto svagare för sport i film, och med våldet på rätt sida blir jag denna gång frälst. Våldet är nämligen helt motiverat.

Jag vet inte om jag läser in för mycket om jag ser filmen som en analogi för klasskampen där laget det handlar om försöker slå sig in i överklassen, men det känns inte helt åt helsike långsökt. Att filmen har en skapligt stark kvinnlig huvudroll, även om den hamnar lite i skymundan bakom Rutger Hauers toppenprestation, är roligt. Även om skådespelet inte alltid är på topp från hela besättningen, finns några få som räddar situationen.

Det är svårt tycker jag, att definiera en B-film. Jag är säker på att många skulle se denna som en sådan, men kan inte riktigt själv sålla mig till den skaran. För mig ligger det närmre att kolla på om konceptet känns gjort, ofräscht och unket, helt enkelt oinspirerat, än att se på filmens produktionsvärde (vilket jag ändå inte tycker är helt botten här). The Blood of Heroes är definitivt inte oinspirerad utan i mina ögon en riktig pärla bland postapokalyptiska filmer. Om man jämför direkt med den sista Mad Max-filmen är denna hundra gånger bättre.

Topp5-fredag #24: Nyinspelningar

Här om dagen såg jag Total Recall (Len Wiseman, 2012) och det var väl inte mycket mer med det. Kanske blir det tredje gången gillt om trettio år eller så. Tills dess får vi hålla till godo med andra nyinspelningar som gillas, så här kommer en lista med fem fina. Som vanligt har jag säkert missat massor av skitbra (även om dessa filmer tenderar att vara ganska trista) och filmer som jag inte sett originalet av skiter jag också i att ta med, jag håller jämförelsen mellan tolkningarna som relevant

5. Psycho (Gus Van Sant, 1998)

Ja jag vet att alla i hela världen ungefär hatar denna skapelse. De ser det som en styggelse att befläcka Hitchcocks arv med en konventionell nyinspelning. Personligen anser jag att Van Sant hittat något intressant, har väldigt snygga färger och att Danny Elfmans musiktolkning är utmärkt. Och så är det rätt djärvt av en regissör som Gus Van Sant att experimentera med att återskapa Hitchcock bildruta för bildruta.

4. Metropolis (Rintaro, 2001)

Okej, tveksamt om den kvalar in. Baserad på en manga som i sin tur kanske är mer inspirerad av, än baserad på, Fritz Langs Metropolis (Lang, 1927). Men jag bestämmer att den får vara med här. Robotarna är mer robotlika och klasskampen representeras annorlunda, men i grund och botten har de samma andemening. Denna anime-Metropolis är en fullt värdig tolkning av tyska expressionistens magnum opus.

3. Scarface (Brian De Palma, 1983)

Vid en första anblick kan det synas som att de två filmerna skiljer sig åt väldigt mycket. Den ena utspelas i Chicago och handlar om alkohol, den andra i Miami och det är mestadels kokain som hanteras. Tony Camontes mindre hälsosamma förhållande till sin syster är inte riktigt detsamma för Tony Montana. Italiensk kontra kubansk imigrant. Och. Så. Vidare. Bla bla bla. De Palmas Scarface är den fullt naturliga nyinspelningen i och med att den tar tillvara på sin tidsanda på samma sätt som Howard Hawks gjorde dryga femtio år tidigare. Vilken som är bäst är irrelevant (De Palmas tror jag bestämt), båda är fantastiska filmer och unika tidsdokument.

2. De 12 apornas armé (12 Monkeys, Terry Gilliam, 1995)

Det mest anmärkningsvärda med De 12 apornas armé är sättet på vilket den hanterar sitt källmaterial. Chris Markers Terassen (La Jetée, Marker, 1962) har ett synnerligen annorlunda uttryck, och saknar utvecklad plot i och med att den består av ett 28 minuters bildspel. Fantastiskt av både Marker och Gilliam, den som gillar den ena måste se den andra. Två stycken helt unika och alldeles utmärkta filmupplevelser.

1. Vanilla Sky (Cameron Crowe, 2002)

Är det aslamt att sätta Vanilla Sky som etta? Den skiljer sig väldigt lite från sin förlaga Abre los ojos (Alejandro Amenábars, 1997), nästan så pass lite att den skulle kunna kallas menlös. Men för mig är den det starkare kortet av tre stora anledningar.

Nummer ett är produktionsvärdet. I många fall är detta något jag inte bryr mig nämnvärt mycket om. De flesta filmer jag faller för hade snarare tjänat på mer smuts och sämre allt. Vanilla Sky är ett undantag, som tjänar på att allt ser helt perfekt ut rakt igenom. Det skapar en känsla av overklighet som spelar väldigt väl med filmens övriga teman.

Nummer två är musiken. Bara massor av jävligt bra popmusik. Både bra ur ett popperspektiv och bra ur ett filmperspektiv. En utmärkt ljudlagd film helt enkelt.

Nummer tre är Tom Cruise. Många hatar honom, själv tycker jag att han gör så gott som varje roll han tar väldigt väl, så även denna. Inget ont om Eduardo Noriega som gör motsvarande roll i den spanska versionen, men någon Tom Cruise är han inte.