The Matrix: en hyperrealistisk kritik av det postmoderna tillståndet

Jag fick tidigare i våras uppgiften att redogöra för The Matrix och postmodernismen, så detta gjorde jag. Här är resultatet.

The Matrix (Lana och Andy Wachowski, 1999) förändrade spelreglerna för action-genren i allmänhet såväl som science fiction-genren i synnerhet när den kort innan millennieskiftet gick upp på biograferna. Väl bemött av både kritiker och publik stod det redan tidigt klart att den skulle komma att få stor inverkan på efterföljande filmer. Vad som är intressant är hur senare science fiction-filmer, exempelvis Source Code (Duncan Jones, 2011), The Adjustment Bureau (George Nolfi, 2011) och Oblivion (Joseph Kosinski, 2013) alla med fördel läses som postmoderna verk. Hänvisningar till tidigare populärkulturella berättelser och symboler är mer eller mindre ständigt påtagliga, och då inte minst de till The Matrix. Detta postmoderna förhållningssätt mellan nämnda filmer och The Matrix blir särdeles intressant om man analyserar hur The Matrix i sig förhåller sig till postmodernismen i stort. Av denna anledning ämnar jag i min essä göra just detta, för att visa hur The Matrix dels själv utgör ett gott exempel på postmodern film, men även förmedlar just en postmodernistisk kritik. Inledningsvis kommer jag att argumentera för att The Matrix uppfyller diverse viktiga aspekter som gör den till ett postmodernt verk, stött på postmodernismens främsta teoretikers idéer om vad som utgör postmodernitet. Därefter kommer jag problematisera och kontextualisera detta för att påvisa filmens dubbelhet. Det kommer visa sig att The Matrix lämpar sig både som postmodernistiska kritikers slagpåse och deras förfäktare, på en och samma gång.

”I imagine, right now, you must be feeling a bit like Alice, tumbling down the rabbit hole.” Enligt Storey pekar filmvetaren Frederic Jameson på det filmiska syndromet han kallar för schizofreni som en viktig och bärande ingrediens i den postmoderna soppan. Det handlar om hur filmer citerar, parafraserar och hänvisar till andra filmer och verk, vilket även Jim Collins identifierat som en trend i senare film. Ovanstående citat är hämtat från den numera klassiska scenen där Morpheus presenterar ett blått och ett rött piller för Neo. ”You take the red pill and you stay in wonderland and I show you how deep the rabbit hole goes.” Inom loppet av någon enstaka minut har filmens dialog dels hunnit referera till Alice i Underlandet, och redan även återkopplat till sin referens. Detta sker ombord på luftskeppet Nebuchadnezzar vars namn delas av den bibliska Kung Nebukadnessar II, och vars estetiska utformning i enighet med filmens övriga teknologiska interiörer osökt för tankarna till William Gibsons cyberpunkromaner och förstås i och med att det är ett luftskepp även till steampunkens förgrundsgestalt Jules Vernes intrikata beskrivningar av Nautilus teknologiska utformning i En världsomsegling under havet. Inte långt efter detta, när Neo ska försvinna in i matrisen, ropar Cypher åt honom ”[B]uckle your seatbelt, Dorothy, 'cause Kansas is going bye bye!” Med detta citat är det återigen tydligt vad som åsyftas, det är givetvis en vinkning till Frank Baums Trollkarlen från Oz. Referensregnet står tydligt som spön i backen, men då är de allra viktigaste ännu inte avhandlade. Dessa följer här.

Framför det schizofrena tillståndet placeras i Jamesons tolkning av postmodernismen filmen som pastisch. I den här läsningen finns det två alternativ på vilka The Matrix kan sägas vara en pastisch, som båda är högst relevanta för den postmodernistiska analysen. Den första handlar om Platons grotta, där Neos nyfunna vetskap om den verkliga världen utanför matrisen fungerar som en analogi för den man i Platons grotta som fick se den verkliga världen snarare än bara skuggfigurerna på grottans vägg. Den andra oundvikliga tolkningen är The Matrix som en pastisch på Baudrillards teorier om simulacrum. Storey beskriver Baudrillards definition av simulacrum som en identisk kopia som saknar original. I The Matrix är det på just detta sätt som den digitala matris-världen förhåller sig till den utomstående verkligheten. Världen som människorna så att säga lever i är blott en representation av en sedan länge svunnen tid, hur mycket av den representationen som två hundra år senare stämmer överens med sin ursprungliga förlaga går inte ens att spekulera i. När filmens intrig utspelar sig ett par sekel in på det nya millenniet finns inget original att tala om, till den identiska kopian matrisen utgör. Vad som även är relevant i sammanhanget är Baudrillards begrepp hyperrealism, som innebär att gränsen mellan simulation och verklighet inte längre syns klart, simulationen kan rent av kännas verkligare än verkligheten. I en exemplifiering med Disneyland på ena sidan och vardagslivet i Los Angeles med omnejd på motsatt sida menar Baudrillard att det artificiella, konstruerade Disneyland i själva verket ett ett slags essens av verkligheten, medan världen utanför utgörs av simulering och hyperrealism. Det handlar då inte längre om huruvida verkligheten representeras korrekt, utan att dölja hur den inte längre är verklig. På samma sätt är premissen för den styrande klassen i The Matrix att dölja vilken verklighet som är den sanna, om någon sådan ens kan sägas finnas.

De två nämnda pastischerna, tillsammans med diverse religiösa motiv som filmen återger, bildar tillsammans ytterligare en viktig faktor till postmodernismen. Teoretikern Lyotard var en av de första, om inte den allra förste som filosoferade kring det postmoderna tillståndet. Centralt i hans idévärld är där ett slags mångfald, multipla världsvyer som möts. I motsats till den föregående modernismen där enskilda ideologier bar sina verk och dess berättelser, låter postmodernismen flertalet röster göra sig hörda i en kör av livsåskådningar, perspektiv och idéer. En biblisk referens har jag redan nämnt, men idéer går att utröna från alla de stora världsreligionerna. Mest påtagligt är förstås hur Neo likt Messias, Jesus eller Muhammed är den utvalde. Samtidigt använder sig filmen av ett orakel som fungerar som referens till antik grekisk mytologi, och östasiatisk kampsport som för tankarna lika mycket till sin geografiska härkomsts kulturer som till hongkong-action. Den mångfacetterade religiösa bilden tillsammans med Platon och Baudrillard sammanställs till ett praktexempel på vad Lyotard menar med heterogena världsbilder framför definitiva sanningar.

Innan jag går över till nästa del vill jag ta upp en sista aspekt som stärker The Matrix funktion som postmodernt studieobjekt. Storey skriver om postmodernismens uppkomst, och hur den uppstod delvis som en motreaktion mot modernismens kanonisering. Det ligger i en motkulturs natur att vara subversiv, och genom att ifrågasätta vad som anses som obestridbara klassiker, negligera vad som betraktas som en litterär storhetstid och istället bejaka det låga i kulturen, är postmodernismen otvetydigt omstörtande. I föregående mening finns två aspekter att ta tillvara på. Storey beskriver hur skillnaden mellan högt och lågt gällande kulturella värden i postmodernismen blir mindre och mindre betydelsefull. Man kan rent av säga att det inte finns någon skillnad, för det finns inga riktlinjer som direkt och definitivt avgör var en postmodern text hör hemma. I The Matrix lyfter man upp Alice och Dorothy, som förvisso kan ha hört till något slags kanon redan tidigare, men som under 1900-talet nått status som populärkulturella symboler snarare än något annat, och på så sätt förflyttats en ganska god bit från finrummen. Att dessa referenser förekommer i filmen samtidigt som Baudrillard, Platon och bibeln är närvarande är sannerligen i allra högsta grad att radera gränserna mellan vad som kan anses vara högt och lågt. Den andra aspekten är just The Matrix omvälvande kraft. Denna fungerar på flera nivåer, och blir således en naturlig övergång till min nästa del. Dels visade sig The Matrix vara omvälvande som film, den förvirrade och förbryllade lika mycket som den fascinerade, och sedan den släpptes har inte film i dess genre sett likadan ut som innan. Vidare är the matrix, matrisen omvälvande för Neo – eller kanske är det rent av snarare verkligheten och sanningen som är det omvälvande, det subversiva. Slutligen skapas en metanivå när man läser in postmodernismen i Neos världsbilds omkullstörtande. Samma funktion som filmens förhållande till postmodernismen har för den postmodernistiska diskursen, har de postmodernistiska inslagen för Neo.

Jag har nu redogjort för hur The Matrix fungerar som postmodern text, och snuddat vid hur den själv representerar vissa postmodernistiska teorier, men just detta innehåll ämnar jag nu ägna den avslutande delen av essän åt. Det främsta och tydligaste exemplet på detta är förstås filmens inkorporering av Baudrillard. Att den exemplifierar och konkretiserar konceptet simulacrum är egentligen bara en början, ännu tydligare är det då hans bok Simulacres et Simulation syns i bild tidigt i filmen. Genom att på ett så explicit vis hänvisa till det specifika verk som ligger till grunden för filmens premiss, utger man sig indirekt för att föra bokens författares talan. I ganska stor utsträckning är The Matrix en direkt tolkning av Baudrillards filosofier, den knyter an till begrepp och termer, idéer och koncept. Trots karaktärsdragen för postmodernitet som filmen dras med, så finns alltså ett resonerande kring detsamma, och att det blir ett komplicerat förhållande mellan filmen och nämnda ism är därmed ganska naturligt. Jag vill därför avslutningsvis konkretisera med två tydliga exempel på The Matrix dubbelhet, en triumf och ett misslyckande, oavsett vilken vinkel man ser det från.

Jag börjar med misslyckandet, om man förutsätter att målsättningen är att nå enighet med Baudrillard och slå det postmoderna på fingrarna. En viktig poäng angående hyperrealismen missar man i The Matrix. Enligt Baudrillard förlorar hyperrealismen helt sin mening ifall åtskiljandet mellan fiktion och verklighet inte längre är möjligt att göra. Storey påpekar just hur vissa anhängare till filosofen tolkar det så, att hyperrealism uppstår när människor inte längre kan skilja mellan verkligt och overkligt, men han menar att det snarare handlar om att gränserna blir mindre viktiga. Enligt denna läsning av Baudrillard misslyckas The Matrix med att tangera hyperrealismen, om den virtuella världen i filmen är en hyperrealism så spelar det ändå inte längre någon vidare roll, just av den enkla anledningen att dess befolkning inte ser någon skillnad. Emellertid är det drivande för filmens intrig att det bara är ett fåtal rebeller som ser skillnaderna, och antar som uppdrag att visa dem för världen, men för världsinvånarna i stort är hyperrealiteten meningslös. Vidare tappar den funktion som sådan i och med att de rebellerna som ändå ser skillnaden bedömer gränserna mellan verklighet och fiktion som allt annat än oviktiga. Så nog för att man använder sig av fenomenet som Baudrillard beskriver, om än i en någorlunda annan mening, begreppet blir ändå inte riktigt relevant på det sätt som man gör anspråk på genom sina uttalade Baudrillard-referenser eftersom hyperrealismen inte fyller någon direkt funktion. Man skulle kunna hävda att nyckeln till att lyckas med den postmoderna eklekticismen är att ta tillvara på de källor man plockar ifrån, men genom att bara lyckas halvvägs med Baudrillard och hyperrealismen hamnar The Matrix i detta avseende på sätt och vis i slaskhinken med refererande för referatets skull.

Min sista punkt vill jag tillägna Frederic Jamesons sista poäng, förhållandet mellan postmodernismen och neokapitalismen. Jameson ser postmodernismen som en kulturellt symptomatisk motsvarighet till det kapitalistiska samhället, som ett hopplöst kommersiellt kulturellt uttryck. I motsats till modernismen som gick emot den strömlinjeformade kommersialismen bejakar och stärker postmodernismen densamma. Å ena sidan är The Matrix onekligen ett kommersiellt anpassat verk, utgivet av ett av de stora filmbolagen och enormt inkomstbringande. Å andra sidan utför den i min läsning en subtil men påtaglig kritik mot det kapitalistiska samhället. Det finns en konsekvent genomförbar läsning av den artificiella intelligensen som tagit över världen som en allegori för stora företags framfart. Läsningen kan tyckas vara långsökt, men det finns en bärande passage i en scen som öppnar upp och gör den nästan oundviklig vid en kritisk analys av filmen: när Neo får matrisen förklarad för sig. Under processen berättar Morpheus om hur människor inte föds, utan odlas till världen. Paralleller till hur kapitalism odlar människor till att arbeta och tjäna dess syften känns inte lika långsökta som de annars hade gjort. Fortsättningsvis är filmen således en kamp och strävan efter frihet från ett system som förslavat mänskligheten. Genom denna ambivalens inför postmodernismen som kommersiellt uttryck framstår filmens dubbelhet än tydligare, och det är på intet sätt möjligt att avgöra i vilket fack den hör hemma.

Man kan alltså på sätt och vis säga att The Matrix i någon mån faller på eget grepp, genom att sätta upp Baudrillards spelregler men sen ändå gå i den postmodernistiska fällan. På så sätt utgör filmen en omedveten självkritik. Detta förutsätter förstås att Baudrillards filosofi är idealet, och misslyckandet ligger här i så fall i det faktum att Wachowski-syskonen får detta ideal att framstå som eftersträvat och önskat när de väljer att basera sin film kring dess teorier. Emellertid kan man å andra sidan läsa filmen som ett antipostmodernt verk just för de aspekter där den faktiskt tar avstånd från teoriernas definitioner. Genom att anamma ett specifikt uttryck som associerar filmen med postmodernism och identifierar den som sådan, men även bifoga en tydlig kritik och ifrågasättande av det samhälle och de normer som uttrycket uppstått ur, sker ett avståndstagande från begreppets innebörd. Således fyller dubbelheten en viktig funktion som meningsbringande till en film som genom den förmedlar en diverserad bild med nyanser som inte träder fram vare sig i postmodernistisk teori eller i postmodern text.

Babels torns science fiction-kanon #6: The Matrix

The Matrix (Andy och Lana Wachowski, 1999) 

Det som gör att The Matrix är en så förbannat bra film är antalet nivåer den fungerar på. Utöver att den är både djup och eftertänksam, väldigt smart, så är den även häftig med fet action liksom. Det är en bra kombination. Ur ett science fiction-perspektiv är förstås filmens teman och intrig det mest intressanta, men jag tänker ändå inte börja där. För viktig är även den inverkan som filmens actiondelar haft både på genren och mediet i stort. För den var ju väldigt inflytelserik. Sci fi fick ett uppsving under hela 00-talet som det förmodligen inte hade fått utan The Matrix.

Givetvis är det dock inte där det allra största med The Matrix ligger. The Matrix konkretiserade teman som ett par andra filmer bara månader och enstaka år tidigare vidrört men gjort mer abstrakta (vilka filmer återkommer jag till, båda påtänkta måste vara med i listan här), framför allt då verklighetstemat. Filmen ställer frågan om vad som är verkligt och vad som inte är det, i förlängningen väcks existentiella frågor om individens varande. Som tidigare konstaterats är de bibliska liknelserna, metaforerna och allegorierna ett gammalt tema i science fiction-filmen. I The Matrix är de monumentala, vilket berikar filmen ytterligare.

Vidare är det intressant att applicera de frågor filmen ställer på en modern kontext, med sociala medier och även den väldigt lättsinnade skräpkultur som aldrig tycks avta utan vars påverkan på samhället bara verkar eskalera med alla värderingar som hör till.

Därför är The Matrix given en plats i Babels torns science fiction-kanon.

Tom Tykwers sympatiska mördare och det oundvikliga ödet

De senaste dagarna har jag hängett mig åt att sätta mig in i Tom Tykwers filmografi. Ett av de huvudsakliga teman som filmerna jag sett har delat, har även gett en intressant dimension till filmernas berättelser, en tänkvärd vinkel av verkligheten.

Först en kortfattad introduktion av filmerna, två stycken utvalda för att de bäst representerar detta tema ur den speciella vinkeln, även om de två andra jag sett också berör ämnet om än på andra sätt. Vissa så kallade spoilers kan förekomma.

Heaven (Tykwer, 2002)
Heaven handlar om lärarvikarien Filippa som planerar ett mord och planterar en bomb. Det är en hämndaktion mot mannen hon anser vara ansvarig för både hennes mans och flera av hennes elevers död. Ett missöde uppstår och istället för denna man är det fyra oskyldiga som omkommer. Filippa blir förkrossad, och så småningom gör hon sitt bästa för att rätta till sitt misstag, och dödar även den man som bomben var ämnad för.

Parfymen: Berättelsen om en mördare (The Perfume: The Story of a Murderer, Tykwer, 2006)
Jean-Baptiste Grenouille har övermänskligt luktsinne. I sin besatthet av att skapa den optimala parfymen tar han livet av unga kvinnor för att preservera doften av deras oskuldsfulla väsen, och därigenom utvinna de essenser som ska utgöra nyckeln till den perfekta doften.

I båda fallen handlar alltså filmerna om mördare. Beräknande och planerande, rent av vad som brukar kallas kallblodiga mördare. I Heaven är hämnden motivet, men motivet ter sig långsökt när omständigheterna runtomkring uppenbaras. Oavsett vilket så är det som händer istället inget annat än oförlåtligt. Det spelar ingen roll vilken intention man har, när man istället stjäl fyra oskyldiga människors liv. I Parfymen är det ännu mer uppenbart, Jean-Baptiste drivs av sin fascination av dessa kvinnors kroppslukt, morden sker endast för att ge honom den parfym han eftersträvar. Ändå är båda karaktärerna av sådant slag att man omöjligtvis kan undgå att sympatisera med dem.

Det är här det där temat kommer in, det som delas av alla de totalt fem filmer jag sett av Tom Tykwer, utöver ovan nämnda är det också Wintersleepers (Winterschläfer, 1997) Spring Lola (Lola rennt, 1998) och förstås Cloud Atlas (Tykwer och Wachowski-syskonen, 2012).

Egentligen rotar sig det hela i den kompatibilistiska världsbilden, med det förutbestämda som en nödvändighet men där man ändå tillåter den fria viljans närvaro. Den idéhistoriska delen av det hela bottnar jag inte i, så jag tänker inte gå in mer på den. Men det är den grundprincipen som utgör fundamentet i Tykwers filmiska berättande. Det som är tydligt i alla filmerna är att varje handling följs av en konsekvens. I Cloud Atlas är det på ett epoköverskridande plan, i Spring Lola rör det sig om en knapp halvtimme och tre olika tänkbara scenarion som kan utspelas. Människans fria vilja, och möjlighet att välja sina handlingar får stärkning i sistnämnda filmen, där olika händelser följer en och samma ursprungsscen. Samtidigt begränsas det fria valet av andra människors tidigare handlingar. Även om det är upp till individen att välja sin handling, går det inte att handla utanför de ramar som omvärlden satt upp i form av handlingar och följder.

Det är snurrigt, jag har själv svårt att riktigt förstå.

Men den tillvaro man vistas i är oundvikligen inget mer än summan av alla de handlingar som människor tidigare utfört. Individens handling blir inget mer än en vattendroppe i ett världshav, men vad är å andra sidan ett världshav om inte en jävla massa vattendroppar, för att använda en liknelse som Tykwer själv använder i Cloud Atlas. Även i Wintersleepers är det tydligt, hur det ena påverkar det andra, och hur världen har en alldeles exceptionell förmåga att få dess befolkning att häpna. Händelser som till synes verkar vara de allra mest märkliga av sammanträffanden, är i själva verket den naturligt logiska följden av respektive människors individuella handlingar. Det är denna samverkan av alla världens skeenden som berättigar sympatin för de två ovan nämnda mördarna, det blir tydligt hur filmernas huvudpersoner aldrig enskilt kan beskyllas för att ha begått de brott som de med uppsåt gjort.

Tykwer är särdeles skicklig när det kommer till att skildra just dessa tankegångar, och jag finner mig lika fascinerad varje gång det uppdagas vad händelser har för kopplingar och sammanhang.

Filmreflektion: Dark City

Senast jag såg Dark City (Alex Proyas, 1998) halvsov jag mig genom den, jag måste ha varit trött. Jag förstod inte särskilt mycket, och har länge tänkt se om den. Nu blev det äntligen av. Som jag nämnt tidigare kommer min kandidatuppsats med stor förmodan handla om framtidsdystopier, och samhällskritiken som återfinns i dem. Dark City har inte mycket av den varan, men istället två andra väldigt starka teman som även de återkommer i flera andra filmer.

Närmast till hands ligger nog The Matrix (Andy Wachowski och Lana Wachowski, 1999) som var ett år senare med att ställa dessa existentiella frågor, men klart mer sedd och hyllad. Bland annat har det hävdats att filmen kan ses som en analogi för Platons grottliknelse, något som även sagts om The Matrix. Det är teologen Gerard Loughlin som gör liknelsen med Dark City och menar att stadens befolkning är grottans fångar, och att John Murdoch är den fånge som lyckas fly, och se verkligheten. Att göra samma liknelse i The Matrix är inte långsökt, och det hela bygger på frågan om verklighet kontra overklighet som båda filmerna väcker. Det är intressanta tankegångar som rör sig, och varje film som bidrar med någon ny idé på den här fronten är en film jag välkomnar med vidöppen famn.

Det andra genomgående temat är frågan om vad som utgör en människa. I kommentarerna till filmen säger regissören Alex Proyas följande.

One of the things that we're exploring in this film, is what it is that makes us who we are. And, when you strip an individual of his identity, is there some spark, some essence there that keeps them being human, gives them some sort of identity?

Även detta är förstås något man kan gå och grubbla på i oändlighet, och även en fråga som många tidigare filmer ställt. Det är påtagligt i Blade Runner (Ridley Scott, 1982), där skillnaden mellan replikanter och människor är så marginell är det är näst intill omöjligt att skilja dem åt. Egentligen kan det även sägas gå ganska väl i linje med frågan om verkligt och overkligt, då människan är direkt beroende av förutsättningen att vår verklighet är den konstanta och eviga verkligheten i sitt självdefinierande.

Ja, Dark City var ju lite sådär fantastisk nu när jag såg den ordentligt. Fint Metropolis-inspirerad (Fritz Lang, 1927) stad med ett stort mörker som ger filmen en härlig noir-känsla, även om det inte är mycket mer än skuggorna och fedora-hattarna som skapar den känslan. Skuggorna för den delen, känns ju ganska tysk 20-talsexpressionism över huvud taget, utöver Metropolis. Så det klart man gillar't. 

Oscarsgalan 2013

Det bjöds inte på särskilt mycket överraskningar i prisutdelningen, heller drog ingen film in den jordskredsseger som man kanske förväntat sig av typ Lincoln. Så det var rätt så jämnt och fint fördelat, kanske rent av rättvist. Argo blev bästa film och det var väl högst rimligt på nåt sätt. Jag har många fjolårsfavoriter jag hade valt framför den, men man vet ju hur den där filmakademien fungerar. Jag förstår liksom att The Perks of Being a Wallflower omöjligtvis kan vinna det priset, eller för den delen något mer tänkbara Looper.

En av mina onominerade favoriter, vars frånvaro jag däremot inte riktigt förstår är Cloud Atlas. Den moderna tidens mest ambitiösa film får inte ens nomineras till de sketna tekniska tröstpriser Wachowski-syskonen erövrade med The Matrix. Eller tja, det var ju uppenbarligen inte de som fick priserna, utan andra i produktionsteamet. De blev över huvud taget inte nominerade för någonting, vare sig för tretton år sen eller igår. Jag hade inte tänkt ta upp Cloud Atlas igen innan jag sett om den (vilket jag ämnar göra snarast), men har svårt att släppa det hån det innebär att den inte uppmärksammas av världens finaste filmpris. Kategorierna är många, där Cloud Atlas rimligtvis hade kunnat passa in. Men kanske är det så enkelt att akademien negligerar filmen på grund av att den står helt utanför Hollywood och ändå lyckas överträffa den industri som när denna gala. Kanske är det så att man inte vill uppmuntra till denna typ av kreativt skapande. Mycket sorgligt om det är så det är, men om det inte är så säger det istället allt för mycket om juryns förutsägbarhet och tråkiga smak.

I övrigt var Daniel Day-Lewis tacktal en fröjd, kanske rent av kvällens höjdpunkt, tillsammans med Ben Afflecks efterföljande och mer överväldigande sådana. Och så ska väl något sägas om de svenska framgångarna. Searching for Sugar Man hade förstås varit lika värdig vinnare om Malik Bendjelloul inte varit svensk, men det kanske jag är ensam om att tycka. Searching for Sugar Man är samma spektakel ändå, med samma höjdpunkter och samma brister. Men ändå kul för svenskt filmklimat förstås! Likaså de två ljudredigerarna som delade priset för Skyfall och Zero Dark Thirty.

Flest priser fick Life of Pi, den har jag fortfarande inte tagit mig för att se, även om jag länge planerat det. Men nu får det väl vara dags snart. Efter det kan vi lämna det gångna året och åter ägna oss åt de 50- och 60-talsmatinéer vi alla egentligen helst av allt kollar på.

Topp5-fredag #22: Sammanfattning av januari

Vid ett par tillfällen i höstas fick jag anledning att göra topp5-listor till sammanfattningar av kurser i skolan. Det var ett bra upplägg men dessvärre såg vi inte så mycket film sen, varför jag inte kunde fortsätta. Nu tänker jag att jag kan återuppta idén fast fokusera översiktligt på de filmer jag sett istället för bara de jag sett på Universitetet. Jag kommer medvetet undvika att ta med de filmer jag redan skrivit om på bloggen, annars hade listan inte riktigt fyllt sitt syfte. Så Hitchcock, Lincoln, Searching for Sugar Man och Brev från en okänd kvinna kommer gå onämnda.

5. Taken (Pierre Morel, 2008)

Det var väl på tiden att man som sista man på jorden såg Taken, kan det kännas som. Och den var ju ändå riktigt bra. Framför allt i början av filmen har filmens stora problem som jag ser det, mindre begåvad setup och lite väl stereotypa scenarion, vilket dock inte spelar någon som helst roll när filmen väl kommit igång och blivit en av de rent dramaturgiskt mest välgjorda thrillers jag sett.

4. Den tysta flykten (Silent Running, Douglas Trumbull, 1972)

Sånt här älskar man ju. Filmer om när folk åker runt isolerade i ett rymdskepp. Trumbull hade tidigare jobbat med specialeffekter på 2001 - ett rymdäventyr (2001: A Space Oddissey, Stanley Kubrick, 1968) vilket förstås avslöjar att något om att den är visuellt tilltalande i alla fall. Den vidrör även relevanta teman som klimathotet, och lyckas i sina bästa stunder närma sig intensiteten i andra liknande filmer som just 2001 eller typ Alien (Ridley Scott, 1979)

3. Welcome to the Rileys (Jake Scott, 2010)

Det här var en sån där reabacksfilm. Tjugo kronor tror jag att jag betalade för filmen, på ICA Maxi av alla ställen. Det skulle visa sig vara ett väl värt köp. James Gandolfini är magnifik och det är nästan så att man rent av gillar Kristen Stewart också. Framför allt så gillar man samspelet dem emellan. Filmen handlar om mänskliga relationer och situationen som uppstår när ens barn går ur världen. Utan stora anspråk lite smått fantastisk, om än lite alldaglig i vissa sekvenser.

2. Beasts of the Southern Wild (Benh Zeitlin, 2012)

Det känns som att det närmsta jag kommer filmen med ett adjektiv är ordet magisk. För det finns magi här. Lilla flickan Hushpuppy som är filmens huvudperson är helt bedårande, och hela filmens magi uppstår genom henne, då man kan förmoda att det som visas är sett ur hennes perspektiv. Hennes far är en betydligt mer problematisk karaktär, som är omöjlig att veta om man på något sätt ska sympatisera med, eller om han är filmens antagonist. Det går egentligen inte att göra mycket mer än att uppmana att se den, då den förtjänar att ses av alla.

1. Cloud Atlas (Tom Tykwer, Andy och Lana Wachowski, 2012)

Wow wow wow wow wow. Jag hade inga direkta förväntningar på Cloud Atlas. Jag har ju hört om folk som tycker den är sisådär eller för konstig och osammanhängande och bla bla bla. Själv förstår jag inget alls av den kritiken. Jag kommer få anledning att återvända hit, när jag sett filmen på bio om några veckor när den nått Sverige, då kommer jag förmodligen gräva ner mig djupare i den. Tills dess kan jag nämna lite småsaker jag älskade med den.

Först och främst själva grundkonceptet med separata berättelser som man klipper mellan. Rent dramaturgiskt funkar det alldeles utmärkt, för så fort man tröttnar lite på en berättelse kommer nästa och byter av. Så fort man börjar fundera på vad som egentligen försiggår i en av de andra berättelserna så klipps det över till den och man får sin upplösning. Att alla berättelserna har samma inbördes dramaturgiska kurvor gör att klippningen inte bara blir smidig och naturlig, utan även stärker intensiteten utan att alls förringa spänningsmomenten. Vidare älskade jag att det fanns så mycket att ta i, så många återkommande teman och idéer som jag ser väldigt mycket fram emot att få leta efter i en biosalong. Ja, det här är en av de mest ambitiösa filmerna jag någonsin sett, och som det känns nu så lyckades den hela vägen.