Filmreflektion: Äta sova dö

Att Äta sova dö (Gabriela Pichler, 2012) belönades med diverse priser vid guldbaggegalan nämnde jag när jag sammanfattande mina intryck av densamma, då jag även uttryckte att jag hade planer på att se den sedan länge. Nu har det äntligen blivit av, och jag står nu smått ambivalent till filmen.

Jag borde inte kalla dem problem, då de inte är det egentligen, men jag gör det ändå för att de skulle kunna upplevas som sådana. Men ja, jag ska börja med ett par stora problem filmen har. Det första är dess karaktärer. Det finns i hela filmen ingen karaktär jag på något sätt kan identifiera mig med, knappt någon som jag ens sympatiserar med och till synes inte ens något vidare djup i de karaktärer som visas upp. Huvudpersonen Raša har pondus, hon står upp för sig själv och sin far, och deras rättigheter. Hon ber aldrig om ursäkt vare sig för sin person eller den plats hon tar, utan agerar alltid rakt och från hjärtat. Detta kan man förstås säga är positiva egenskaper i de flesta fall, men allt för ofta beter hon sig på sätt som framställer henne som en direkt osympatisk person, vilket gör egenskaperna irriterande i samma mån som de annars varit goda. Det andra problemet är hur tråkig filmen är, på många sätt. Det händer inte särskilt mycket, det sker ingen egentlig karaktärsutveckling och färgskalorna är grådaskiga och allt annat än inbjudande. Det finns över huvud taget inte särskilt mycket att tycka om.

Men det är just dessa så kallade problem som gör filmen så enorm, så fantastiskt viktig och utmärkt bra.

Karaktärerna är aldrig tillrättalagda, de är inte ämnade att berätta en spännande berättelse, de är något så ovanligt som riktiga människor. Att följa dessa riktiga människor blir sedan filmens självändamål, det finns ett egenvärde i att få se deras liv på grund av den äkthet som de givits. Det händelselösa narrativ som berättas genom Rašas kamp mot livet, arbetslösheten och rasistiska fördomar får rent av spänning i all sin enkelhet när hon antar provanställningen med bilkörning i jobbet trots att hon saknar körkort. Sakta men säkert bygger hon - bara genom att vara en människa som man genom filmens gång lär känna - upp ett patos, som i sin tur gör hennes specifika berättelse extra relevant. Den extrema socialrealismen blir nyckeln till filmens betydelse, genom att göra en sådan verklighetstrogen, nästan dokumentär i sitt uttryck, skildring av livet på samhällets botten påvisas det oerhört skeva i klassklyftor och ojämlikhet.

Filmen i sin helhet är en oerhört viktig motpunkt till den bild som ges av denna arbetslösa, ointellektualiserade underklass. I ett Sverige där det nedsättande begreppet "white trash" är socialt accepterat som benämning på en specifik samhällsgrupp är det nödvändigt att visa en berättelse som denna.

Angående gårdagens guldbaggar

Egentligen har väl jag intet intressant att tillägga då jag över lag inte ser svensk film, åtminstone inte när den är ny och relevant i ett sånt här sammanhang. Men en trevlig gala tycker jag allt att det var ändå, även om jag bara såg andra halvan. Jag kom hem lagom till att hedersprisets mottagare skulle utlysas, och att Hasse Alfredson fick den för en livslång kulturgärning var väl liksom så välförtjänt som något någonsin kan bli. Jag ska inte låtsas vara någon expert på Alfredsons produktion, men jag har några favoriter som är väl värda att nämna, ej nödvändigtvis film.

Vissa barnböcker fortsätter att underhålla så länge man lever (och läser). Oz-serien är en självklar och Narnia förstås en annan. Sådan ungdomsfantasy gör sig väldigt väl även för mig i dagsläget då det blir ett slags lightfantasy som är väldigt lagom för någon som inte gillar just fantasy mer än så. Hur som helst, så finns det även böcker som Varför är det så ont om Q? som besitter en helt annan form av fantastik. Ett av mina absoluta favoritord, "presidentifikationsminister" förekommer i denna bok och bara det säger väl det mesta om dess briljans. Utöver att bara vara helt underbar är boken för mig starkt förknippad med min barndom, då jag hade boken inläst på kassettband. Denna kassett var ungefär den enda jag någonsin lyssnade på förutom Sune och Bert, åtminstone som jag minns det. Samma år som Varför är det så ont om Q? kom även en ännu mer vansinnig berättelse signerad Alfredson i och med F. En överdriven äventyrsberättelse som liknar något en skånsk Voltaire skulle skriva efter några absinthe för mycket. Så det säger väl säg självt att även den är en höjdare.

Jag har en annan barndomsfavorit av Hasse Alfredson som jag hade lyckan att återupptäcka bara härom året, då jag såg den för första gången på säkert upp mot femton år, nämligen Jim och piraterna Blom (Alfredson, 1987). Många gånger under min uppväxt, efter det att jag senast hade sett filmen, har bildfragment återkommit, besökt mina sinnen. Jag hade aldrig vetat riktigt vad det var, men bilden av de väldigt märkliga piraterna Blom med sina enorma huvuden var svår att glömma. En dag tog nyfikenheten övertaget och jag tog mig äntligen för att googla det hela tills jag fick klarhet i vad sjutton det var för något. När det gått upp för mig vad det rörde sig om, och jag hade sett filmen för första gången i mitt vuxna liv var jag smått lyrisk över hur bra den var. Den har sorg men är fylld av hopp, och den har ett äventyr som inte är att leka med. Kanske framför allt så lyckas den fånga den där känslan av att vara barn, som är ett måste för att den typen av filmer över huvud taget ska funka, och lyckas göra det så bra. Jag upplever det ofta som att detta är det mest underskattade och förbisedda stora verket när man pratar om svenskt barnfilm.

Nåja, efter Alfredson fått ta emot sitt pris och hållit ett tal, berättat en anekdot och sjungit en sång så var det dags för nästa pris. Till viss glädje för mig var det då en skådespelare som belönades för en roll i en film som jag faktiskt sett, som fick priset. Johannes Brost kommer för alltid förknippas med Rederiet i första hand, av de flesta. Han är ännu Joker med blå glasögon och en galen vän som heter Uno. Och så må det väl vara, bara man inte förringar det han gjort på senare år. I Bröllopsfotografen (Ulf Malmros, 2009) såg man tendenser, ambitionen från Brost att jobba sig in i en ny sfär, ta bättre roller, spela dem bättre, få det högre anseende man nog kan påstå att han gjort sig förtjänt av. Om inte då, så har han det definitivt nu. I Avalon (Axel Petersén, 2011) gör han en helt enastående gestaltning och bidrar på egen hand till att göra filmen till det smärre mästerverk den ändå kan sägas vara. Scenen när hans karaktär Janne ensam går in på det tomma dansgolvet till tonerna av Roxy Musics låt med samma titel som filmen uppstår ett av de större ögonblicken i svensk filmhistoria.

Ja, sen blev det mycket Äta sova dö (Gabriela Pichler, 2012) som ju ska va hemskans bra men som jag inte tagit mig för att se ännu trots många funderingar på att kanske ta och göra det snart. Ett par filmer med viss anknytning till en viss gammal statsminister uppmärksammades också, såväl som Searching for Sugarman (Malik Bendjelloul, 2012) som jag skrev om här om dagen. Annars kan det väl sägas att Babbens sketcher inte var så jäkla illa och att jag förr eller senare vill se den där nya Sune-filmen också, för den verkar kunna vara rätt så rekorderlig ändå.