Punk in Africa: i Skuggan av Sugar Man

Jag gjorde i går en slående upptäckt på Netflix, nämligen dokumentären med titeln Punk in Africa (Keith Jones och Deon Maas, 2012). Jag ska inte gå in så mycket på filmen i sig mer än att kanske nämna hur den första halvtimmen är dess överlägset starkaste del, då det är i denna den äkta sydafrikanska punken presenteras. Utöver en våg av vita afrikandpunkband fanns där en särdeles unik akt som verkligen fångade mitt intresse, bandet National Wake från Johannesburg.

I Searching for Sugar Man görs påståendet att Sixto Rodriguez var den unika aktören i sin tids Sydafrika, att 70- och 80-talet inte hade någon proteströrelse men att det kring honom samlades som en gruppering av ställningstagande mot apartheid. Det jag verkligen reagerade på då var hur det i stort sett uteslutande var vita sydafrikaner som samlades kring honom. Det ska givetvis sägas att även detta förstås är lysande, jättebra att de ställer sig upp och säger ifrån trots att de är i en djupt privilegierad roll. Problemet är att svarta i detta avseende hålls utanför sin egen kamp för frihet.

Bandet National Wake vad Sydafrikas enda multietniska punkband, med två svarta och två vita medlemmar. Det går inte att hävda att allt de skulle ha gjort är punkmusik, trots att de bara existerade några få år kring decennieskiftet 1980, men attityden och essensen av deras uttryck hörde onekligen dit. Bandet la ner efter att deras enda album släppts 1982, efter många års musicerande. Det gick inte längre att hålla ihop för bandets vita medlemmar, då de två bröderna Gary och Punka Khoza båda hade dött. Den ena genom självmord som följd av psykisk sjukdom och den andra genom aids-relaterade åkommor. Det är en säregen berättelse, berättelsen om National Wake.

För att ens kunna spela ihop fick de vita medlemmarna dölja att de svarta bodde med dem, ibland kunde det göras razzior där de gömdes under sängtäckena. Bandet hade helt enkelt bestämt sig för att leva i en post-apartheid-värld, vare sig lagen tillät det eller inte. Det är ganska så vackert. I filmen gås det inte in i detalj på dessa saker, allt för mycket nämns mest i förbifarten. Men det gör den inte svalare rekommenderad av er tillgivne undertecknad.

Christopher Sander - Kokong

Förutom en liten sång på julafton härom månaden börjar det närma sig fem år sedan det senast bjöds på nyskrivna Sander-låtar att förlora sig i, då i och med [Ingenting]-albumet Tomhet, idel tomhet. Nu har singeln Kokong från kommande soloskivan kommit. Den bjuder på fina flöjter från Dungen-folk, närmast himmelska körer och god modern svensk folkpopproduktion som påminner om 70-tal och John Holm. Främst bjuder den förstås på Sanders oerhörda sinne för melodier och helt perfekta ordval. Han kan besjunga enkelheten som om ingen annan gjort det förut, och få det att låta helt rimligt. Det är fasligt fint, väldigt vackert. Jag känner mig väl redo att möta våren med kommande Jorden är rund som ledmotiv, för det bådar just så gott som jag kunnat önska.

https://soundcloud.com/johan-olsson-20/kokong

Babels torns julkalender #22: Låt julen börja

Jag har ju redan nämnt Darlene Love, och skulle kunna ge plats för mer julmusik. Men det gör jag inte. Jag ger plats till mer Darlene Love istället. Årets jul inleds som alltid med hennes Letterman-framträdande, och nu är det gjort. 72 gamla år och ändå så fantastiskt bra.

Babels torns julkalender #4: Hipsteresque julhälsning från Kenya

Fantastiska Just a Band gjorde för ett par år sen en julspecial där de bjöd in lite duktiga gästsångare och spelade in med dem. Här är bara ett av exemplen, där sångerskan Karun sjunger Oh, Holy Night. Det är väldigt fint.

En andra chans för Once

För dryga tre månader sen skrev jag om inslagen av realism i filmen Once och sjöng filmens lov. Sedan dess har jag inte tänkt så mycket mer på den förutom vid enstaka tillfällen. För det är nämligen som så att då och då dyker filmens ledmotiv upp i huvudet och etsar sig fast. Utan att jag hört låten mer än i filmen liksom. Det måste väl tala för någonting i alla fall?

Filmen är ju då en musikfilm, den handlar om två människor vars romantiska möte sker genom musiken. En på alla sätt underbart mysig film, som dessutom har väldigt bra musik, vilket förstås är något av en grundförutsättning för en film med musiken i fokus.

Jag tycker därför att filmen förtjänar uppmärksamhet en gång till, för det är sällan en låt sätter sig så som denna.

Topp5-fredag #46: Håkan Hellström

I dag har alltså Känn ingen sorg premiär. Det är ingen särskilt bra film, men den har Håkan Hellström. Dagens topp5 ägnar jag åt några låtar som ligger till grund för Håkans diton, fem favoriter. Två av dem är originallåtar som Håkan Hellström har översatt, övriga tre är låtar som han uppenbart refererar till.

5. Dexy's Midnight Runners - Come On Eileen

Det tordes vara uppenbart för alla att Dexy's är ett av de band både Håkan och svenska popband från 00-talet i allmänhet tagit allra mest influens av. Inget fel med det förstås, Dexy's är ju utmärkta. Deras stora superhit blev Kom igen Lena!, det blev ju toppen.

4. Tapefly - Canine Prey

Håkan Hellström skrev tillsammans med Tapefly denna låt, som några år senare skulle komma att översättas till En lång lång tid. Hade jag fått bestämma hade jag velat ha en version med musiken från originalet och Håkans översatta text. Det vore nåt.

3. Fleetwood Mac - Go Your Own Way

Jag har knappt lyssnat på den senaste skivan alls, men det är ändå svårt att inte visa denna alldeles uppenbara vinkning. Du kan gå din egen väg delar mer än bara sin titel med Fleetwood Mac-låten, likheter finns även i såväl melodi som arrangemang.

2. Bob Dylan - I Want You

Det sägs ofta, och har länge gjorts så, att det här är låten som ligger till grund för En vän med en bil. Så är det nog, även om det blir mer abstrakta likheter när låtarna inte delar lyrik eller konkreta melodislingor. Men det är ganska uppenbart ändå. En av Dylans bästa poplåtar blev en av Håkans bästa.

1. Flowers in the Air - Lost at Sea

Det andra fallet av översatt tolkning. Det råder väl inga tveksamheter kring vilken låt den gjordes om till, då texten rakt igenom är ganska rakt översatt. Flowers in the Air är ett band med medlemmar från 90-talshjältarna Easy, och han knappt spela in Lost at Sea innan Håkan funnit dess storhet och gjort sin egen version i Saknade te havs.

Musikinspelning, Solondz och en rolig nyhet

Sedan i lördags har jag varit strandsatt i ett stort hus i Arlanda-trakten i vilket vi spelar in vad som ska bli Honeymilks debutalbum. Dagarna går för fort för att hinna skriva nåt här. Men nu är det natt, då finns lite tid över. Övrig dötid fyller jag liksom med film. Hur som haver, i höst kommer det släppas en förbannat bra skiva signerad undertecknad och kompani. Alla kommer få gåshud. Alla kommer älska.

Två av filmerna jag sett här har varit en fortsättning på ett projekt jag påbörjade ett par dagar tidigare, nämligen att se igenom Todd Solondz filmografi. För många år sen såg jag Storytelling (Solondz, 2001) vilken jag då föll hårt för, så jag började med hans första och såg igår hans senaste. Däremellan såg jag allt däremellan. Jag finner mig djupt fascinerad av det han säger med sina filmer, och sättet han gör det på. Hur Palindromes (Solondz, 2004) är en vag uppföljare till Welcome to the Dollhouse (Solondz, 1995) liksom Life During Wartime (Solondz, 2009) till Happiness (Solondz, 1998), med utbytta skådespelare och till synes obetydliga men ändå väldigt givande referenser till föregående filmer. I och med Dark Horse (2011) gjorde han sin första film på tio år utan anknytning till tidigare filmer, och lyckas lika bra där. Han är utöver väldigt kompetent även mycket konsekvent. Hela hans filmografi är mer eller mindre utmärkt. Jag borde återkomma till honom vid tillfälle, men som vanligt när jag utlovar något sånt blir det väl inte av. Vi får se. Han förtjänar det i alla fall.

Vidare har jag en rolig nyhet som jag håller hemlig ett tag till. Den innefattar en viss svensk filmsajt och en film med nåt slags anknytning till den där Håkan Hellström som alla pratar om. Mer om det en annan gång.

Joel Schumacher älskar Billy Idol

Det kan väl inte bara vara en slump? En vägg i St. Elmo's Fire (Joel Schumacher, 1985) pryds av Billy Idols Ansikte. Karaktären Billy i samma film må se mer ut som George Michael, men hans namn och örhänge i form av ett kors vittnar om en annan förebild. När man tänker Schumacher och Billy Idol är det förstås svårt att inte tänka på Kiefer Sutherlands vampyr i The Lost Boys (Schumacher, 1987). Nej, det kan nog inte vara en slump. Snarare, är det en medveten detalj som åtminstone gör mig lite extra förtjust i dessa filmer.

Topp5-fredag #42: Svenska sommarsånger (OA)

Det är midsommarafton, och vad i världen är svenskare än just midsommar? Ja det skulle väl kanske vara vår fantastiska vistradition. En lista med svenska sommarsånger kan förstås göras hur oändligt lång som helst beroende på var man sätter sina gränser. Jag håller mig till Olle Adolphson, för att han är min absoluta favorit. Visor skrivna av andra sållas också bort, för att göra urvalet ännu något enklare. Ytterligare begränsning blir det urval Spotify har att bjuda på. Sen är det väl så att alla visor inte nödvändigtvis har explicita sommarteman, men det är liksom den känslan de inger som räknas.

5. Råd till dej - och mej

En av mina absoluta favoritrader av Adolphson är "se dig för innan du går hem, för gräs gör fläckar på klänningen". Jag tycker det är så himla fint. Det gäller hela låten, texten är rakt igenom innovativ, spännande och rolig.

4. Blåst

Det sägs aldrig i låten att det är sommar det rör sig om, men det är den han beskriver. "Vinden pressade varm och stark", det må vara blåsigt, men nog måste det väl va sommar alltid. När jag såg Jakob Hellman på Gröna Lund för ett par år sedan spelade han just denna vilket fick mig att smälta totalt förstås. Jag var förstås beredd på att han skulle tolka någon Adolphson-visa, men att han en sen augustikväll väljer just denna, en av mina favoriter. Ja det var sagolikt.

3. Grön kväll i Margretelund

Jag älskar det anspråk Olle Adolphson gör här. Istället för att berätta i ""jag-form", gör han det väldigt nonchalant i en sällan tidigare beprövad "vem-form". Det är rent genialt. Scenariot han målar upp kan man ju bara drömma om, ytterligare en av mina favoritrader återfinns också i "vem gick en mil till stan när det var nästa dag, med en sprucken cigarr i mun?".

2. Nu är det gott att leva

- på en sommardag. Och han har så rätt. Ackordfärgningarna är helt perfekta och kompletterar melodin till en av Olle Adolphsons allra, allra finaste visor där han besjunger kärlekens lov. Förtjusande.

1. Trubbel

Ja, de flesta känner den väl genom Monica Zetterlund eller Håkan Hellström. Freddie Wadling har också gjort en förbannat bra inspelning av den. Min personliga favoritversion är denna, från En stol på Tegnér är den definitivt en av höjdpunkterna som jag föredrar framför den orkestrerade albumversionen. Den berättelsen Olle berättar är ju faslig förstås, men den är väl alla bekant med. Om inte så är det hög tid att råda bot på det hela. Det här hör eventuellt till de fem bästa svenska låtarna som någonsin skrivits, vill jag rent av hävda.

Spotify-lista finnes här.

Perfekt pop: Lost World

Det är lite mer än ett halvår sedan jag skrev om Gus Van Sants ena musikalbum här. Här om dagen när jag slösurfade utan större mening eller mål fann jag att Van Sant inte bara har gjort de två album som jag känner till, utan även en singel utgiven på vinyl 1992. Det hörs tydligt att det är samma Van Sant, men produktionsvärdet är högre. Det är en bra låt, något slags amerikansk indieartfolk. Jag kände bara för att delge den, Lost World heter den. B-sidan är mindre bra.

Topp5-fredag #41: 10-talets politiska pop

Mikael Wiehe ska ha gjort det ganska korkade uttalandet att det inte är någon mer än typ han och nån enstaka mer som gör politisk musik nuförtiden. Han har aldrig hört talas om hiphop tror jag, eller de punkrörelser som ännu är i liv. Vidare har den politiska populärmusiken ändrat form, och präglas kanske snarare av politiska ställningstaganden än explicit uttalade texter. Många kvinnliga popmusiker jobbar på detta sätt, genom att vara just kvinnor och göra pop blir det ett ställningstagande i sig att lyssna på deras musik.

Men sen finns fortfarande politiskt musicerande farbröder, dessa får en lista i dag.

5. Magnus Ekelund & Stålet - Utan er

Magnus Ekelunds låtar är oftast inte politiskt explicita i sitt språk. Men det behövs inte heller. Det finns ett underliggande politiskt patos som inte går att ta miste på. Jag har även sett Ekelund spela och sjunga den sovjetiska nationalsången på scen under sina spelningar, så nånting finns nog där.

4. Parker Lewis - Över kilsbergen

Parker Lewis gör kanske snarare socialrealistisk än politiskt kritisk musik, men å andra sidan är väl sällan något så politiskt aspirerande som just de socialrealistiska skildringarna. Över kilsbergen är ett prima exempel på det.

3. Mattias Alkberg - Skända flaggan

Alkberg har alltid gjort politisk musik, nu senast med sin skiva Mattias Alkbergs Begravning. Det är en stark kritik främst mot kungahuset, både rolig och relevant.

2. Love Antell - Gatorna tillhör oss

I rakt nedåtgående led från 70-talets politiska musikscen kommer förstås Florence Valentin och då i synnerhet Love Antell. Det finns människor som menar att det politiska bara skulle vara en chimär, en påklistrad fasad för att göra en grej av sig själv. Personligen har jag dock väldigt svårt att inte se Antells texter och uttryck som något rakt igenom genuint och äkta.

1. Peter Morén - Vinstintressen

I Vinstintressen är Peter Morén mer konkret än vad Wiehe någonsin har varit i sitt låtskrivande. Låten talar rakt igenom för sig själv. Det är en stor sorg att allt alltid handlar om vinstintressen. Usch.

Lyssna.

Topp5-fredag #40: Elliott Smith i filmerna

De perioder är inte sällan återkommande, då jag tänker extra mycket på Elliott Smith. Det är inte så att jag har lyssnat nåt speciellt på honom på sistone (eller jag har väl i och för sig lyssnat igenom Heatmisers Mic City Sons ett par gånger senaste veckan, men det är väl inget att tala om). Det har även pratats rätt mycket Gus Van Sant. Och då tänker man ju lätt på vad de har gemensamt utöver Portland, nämligen ett par fina fina fina filmer. Och det finns ju fler utöver dem där Elliotts musik medverkar.

I dag struntar jag om det är filmer jag tidigare nämnt, för så värst många med Elliott i sitt soundtrack finns faktiskt inte. O.C. utgår väl i och för sig, men inte på grund av tidigare hyllningar utan för att det är en tv-serie.

(6). Tro, hopp, kärlek (Keeping the Faith, Edward Norton, 2000)

Det bästa i filmen är egentligen när Edward Nortons karaktär sjunger Barry Manilow-karaoke. Nog så.

5. Up in the Air (Jason Reitman, 2009)

Up in the Air var ju inte så bra som den kanske borde ha varit, men vissa scener är högst älskvärda. Inte minst när Elliotts Angel in the Snow spelas liksom.

4. Paranoid Park (Gus Van Sant, 2007)

Både Angeles och The White Lady Loves You More medverkar i Paranoid Park. Utöver det, så känns Gus Van Sants bildspråk alltid som Elliott Smiths melodier visualiserade.

3. American Beauty (Sam Mendes, 1999)

Magin är oförneklig när Elliott Smiths tolkning av Because spelas i American Beautys eftertexter. Sällan har en låt någonsin varit så väl vald i ett filmsammanhang.

2. The Royal Tenenbaums (Wes Anderson, 2001)

Vad ingen visste 2001 var att valet av Needle in the Hay skulle få en hemsk metabetydelse i ackompanjemanget av Richie Tenenbaums självmordsförsök. Skillnaden blev att Elliott Smith inte överlevde, när han två år senare tog livet av sig.

1. Good Will Hunting (Gus Van Sant, 1997)

Den enda filmen som Elliott Smith skrivit musik specifikt ämnad för, fantastiska Miss Misery. Och orkesterversion av Between the Bars är ju inte dumt det heller. Vidare spelas ytterligare tre låtar. För mig är den här filmen (som även är min favorit) lika mycket Elliott Smiths låtar som den är Gus Van Sants regi eller Damon/Afflecks utmärkta manus.

Kandidatuppsats, Tarkovskij, Denny Crane och rock.

Det har gått en tid nu sedan jag postade den kandidatuppsats som i dag opponerades på. Jag är mer än nöjd när jag beaktar det faktum att jag utnyttjade min tid så förbaskat illa, och som vanligt gjorde allt i sista sekunderna. Uppsatsen med titeln Framtiden var här - samtida samhällskritik i framtida dystopier kommer med att publiceras här (förmodligen uppdelad i kortare inlägg) efter min slutgiltiga revidering som kommer ske i veckan. Den handlar om bra science fiction och är himla spännande, ska ni se.

Jag hade gärna ägnat det här inlägget åt en film eller så, men har svårt att formulera tankarna till nåt vettigt. Jag såg Stalker (Andrej Tarkovskij, 1979) i fredags. Som första möte med den ryske legendens filmografi var det ett relativt tungt sådant. Långsamt och svårt, eftertänksamt och förstås briljant. Men jag känner inte att jag alls bottnar i att skriva något vidare om den i nuläget, så jag går vidare till fortsatt helg.

Boston Legal (David E. Kelley, 2004-2008) dök upp som en kär gammal vän i lördags. När somliga sprang Stockholm Maraton eller vad det nu rörde sig om, så hade jag Boston Legal-maraton som substitut. Det är fortfarande förbaskat bra alltså. Så väldigt välskrivet och funkar på flera nivåer, alltid relevant och lagom ifrågasättande av samhället.

Vidare börjar det närma sig inspelning av Honeymilks debutalbum. Nya låtar har dykt upp som barn med storken, och det känns som att det kan bli en riktigt diger samling. Detta är eventuellt första gången jag nämner Honeymilk här förresten, minns ej så noga. Det är i alla fall mitt band, om någon missat det.

Så jag skrev alltså just ett helt vanligt blogginlägg som handlade om min vardag snarare än populärkultur. Förkastligt kan tyckas men man lever ju bara en gång så vad gör man liksom.

Topp5-fredag #38: Discovery

Daft Punk släppte ny skiva för typ en vecka sen. Folk går av någon anledning i taket över hur fantastisk och trist den är. De senare har naturligtvis fel, den är helt briljant. Ändå kan jag inte låta bli att stanna kvar vid deras absoluta magnum opus, då de för första gången ändrade den kommersiella dansmusiken till något den aldrig nått förut, nämligen populärmusiken. I allra högsta grad alltså. Listettor hela vägen kör vi på nu. I en topplista. Tjohej.

5. George Duke - I Love You More

Samplingarna talar för sig själv egentligen, jag håller nog truten här.

4. Edwin Birdsong - Bottle Cola Baby

Det kanske är den låten som stått sig bäst i dag, efter diverse reklamfilmer och så vidare. Fantastisk.

3. Little Anthony & The Imperials - Can You Imagine

Detta intro slår alla andra intron på skivan på fingrarna. Det är svårt att tro med tanke på den extremt höga kvaliteten på samplingar, men ingen når nånsin dessa höjder. Genialt lån, verkligen.

2. Barry Manilow - Who's Been Sleeping In My Bed

Det fantastiska här är ju förstås att jag kan Barrys repertoar utan och innan, trodde jag. Alla låtar som någonsin varit med i greatest hits-sammanhang eller dylikt ligger i mitt bakhuvud från första till sista ton. Det kanske låter sjukt men det är mest fantastiskt. Att då Daft Punk använder utmärkte Manilow till att göra modern musik är förstås allra bäst.

1. Interstella 5555

Ovan nämnda är de fyra samplingar som är så att säga officiella. Vidare kan vi bara spekulera. Men låt oss då spekulera. Inte i samplingar, utan i hur fantastiskt det kan vara. Hur fantastiskt det kan vara när Daft Punk gör en långfilm baserad på sina musikvideor, helt jäkla briljant, det är hur fantastiskt det kan vara. Ingen får missa Interstella 5555. Jag vet inte om den finns på internet att se, eller inte. Jag vill inte veta, jag vill i så fall inte visa, utan den ska bara ses och den förtjänar ett köp. Den som inte vill köpa hör av sig till mig för DVDn. Tack och godnatt.

Topp5-fredag #37: Norsk populärkultur

17 maj är Norges nationaldag. Av någon anledning vet typ alla det, även om jag aldrig förstått varför någon i Sverige skulle bry sig mer om det än låt säga Uzbekistans dito. Jovisst, det handlade väl om frigörelse från just Sverige, men ändå. Vi firar väl det med lite norsk populärkultur då, kan tänkas rimligt.

5. Insomnia (Erik Skjoldbjærg, 1997)

Jag har inte sett mycket norsk film alls, så jag är inte något facit. En som jag uppskattat är dock denna förlaga till Christopher Nolans film med samma namn. Stellan Skarsgård är huvudrollsinnehavare och thrillern är gedigen. Bra film.

4. Gör vad du vill

En av Erlend Loes fina romaner som handlar om en tonårstjej som blir av med sin familj i en flygolycka, och hur hon går vidare med livet efter det. En väldigt välskrivet karaktärsporträtt och på det stora hela en roman som gav mig mycket stor behållning.

3. Midnight Choir - October 8

Melankolisk skogshuggarpop som drar mot den alternativa countryn på sina håll. Det är avskalat och vackert så det förslår, det här känns för mig som Norge om Norge vore en poplåt.

2. Naiv. Super.

Förstås. Jag vet inte om jag i retrospekt har samma behållning av denna som av ovan nämnda roman, men det var här jag invigdes till Erlend Loes författarskap, och den är ju på alla sätt briljant. En finfin berättelse om vikten vid att behålla sin lekfullhet även som vuxen.

1. Madrugada - Majesty

Det var under förra året som jag bestämde mig för att återupptäcka Madrugada, ett band som jag mindes från mina allra tidigaste tonår mer som ett väsen än som ett band jag lyssnat på. När jag åter fick höra Majesty föll allt i världen på plats. Ni vet det där norrländska vemodet som man ibland pratar om? Glöm det, det norska vemodet är upphöjt till tusen. En sång om att slåss mot sina inre demoner, eller kanske rent av ett sökande efter dem. Nu för evigt på mitt podium med världens bästa låtar.

Topp5 #32: Originalen man kanske inte kände till

Det görs många covers inom musik. Förr i tiden kallades det inte covers, utan inspelningar. Låtskrivare skrev låtar som skivbolag köpte för att spela in. Därför finns många gamla låtar i många versioner. Efter den moderna popmusikens stora genombrott på sextiotalet, när band och artister i större utsträckning började skriva mer eget blev covern ett fenomen. Dagens topp5 består av fem original som gjorts kändare av andra.

5. Gloria Jones - Tainted Love

Senare i kändare version av Soft Cell och för den delen så småningom Marilyn Manson. Gloria Jones gamla northern soul-dänga förtjänade att åter se dagens ljus, när den plockades upp av en brittisk DJ på resa i USA. Låten spelades in igen, av Gloria Jones och denna gång producerad av maken Marc Bolan, men den misslyckades som singel en gång till. Sen kom Soft Cell och blev världsberömda för den. Originalinspelningen från 60-talet är dock överlägsen.

4. The Nerves - Hanging on the Telephone

Denna fantastiska powerpop står oöverträffad än i dag. The Nerves släppte aldrig mer än en EP, låten spelades in av Blondie ganska kort efter och det är så de flesta minns den. Undrar vad det hade kunnat bli av The Nerves om de fortsatt tillsammans, jag har svårt att föreställa mig att det här var det enda de bar på som gemensam konstellation.

3. The Great Society - Somebody to Love

Det är en lite märklig berättelse, detta. Grace Slick hade bandet The Great Society med sin man och hans bror. Hon hade inspirerats till att starta band när hon sett Jefferson Airplane spela. Mannens bror skrev en låt som hette Somebody to Love, vilken Grace Slick tog med sig när hon hoppade av bandet för att istället sjunga med sina favoriter i Jefferson Airplane. De fick sen en superhit med låten, som ingen i bandet ens var inblandad i skrivandet av.

2. World Party - She's the One

Så kan det gå, när man skriver kontrakt med skivbolag, att det inte blir riktigt som tänkt. Jag förmodar att Chrysalis hade rättigheterna till Karl Wallingers låtmaterial, och gav en av låtarna till Robbie Williams. Den blev ju dundersuccé och Wallinger sägs vara rätt så glad ändå, åt de pengar den inbringade honom. Men man kan väl tänka sig att han hellre hade sett sitt eget namn på de singlar som såldes.

1. King Harvest - Dancing in the Moonlight

Jag tror bestämt att Dancing in the Moonlight här i Sverige främst är känd genom Eva & Adam - fyra födelsedagar och ett fiasko (Catti Edfeldt, 2001), där Toploaders version figurerar, och efter vilken låten letade sig in på många "best of"-samlingar. Toploader gjorde sannerligen en alldeles förtjusande inspelning, men King Harvests version, men sitt signifikativa elpiano är om möjligt än mer förträfflig.

Det skall sägas att King Harvest dock inte gjorde originalet egentligen, utan det var trummisens bror som även var låtens upphovsman, som först spelade in den med sitt band Boffalongo. Den versionen har dock aldrig givits ut, så den blir på nåt sätt ogiltig. Så sent som i somras dök den dock upp på webben, så den som vill kan ju söka upp den på Youtube. Övriga kan lyssna på hela denna lista på Spotify istället.

Topp5-fredag #31: Giorgio Moroder

Moroder har gjort ett antal filmsoundtracks jag älskar, i synnerhet specifika låtar. Jag kommer förmodligen vid lämpligt tillfälle göra en uppföljare till denna lista med ytterligare fem höjdpunkter, tills vidare skjuter jag från höften med dessa.

5. Scarface (Push it to the Limit)

Vid filmens mittpunkt, kollaget med pengatvättningen och tigern, lyx och flärd och i ett annat sammanhang hade det här inte varit en bra låt, men just här kunde inget ha varit coolare.

4. The Legend of Babel

Jag såg Moroders version av Metropolis väldigt nyligen för första gången, och det må så ha varit att det inte var hans bästa musikskapande på det stora hela, men det var förstås en stor filmgärning att restaurera och förnya en sådan film. Vissa spår håller väldigt hög klass, det är daterat men vad fan gör väl det. Ackompanjerande en av mina favoritscener i filmen stod instrumentalstycket The Legend of Babel ut som något utöver det vanliga.

3. The NeverEnding Story

Underbar film med lika underbar temalåt. Fruktansvärd frisyr på Limahl men det är överkomligt, melodin kommer före. Den sedvanliga Moroder-basen kommer till sin fulla rätt och har nog aldrig låtit så bra som här.

2. Midnight Express

En sån duo, det är som om Moroder alltid varit ämnad att jobba med Harold Faltermeyer (som å sin sida gick vidare med Top Gun- och Snuten i Hollywood-teman bland annat) som här lyckas göra ett instrumentaltema som hör till 70-talets absolut bästa. Fantastisk film med ett minst lika fantastiskt soundtrack.

1. Flashdance... What a Feeling

Jag gillar hur dessa goda syntherrar och producenter dyker upp i varandras produktioner så gott som hela tiden. Moroder, Faltermeyer och Keith Forsey. Här är det Keith Forsey som är samarbetspartnern och oavsett filmisk kontext är det här en av 80-talets bästa poplåtar. Så, helt enkelt. Än en gång är det i första hand melodin som gör det, men även produktionen bidrar också med sitt, lagom fläskig och pompös, oemotståndlig.

På Spotify.

Topp5 #27: Bengt Palmers

Såhär efter melodifestival och så kan man ju knappt tänka på annat än Bengt Palmers. Denna veckas försenade topp5 är självklar.

5. Wilmer X - Michelangelo

Här närvarar han uppenbarligen bara som delaktig låtskrivare, men det är väl inte helt fel när ett band som Wilmer X tar sig an en låt som om den vore skriven för dem, och gör den just så utmärkt som den någonsin skulle kunna bli.

4. Anni-Frid Lyngstad - En ton av tystnad

I Benny Anderssons produktion står Bengt Palmers som arrangör av denna finkänsliga tolkning av Simon & Garfunkels originalhit. Det gjordes väldigt många svenska tolkningar av amerikanska låtar på den här tiden, den ena värre än den andra. Men vissa var riktigt bra, det här är en.

3. Pugh Rogefeldt - Stockholm

Pugh utforskar discorytmer och funkgitarrer när Bengt Palmers producerar vad som nästan lika gärna kunde ha varit Björn Skifs. En svårslagen kombination.

2. Björn Skifs - Härligt, härligt men farligt, farligt

Om det är något som slår den föregående duon så är det väl just det mest trofasta artistsamarbetet Palmers ägnade sig åt, det med Björn Skifs. I mina öron nådde de sin absoluta höjdpunkt genom Härligt, härligt men farligt, farligt, som är rakt igenom perfekt.

1. Harpo - Moviestar

Detta till trots är kanske Moviestar den främsta framgången, om inte annat så åtminstone den som Bengt Palmers är mest känd för. Det är en oerhört smal balans man måste gå för att det här inte ska falla ned i något slags vedervärdigt dansbandsträsk som exemplifierats i flertalet coverversioner, men det är å andra sidan just detta Palmers var bra på, att hitta den dynamiken.

John Lydon har levt ännu ett år

De flesta med god smak skulle förmodligen och rimligtvis välja att framhålla Public Image Ltd när det kommer att handla om John Lydon som i dag kan fira sin femtiosjunde födelsedag, gammelgubben. Men jag har ju lagt ner det där med god smak till fördel för nostalgifrossandet och när det kommer till formandet av mig (och min ändå skapligt hyggliga smak) spelar John Lydon en viktig roll. Det var nämligen i och med upptäckten av Sex Pistols som jag på riktigt gjorde anspråk på att ha en utpräglad musiksmak genom diverse 77-punk. Så tack och grattis, John!

Filmreflektion: Searching for Sugar Man

Förr eller senare skulle väl även jag få komma att se det påstådda mästerverket Searching for Sugar Man (Malik Bendjelloul, 2012). I och med Oscar-nomineringen har pratet om filmen återupptagits och det går inte en dag utan att jag ser någon som delar med sig av Spotify-länkar till soundtracket på sociala medier. Ja, jag har varit nyfiken på filmen sen jag först hörde talas om den, men som vanligt när det går en tid försvinner visst intresse och förväntningarna har sjunkit snarare än förhöjts, av egentligen oförklarliga anledningar. Inte helt oförklarliga dock. På vissa håll har man ifrågasatt filmen, som så ofta gällande dokumentärer, ur ett realistiskt perspektiv, en idé som jag uppenbarligen gått på även om alla andra talat väldigt varmt om filmen. Det var väl denna tvetydighet gjorde mig tvungen att till slut se filmen, och bilda mig en egen uppfattning.

Det finns ett par relativt stora problem med sanningshalten i filmen. Det första handlar om filmens grundtes, att Rodriguez misslyckades totalt med sin musikkarriär som lades ner helt och hållet efter hans andra album 1971. I själva verket var det inte bara i Sydafrika han började få uppmärksamhet under mitten och andra halvan av 70-talet, utan det gällde även Australien. Han turnerade där, både som huvudakt och tillsammans med bland andra Midnight Oil, vilket säger någonting om hans storhet och relevans. De Sussex-utgivna skivorna som var importerade från USA sålde slut och rättigheterna köptes upp för att ge ut en samling i Australien, och spelninar från nämnda turnéer blev till en live-skiva. Jag har svårt att tänka mig att Rodriguez själv skulle vara helt ovetande om detta, då han ju förmodligen var med på turnéerna.

Den anledning jag ser, till att man väljer att inte ta upp detta i filmen är förstås för att man vill förstärka berättelsen. Man vill få Rodriguez att framstå som den ultimate proletären som trots misslyckad musikkarriär kämpade på med byggbranschen utan att klaga minsta lilla. Jag tvivlar inte ett ögonblick på att han är en fantastisk människa med genomgående sunda värderingar. Men ändå blir det tydligt när man väljer att inte nämna hans universitetsexamen, eller att han faktiskt fick sin beskärda del av kändisskapet, om än inte hemma i Amerika.

Trots att det bär stor relevans ser jag inte nämnda problem som nödvändigt negativa. En berättelsedriven dokumentär handlar alltid om att skapa bästa möjliga dramaturgi för att skapa största möjliga affektion hos tittaren. Även om man kan känna sig lite lurad när man vet om hur det egentligen låg till, kan man inte förneka att det gör filmen bättre att vissa detaljer utesluts. Det problem jag istället ser som verkligt med Searching for Sugarman är hur dess relevans försvunnit under de cirka femton åren som gått sedan berättelsen som berättas ägde rum. Man kan inte riktigt förstå att det kan vara så svårt för dessa journalister att få reda på information om Rodriguez, förrän man får veta att det rör sig om 90-talet, att det var så länge sen som 1998 som comeback-turnén i Sydafrika ägde rum. Hade dokumentären istället följt de här journalisternas sökande under den tid då de faktiskt sökte, och på så vis fått ta del av en förmodat betydligt mer mediaintresserad Sixto Rodriguez, så hade dokumentären dels blivit mer intressant men framför allt känts mer relevant.

Ändå är det förstås en fantastisk historia och välgjord dokumentär. Sett till förutsättningarna (att den görs alldeles för sent) kan man inte begära mycket mer, och jag får nog sålla mig till skaran som hyllar dess Oscar-nominering.