Topplistefredag #47: New Hollywood

Det är väl bara att börja jobba ikapp missade veckor med dubbelt så långa listor helt enkelt. Åtminstone idag. Inte mindre än tio filmer inom sfären som är New Hollywood, amerikanska nya vågen, det postmodernistiska amerikanska filmskapandet. För det är något jag betat av mängder av filmer inom under de senaste veckorna. Några som hade varit självklara på listan uteblir i vanlig ordning på grund av tidigare medverkande. Dessa är denna gång Moment 22 och Vem är rädd för Virginia Woolf?, Harold å Maude samt Bonnie & Clyde och Midnight Cowboy.

10. Easy Rider (Dennis Hopper, 1969)

Underbart foto och fina rocklåtar skapar en stämning som gör det till en fröjd att följa filmens karaktärer på deras äventyr. Slutet är briljant.

9. En galen hemmafrus dagbok (Diary of a Mad Housewife, Frank Perry, 1970)

Tydligen en raritet som inte finns annat än som VHS-rip. Väldigt god komisk tajming och över huvud taget väldigt bra film, om än med vissa svagheter.

8. Oss pojkar emellan (The Boys in the Band, William Friedkin, 1970)

Karaktärerna och dialogen är utmärkt skriven, och man älskar ju filmer med tydlig begränsning i tidsförlopp och rum. Som en Vem är rädd för Virginia Woolf? fast med ett gäng homosexuella män istället för två heteropar. Uppfriskande om inte annat!

7. Sista natten med gänget (American Graffiti, George Lucas, 1973)

Nostalgin flödar och atmosfären är så tjock att man kan röra vid den. Smart skriven film med väldigt goda metaaspekter i övergången från 50- till 60-tal och den från ungdomen till att vara vuxen.

6. Taxi Driver (Martin Scorsese, 1976)

Antihjältarnas urtyp. Scorsese är förstås stensäker i sin regi och filmen förtjänar alla de hyllningar den någonsin fått.

5. Hämnaren från Alcatraz (Point Blank, John Boorman, 1967)

Väldigt snygg film i sin scenografi och klippning, med intressant användande av färger för att skapa en känsla av surrealism. Som thriller betraktad håller den klar Hitchcock-klass.

4. Avlyssningen (The Conversation, Francis Ford Coppola, 1974)

Det är en ren fröjd att skåda - och kanske framför allt höra - hur Coppola utforskar ljudets möjligheter. Inte bara i det filmtekniska, utan även mekaniken kring själva avlyssningarna. Öppningsscenen är oslagbar.

3. Den sista färden (Deliverance, John Boorman, 1972)

Mycket närmare perfektion än såhär är svårt att komma. Filmen är hela tiden väldigt väl avvägd för att hålla rätt tempo, sättet som relationerna mellan filmens karaktärer utvecklas är lysande. Och så banjon förstås.

2. Välkommen Mr Chance! (Being There, Hal Ashby, 1979)

Sellers är strålande i det ganska komiska drama som är Välkommen Mr Chance!. Hur Ashby hittar dessa märkligaste av berättelser vet jag inte, men han är definitivt rätt man för dem. Den bär på mycket vishet under sitt förhållandevis lättsamma skal, och blev en av mina absoluta favoriter på stört.

1. Mandomsprovet (The Graduate, Mike Nichols, 1967)

Det känns sinnessjukt att jag inte får upp några träffar när jag söker efter Mandomsprovet här på Babels torn. Hur i hela fridens namn kan jag ha undvikit att nämna detta mästerverk över huvud taget? Från början till slut, in i minsta detalj en perfekt film. Många scener står ändå ut som än mer perfekta, ofta med hjälp av utomordentliga musikval. Och Hoffman, åh Hoffman. En sån man.

Filmreflektion: Stoker

Första gången jag såg Mia Wasikowska i en film borde ha varit i Restless (Gus Van Sant, 2011), den där filmen om två människor som möts på begravningar. Alltså inte Harold å Maude (Hal Ashby, 1971) men typ nästan. Inte helt långt ifrån i alla fall, vissa kallar det väl rent av för en skamlös kopia (men de är förstås ute på rejält tunn is då). Nu var det i alla fall dags igen för Wasikowska att göra en remake som inte är en remake men i viss mån kan man mycket väl tro att det är en remake, nämligen i Stoker (Chan-wook Park, 2013). Den här gången är det Hitchcock och i synnerhet Skuggan av ett tvivel (Shadow of a Doubt, Hitchock, 1943) som står för influenserna. I mitt tycke utgör dock Stoker inte bara en innovativ uppdatering utan även en bättre film än sin föregångare. Där Skuggan av ett tvivel har ett par vitala brister är Stoker felfri, vilket förstås delvis beror på att sjuttio år har passerat, och vissa värderingar från den tiden känns ofräscha.

Likheterna mellan filmerna i fråga är relativt påtagliga, från att karaktärer delar namn på ett uppenbart refererande vis, till klockor med samma melodispel, utöver vissa teman som jag inte vill avslöja. Men med det sagt är inte heller Stoker på något sätt en kopia så mycket som en allt-annat-än-subtil hyllning till en genremästares mästerverk.

Styrkorna i Stoker ligger faktiskt snarare i det som inte alls delas med nämnda Hitchcock-film. Kamerasvep, fantastisk klippning i övergångar mellan scener, och det minimalistiska berättandet. Det är tveksamt om det över huvud taget yttras ett ord som inte bär inverkan på berättelsen, dialog hålls alltid sekundär bakom blickutbyten och talande kameror. En annan av filmens största styrkor är dess ogenomträngliga atmosfär, en atmosfär så tjock att filmen stundtals känns som en helt annan värld. Samtidigt spelas alla filmens roller så väl att det aldrig råder något tvivel om att det är människor det handlar om, om än inte de allra vanligaste av människor. Istället bidrar atmosfären till att ge filmen en egen identitet, tillsammans med skådespelarprestationerna gör det filmen väldigt unik, oförglömlig.

Topp5-fredag #26: Sammanfattning av februari

En till månad har passerat, men vad som känns som ovanligt många fina filmstunder. Några av dem har jag skrivit om efter hand som jag sett dem, vilket diskvalificerar dem från listan. Dessa rekommenderas dock väldigt varmt och består av följande. Nairobi Half Life, Röjar-Ralf, Det magiska ljuset, Peer Gynt, Robot and Frank, Promised Land samt Margot at the Wedding. Bland övriga har det också varit väldigt hård konkurrens och flertalet toppenfilmer har fått sållas bort, vilket gör alla filmer på listan mycket sevärda. Så se dem!

5. Apan (Jesper Ganslandt, 2009)

Jesper Ganslandt använde sig under inspelningen av ganska okonventionella metoder för att regissera Olle Sarri på bästa möjliga sätt, och det lyckas prima. Sarri spelar utmärkt och filmen har både en nerv som sällan syns i svensk film, såväl som en intressant idé. Måste ses för att kunna föreställa sig vad det rör sig om.

4. Monsieur Langes brott (Le crime de Monsieur Lange, Jean Renoir, 1936)

Regimässigt fulländat, parallellerna man kan dra till samhällsklyftor samt filmens metanarrativ känns så oerhört välbearbetat så man knappt kan tro det. Ha i åtanke att filmen är närmare tiotusen år gammal liksom. Av de Renoir-filmer jag sett väger denna tyngst (observera då att en av de andra är kritikerfavoriten Spelets regler).

3. Harold å Maude (Harold and Maude, Hal Ashby, 1971)

Absurd berättelse om den märkliga relationen mellan en yngling besatt av döden och en livsglad äldre kvinna som möts på flertalet begravningar innan de finner varandra. Originalmusiken av Cat Stevens spelar stor roll för filmen, och är förstås så bra man kan tänka sig. Alldeles förtjusande film.

2. The Master (Paul Thomas Anderson, 2012)

Så det blev äntligen även min tur att få se The Master. Länge har väntan varat och förhoppningarna hade nästan precis hunnit börja sjunka från sina skyhöga diton som rådde när jag för första gången hörde talas om filmen, när nu det var. Paul Thomas Andersons svepande karaktärsdraman håller lika hög klass 2012 (eller 2013 för den delen) som någonsin.

1. En djävulsk fälla (Touch of Evil, Orson Welles, 1958)

Det har gått rätt många år ändå känns det som, sen jag såg min första Welles-film Citizen Kane. Även om jag nog inte förstod den riktigt, som tonåring, minns jag att jag gillade den, varför det är lite märkligt att jag inte sett mer av honom sedan dess. Men bättre sent än aldrig som man väl säger. Öppningssekvensen är inte en av filmhistoriens mest klassiska och hyllade ögonblick för ingenting, magnifikt fint klipp på över tre minuter sätter tonen för vad som väntar resten av filmen. Helt och hållet perfekt.