Apropå Wes Anderson - symmetriska scener

Nu i Wes Anderson-tider pratas det mycket om hans foto, framför allt så har det dykt upp en viral video som exemplifierar hans kärlek till symmetri. Den har förstås länge varit en orsak att älska Anderson, han använder den onekligen som ingen annan. Jag gissar att det är en av de tendenser han plockat från Stanley Kubrick. Såhär såg ju liksom 2001 ut. Eller varför inte The Shining? (jag hade infogat bild, om det inte fanns alldeles för många scener som exemplifierar detta att välja mellan)

En annan favorit jag har är Den lilla butiken. Även den kan tänkas ha legat till grund för delar av Andersons uttryck, inte bara fotomässigt då. Dialogen, är nog den aspekt som slår mig hårdast. Såhär kan den se ut. I den finns flera exempel på hur man lät dess huvudpersoner spegla varandra i varsin halva av bildrutan, och därigenom skapa symmetri. Väldigt elegant.

Jag skulle även vilja påtala en av de allra snyggaste promobilder jag känner till, tagen från supertjusiga Cosmopolis. Ett roligt sammanträffande kan sägas vara att dess regissör David Cronenberg använt fyra av skådespelarna i The Grand Budapest Hotel i framträdande roller i sina egna filmer. Nåja, lite roligt sammanträffande i alla fall.

Just det. Avslutningsvis måste ju även Yasujiro Ozu nämnas. Jag har inte sett filmen, men denna trailer visar ganska väl vad jag menar. Hans orörliga kamera bäddar för lysande symmetrisk bildkomposition.
God Morgon (1959) av Yasujiro Ozu - Trailer

The Magnificent Welles

I går såg jag De magnifika Ambersons (Orson Welles, 1942). Att studion valde att klippa den helt annorlunda gentemot Orson Welles anvisningar är ju känt, att resultatet kallats allt från osammanhängande och tråkigt till ett helgerån och katastrof är också känt. Det är emellertid ändå en av hans mest hyllade filmer, Oscars och grejer drog den ju in liksom. Och med sin korta speltid på under en och en halv timme blir den givetvis oförarglig. Men jag kan inte låta bli att tänka på vad det hade kunnat vara.

Jag läste om hur Welles själv beskrivit scenen med balen som hålls ganska tidigt i filmen. Hur oerhört välkoreograferad den hade varit, med de för sin tid mest avancerade kamerasvepen någonsin och en oerhörd precision. När jag såg filmen tänkte jag på just detta, hur underbart följsamt fotot var. Problemet var bara att det inte var en lång sammanhållen tagning. I all sin galenskap hade alltså RKO varit inne och klippt sönder vad som i efterhand med största sannolikhet hade betraktats som ett av Welles absoluta storverk. Ja, det är banne mig skandal.

Trots att den anses förstörd av vissa fann jag filmen lysande. Det lyckades inte hela vägen, men det som var, var onekligen utmärkt. Det gör det på sätt och vis ännu mer frustrerande, för det visar att filmen hade kunnat vara en av de bästa i världshistorien om den inte klipps sönder. Men samtidigt är den som sagt helt enkelt en jävligt bra film, som kan ses även som den är. Framför allt är det kul att kika på den genom Wes Anderson-ögon och upptäcka nåt slags frö till The Royal Tenenbaums.

Babels torns julkalender #19: The Grand Budapest Hotel-affisch

Det har kommit en ny sådan, där filmens skådespelarensemble betonas ytterligare. Eftersom samlingen skådisar är ganska sanslös, så är det förstås med all rätt. Här är den nya och en gamla affischen sida vid sida. Tillsammans utgör de en oerhört lockande bild av den kommande filmerna.

Topp5-fredag #40: Elliott Smith i filmerna

De perioder är inte sällan återkommande, då jag tänker extra mycket på Elliott Smith. Det är inte så att jag har lyssnat nåt speciellt på honom på sistone (eller jag har väl i och för sig lyssnat igenom Heatmisers Mic City Sons ett par gånger senaste veckan, men det är väl inget att tala om). Det har även pratats rätt mycket Gus Van Sant. Och då tänker man ju lätt på vad de har gemensamt utöver Portland, nämligen ett par fina fina fina filmer. Och det finns ju fler utöver dem där Elliotts musik medverkar.

I dag struntar jag om det är filmer jag tidigare nämnt, för så värst många med Elliott i sitt soundtrack finns faktiskt inte. O.C. utgår väl i och för sig, men inte på grund av tidigare hyllningar utan för att det är en tv-serie.

(6). Tro, hopp, kärlek (Keeping the Faith, Edward Norton, 2000)

Det bästa i filmen är egentligen när Edward Nortons karaktär sjunger Barry Manilow-karaoke. Nog så.

5. Up in the Air (Jason Reitman, 2009)

Up in the Air var ju inte så bra som den kanske borde ha varit, men vissa scener är högst älskvärda. Inte minst när Elliotts Angel in the Snow spelas liksom.

4. Paranoid Park (Gus Van Sant, 2007)

Både Angeles och The White Lady Loves You More medverkar i Paranoid Park. Utöver det, så känns Gus Van Sants bildspråk alltid som Elliott Smiths melodier visualiserade.

3. American Beauty (Sam Mendes, 1999)

Magin är oförneklig när Elliott Smiths tolkning av Because spelas i American Beautys eftertexter. Sällan har en låt någonsin varit så väl vald i ett filmsammanhang.

2. The Royal Tenenbaums (Wes Anderson, 2001)

Vad ingen visste 2001 var att valet av Needle in the Hay skulle få en hemsk metabetydelse i ackompanjemanget av Richie Tenenbaums självmordsförsök. Skillnaden blev att Elliott Smith inte överlevde, när han två år senare tog livet av sig.

1. Good Will Hunting (Gus Van Sant, 1997)

Den enda filmen som Elliott Smith skrivit musik specifikt ämnad för, fantastiska Miss Misery. Och orkesterversion av Between the Bars är ju inte dumt det heller. Vidare spelas ytterligare tre låtar. För mig är den här filmen (som även är min favorit) lika mycket Elliott Smiths låtar som den är Gus Van Sants regi eller Damon/Afflecks utmärkta manus.

Historien om Highball

De flesta som känner till Noah Baumbach gör det med största sannolikhet för nån av hans exceptionella filmer han gjort på 00-talet, eller som manusförfattaren som ibland skriver med Wes Anderson. Men hans karriär började långt tidigare än så. Hans första film Kicking and Screaming gick upp på biograferna 95 och två år senare kom efterföljande Mr. Jealousy. Båda två är bra karaktärsdraman som visar på en god förmåga att skildra människor, men det riktigt intressanta skulle komma strax efter.

Efter inspelningen av Mr. Jealousy behöll Baumbach sin skådespelarstab och bestämde sig för att utföra ett litet experiment. På sex dagar filmade de en långfilm där ingenting gick som det skulle. Baumbach var missnöjd och hans producent drog sig ur projektet, vilket hindrade det från att färdigställas slutgiltigt, man kan tänka sig att en dag till eller två hade underlättat. Till hans förtret bestämde sig filmbolaget som låg bakom projektet att ge ut filmen på DVD utan Baumbachs tillstånd, varför han inte står angiven som vare sig regissör eller manusförfattare. Hans skådespelarprestation är svårare att förneka.

Men den enes död är den andres bröd, eller hur det nu är man brukar säga. När jag såg Highball fick jag hålla för munnen för att inte skratta ut högt, något som händer sällan när det gäller mig och filmer. Jag fullkomligt älskade filmens manus, där berättelsen utspelar sig i en och samma Brooklynlägenhets fester under ett år. Paret i lägenheten har festerna för att utvidga sitt sociala liv. Kvinnan vill ingå i ett intellektuellt umgänge, mannen vill nog mest dricka sitt hembryggda öl. Gästerna vill varken det ena eller det andra. Det som för historien framåt under det skildrade året är mannens bästa vän Felix, som är ett jävla arsle. I slutet blir han snäll. Och jag blir rörd.

Stundtals är filmen som sagt hysteriskt rolig, och rakt igenom är den skapligt absurd i de flesta avseenden. När Baumbach själv menar att den inte ser bra ut, vill jag hävda motsatsen. Den känns väldigt levande, på ett sterilt sätt. Det hade varit hemskt spännande att se visionen som låg bakom filmen, vad som hade hänt om budget funnits för det som var tänkt. Men även i nuläget är Highball det mest intressanta Baumbach gjorde på 90-talet, och den blev omedelbart en favoritfilm hos mig.

Auteuren - återuppstånden och omdefinierad

Med sin essä The Death of the Author gick teoretikern Roland Barthes inom litteraturkritiken i bräschen för en idévärld där författarens roll värdesätts alldeles för högt, och att berättaren egentligen är texten själv, snarare än dess upphovsman. Vidare teoretiserade även Michel Foucault kring detta i sin text What is an Author? som delvis går åt samma håll, men i vilken han istället talar om en ”auteurfunktion” utifrån vilken man definierar en specifik text. Frågan jag ställer mig, och ämnar försöka besvara, är huruvida dessa teorier kan appliceras på den tid vi nu lever i. Hur ser den moderna auteuren eller berättaren ut? I vilka sammanhang blir berättaren relevant, och varför, och på vilka verk väljer vi att applicera Foucaults auteurfunktion?

Som ett bärande mantra är följande meningar hämtade ur The Death of the Author. ”Once the Author is removed, the claim to decipher a text becomes quite futile. To give a text an Author is to impose a limit on that text, to furnish it with a final signified, to close the writing.”¹ Det han hävdar är att man inom litteraturkritik genom att tilldela texten en Auteur, läser Auteuren genom texten. När man sedan läst Auteuren får man facit till att läsa texten genom dess upphovsman, och således får man textens enda riktiga innehåll, dess betydelse.² Jag föreslår att man istället ska se Auteuren som ett verktyg, en tillgång, med vars hjälp man kan få ut mer av den text man ägnar sig åt att tolka. Att närvaron av upphovsmannen skulle förhindra alternativa läsningar, ses lätt som motsägelsefullt när det är just denna upphovsman som formulerat sin text och gjort den tolkningsbar.

Idén med att en text genom en Auteur får en - och endast just den - specifikt definitiv innebörd, kommer från samma idé som uppenbarligen givit essän sin titel, parafrasen av Nietzsches kända uttalande om Guds död. Liknelserna man kan göra däremellan är många, men Seán Burke lyckas effektivt motsäga den tanken. Han menar att allsmäktigheten och den konstanta närvaron är en förutsättning för att kristendomens gud, som han är definierad, skall kunna existera, om något av det upphör så upphör även gud. Skillnaden mellan detta och Barthes påstående att även Auteuren själv är död är just denna, att det inte finns någon som helst motsättning mellan Auteurens närvaro och alternativa läsningar av hennes verk.³

Barthes avslutar sin essä med att göra gällande hur läsarens födsel inte kan ske på annat vis än genom Auteurens död.⁴ Ett på sätt och vis pragmatiskt påstående som kan blir sant först när man anpassar sig efter det. Genom detta kan vi närma oss Foucaults auteurfunktion, som ett slags mellanting mellan Barthes döda berättare, och den närmast gudalika bild av Auteuren som han kritiserar med sin text. Foucault anser att Auteuren som person är sekundär till vad han kallar för ”author function”. Han utgår från Barthes, utan att nämna honom vid namn, genom att förminska uttalandet om Auteurens död till något ovidkommande, eller åtminstone otillräckligt.

It is not enough, however, to repeat the empty affirmation that the author has disappeared. For the same reason, it is not enough to keep repeating (after Nietzsche) that God and man have died a common death. Instead we must locate the space left empty by the author's disappearance, follow the distribution of gaps and breaches, and watch for the openings that this disappearance uncovers.⁵

Vad han finner är att Auteurens funktion finns kvar även om Auteuren i sig försvunnit. Han vidhåller att auteurfunktionen är en nödvändighet i teorin, i sin egenskap av upphovsmakare till diskurser, snarare än till enskilda verk.⁶ Det komplexa i Foucaults auteurfunktion ligger i de karaktärsdrag han applicerar på den, bestående av fyra viktiga men något svävande grundpelare, av vilka jag vill gå in närmare på två. En utav dem (den fjärde i ordningen) lyfter bort auteurfunktionen från den faktiska personen. Han använder som exempel hur en romanförfattare vanligtvis iklär sig rollen som historieberättare genom ett slags alter ego, där romanens ”jag” inte åsyftar författaren som sådan, utan den tänkta berättaren. I detta fall får mellanhanden, berättaren, auteurfunktionen.⁷

Nummer två är hur ”it [auteurfunktionen] does not affect all discourses in the same way at all times and in all types of civilization”.⁸ Här menas det att beroende på huruvida texten är vetenskaplig eller skönlitterär, och vilket ämne den behandlar, får auteurfunktionen olika betydelse.⁹ I relation till detta återkopplar Foucault även osökt till sin inledning, där han frågar vad det spelar för roll vem som talar, och själv besvarar sin fråga med att det inte spelar någon roll alls. I exemplet förklarar Foucault att det inte skulle göra någon skillnad för kosmologin om man fann tidigare oupptäckta texter av Galileo, men att en motsvarande av Freud spelar en väsentlig roll i diskursen kring psykoanalys. Just detta ser Burke som ett mer definitivt svar på Foucaults fråga. Det faktum att Freud som person i detta fallet spelar så stor roll, motsäger onekligen föreställningen om hur Auteuren spelat ut sin roll.¹⁰

Låt oss sammanfatta denna inledning kring Barthes och Foucault med några egna påståenden om Auteuren och dess funktion: Auteurens närvaro kan vara hämmande, men tillika användas som ett redskap för djupare analys; läsarens födsel medför nytt liv till Auteuren, snarare än att utgöra dess dödsstöt; auteurfunktionen åsyftar inte en ensam skapare, utan snarare illusionen av denne; auteurfunktionen är inte universell, utan snarare en anpassningsbar variabel. Med dessa förutsättningar vill jag nu ta oss till vidare resonemang kring Auteurens roll.

Varför behöver vi en Auteur? När behöver vi en Auteur? Jag har redan gått igenom Barthes och Foucaults syn på Auteurens roll inom litteraturanalys, hur begreppet inte uppstod förrän någon gång mellan slutet av 1700- och början av 1800-talet, då läsaren plötsligt fann författaren relevant på ett nytt sätt.¹¹ Även att Barthes betraktade Auteur-teorin som allt för förenklande för kritikerna, då det genom denna skulle räcka för kritiker att beakta Auteuren, snarare än de rådande normerna, för att analysera ett verk.¹² Det de inte nämner i sina texter är den tänkbara situationen att Auteur-teorin uppstod för att berättare nu gjorde anspråk på en sådan stämpel. Kanske var det så att kritiker behövde en teoretisk grund för att ta sig an en ny filmrörelse, men det säger i så fall mer om dem, än om filmskaparna. Astruc inledde sin klassiska essä om kamerapennan på följande vis:

One cannot help but noticing that something is happening in the cinema at the moment. Our sensibilities have been in danger of getting blunted by those everyday films which, year in year out, show their tired and conventional faces to the world. The cinema of today is getting a new face. How can one tell? Simply by using one's eyes. Only a film critic could fail to notice the striking facial transformation which is taking place before our very eyes.¹

För Astruc var det uppenbart. För honom fanns det inte på världskartan att man inte skulle ge dessa filmskapare ett epitet värdigt namnet. För Astruc var det enda naturliga att läsa deras filmer som skönlitterära texter, fast i ett annat medium. Idén med ”la caméra stylo”, eller kamerapennan, kom från potentialen Astruc såg i filmmediet som berättarformat, hur man med samma flexibilitet som med en penna kunde skriva sina berättelser.¹⁴ Att förklara Auteuren död blir därför som ett hån mot en hel filmrörelse, mot människor som haft nåt att säga, och valt att göra det genom film.

Det kan väl vara så, att auteur-teorin blev relevant inom filmvetenskaplig analys av en nödvändighet, för att kunna läsa filmerna på ett nytt sätt, snarare än som en nödlösning, där kritiker annars inte förstod vad som pågick på duken. På samma sätt skulle man kunna hävda att det förhåller sig än i dag, många decennier efter ”second cinema”, många decennier efter proklamerandet av ”the death of the author”, och ännu längre tid efter Astrucs ”la caméra-stylo”. Regissörer som hämtat stor inspiration från exempelvis den franska nya vågens auteurer kan läsas genom auteur-teoretiskt perspektiv såväl som med någon annan teoretisk ingång. Ett exempel skulle kunna vara Wes Anderson, som väl kan anses vara en modern Auteur. Han har ett cineastiskt arv från den gamla tidens Auteurer genom sin unika bildkomposition, magnifika kamerasvep och en klippteknik som kan anses vara okonventionell. Man kan även se hans populärkulturhistoriska medvetenhet som en hyllning till en lång rad Auteurer genom vilka han själv låter sig ta uttryck, som ett slags meta-auteur som låter sina förebilder berätta hans egen historia genom sina verk. Vidare kan även konstateras att han lägger en stor vikt vid sina karaktärer, allt som oftast drabbade av ångest, utanförskap och något slags psykisk åkomma. Det som kan kopplas direkt till tidigare Auteurer, tillsammans med hans egna återkommande teman gör honom till en tydlig representant för Auteur som modernt begrepp, alla sagda egenskaper som hans filmer innehar skulle kunna läsas ur en auteur-teoretisk vinkel. Likväl hindrar hans auteurskap ingen att analysera hans filmer med strukturalistisk grund, eller placera de frekventa referenserna i en postmodernistisk diskurs. Lika gärna som man kan se de återkommande dragen hos hans filmkaraktärer som ett auteurgrepp, kan man genom dem göra en psykoanalytisk läsning av filmen. Och det är – föga förvånande – på detta sätt hans filmer brukar bemötas, med en blandning av alla nämnda vinklar, och för den delen fler därtill. Istället för att låta sig begränsas av Auteuren, kan man av densamma låta sig berikas. Framför allt så kan vederbörande text berikas med större substans, mer mening.

Minns ni Barthes påstående om att det är texten själv som berättar, snarare än dess författare? Detta påstående hade kunnat vara svårt att argumentera emot, om det inte vore för praktiska bevis som uppstod när Gus Van Sant 1998 gav sig på det radikala experimentet att återskapa Psycho (Alfred Hitchcock, 1960). Filmen är skapad utifrån samma manus signerat Joseph Stefano, som originalfilmen, och försöker återskapa så gott som varje scen bildruta för bildruta. Det som blir tydligt är att regissörens roll i allra högsta grad gör skillnad. Det finns egentligen ingenting annat än manus och kameravinklar som håller ihop de två filmerna. Även om Van Sant säkerligen använt andra metoder för att regissera filmen än vad Hitchcock gjorde, och således styrt filmen i en annan riktning, så vore det naivt att bortse från det faktum att ingen annan som arbetade på filmen var densamma – och således användes ej heller samma miljöer mer än tematiskt. Detta för mig osökt in på den moderna Auteuren, den återuppståndna och omdefinierade, samt hur den anknyter till begreppet ”auteurfunktion”.

Som exempel i mitt redogörande för den moderna Auteuren vill jag i huvudsak använda David Cronenberg. För om Wes Anderson är praktexemplet på nutidens inkarnation av den gamle Auteuren, så är Cronenberg snarare en motsvarighet, ett exempel på vilken form Auteur-berättande inom film har haft i mer modern tid. Till hjälp har jag mina tidigare tankar kring den moderne Auteuren. (1) Auteurens närvaro kan vara hämmande, men kan tillika användas som ett redskap för djupare analys; I Cronenbergs fall kan jag exemplifiera med Cosmopolis (Cronenberg, 2012) och de sexuella undertoner filmen har. Ovetande om Cronenbergs tidigare filmer uppfattas detta som främmande, märkligt, kanske motbjudande, men med Crash (1996) eller subtexten i Existenz (1999) kan man se förklaringen i Cronenbergs fascination för det sexuellas samhälleliga betydelse. Ett annat typexempel skulle kunna vara en av slutsekvenserna i The Dark Knight Rises (Christopher Nolan, 2012), när Alfred ser Bruce Wayne och Selina Kyle tillsammans. Utan att läsa in Nolan i filmen, ter det sig som om Wayne skulle ha överlevt filmen, medan den som är bekant med slutscenen i Inception (Nolan, 2010) snarare skulle se även detta slut som ett öppet sådant, med möjlighet för tolkningar. (2) Läsarens födsel medför nytt liv till Auteuren, snarare än att utgöra dess dödsstöt; Ju mer jag läser in i Cronenbergs filmer, och ju fler av hans filmer jag ser, desto större utdelning får jag tillbaka. Det korrelerar till stor del med föregående punkt, där man har förutsättningen att Auteuren som teori är av godo. Observera att det fortfarande inte finns någonting som förhindrar en ”auteurlös” läsning av ett verk, den kan ske både i ovetskap om Auteuren såväl som i ignorans av densamma. (3) Auteurfunktionen åsyftar inte en ensam skapare, utan snarare illusionen av denne; Här kommer vi in på en av de egenskaper som jag finner grundläggande för denna mall av den moderna Auteuren. Här lämpar det sig även att återkoppla till Van Sants Psycho. Regissören är inte – och bör ej ses som – ensam Auteur. Tillsammans med återkommande fotografer, skådespelare, manusförfattare och andra produktionsmedarbetare kan regissören däremot skapa en illusion av en Auteur. Cronenberg använder sin syster som kostymdesigner i alla sina filmer, Howard Shore har tonsatt varje Cronenberg-produktion sen sin första – The Brood (1979). Utöver dessa finns ytterligare en rad samarbetspartners såväl bakom som framför kameran, som återkommer i hans produktioner. Tillsammans bildar denna stora grupp en sammanhängande enhet, som får den moderna auteurfunktionen, som vanligtvis skulle tillskrivas Cronenberg som person. (4) Auteurfunktionen är inte universell, utan snarare en anpassningsbar variabel; Med tidigare punkt avklarad vill jag ändå inte stänga dörrarna helt för den ensamma Auteuren. Som sagt vill jag se auteurfunktionen som ett flytande begrepp, som kan anta praktiskt taget vilken skepnad som helst så länge den besitter egenskapen att berätta. I egenskap av berättelsebärande kan vilken delaktig filmskapare som helst vara en del av mekaniken som utgör auteurfunktionen. Det kan verka motsägelsefullt gentemot föreställningen om hur kollektivet tillsammans utgör auteurfuntionen, men poängen är att denna auteurfunktion som sagt måste hållas flytande för att fylla största möjliga funktion i analysen. På så sätt kan man bryta ned auteurfunktionen till sina beståndsdelar, där både Denise Cronenberg och Howard Shore får sin beskärda del av auteurskapet.

Man kommer inte ifrån att Auteuren som ikon har luckrats upp. Film som berättarmedium är inte detsamma i dag som det var vare sig när Astruc förklarade Auteurernas intåg i filmanalysen eller när Barthes utlyste författarens död. Det är inte mer än rimligt att Auteuren och auteurfunktionen hålls lika flytande som utvecklingen av det medium de verkar inom. Kopplingarna mellan auteur-teorin och Wes Anderson, David Cronenberg eller Gus Van Sant är inte svåra att dra, men likheter mellan deras verk blir desto knepigare att finna. Ju längre utvecklingen når, desto bredare blir det spektra som måste beaktas. Om det kan nog alla enas, i att ingenting är evigt, och Auteuren kan inte betraktas som densamma i dag, som för ett halvt sekel sedan.

1 Roland Barthes, ”The Death of the Author”, Theories of Authorship, red. John Caughie (London: Routledge, 1995) 212.

2 Ibid.

3 Seán Burke, The Death and Return of the Author: Criticism and Subjectivity in Barthes, Foucault and Derrida (Edinburgh: Edinburgh University Press, 1998) 25.

4 Barthes, 213.

5 Michel Foucault, ”What is an Author?”, The Foucault Reader, red. Paul Rabinow (New York: Pantheon Books, 1984) 105.

6 Ibid., 105ff.

7 Ibid., 111f.

8 Ibid., 113.

9 Ibid., 109.

10 Burke, 92ff.

11 Foucault, 109.

12 Barthes, 212.

13 Alexandre Astruc, ”The Birth of a New Avant-Garde: La Caméra-Stylo”, Critical Visions in Film Theory: Classic and Contemporary Readings, red. Timothy Corrigan, Patricia White och Meta Mazaj (Boston: Bedford/St. Martin's, 2010) 351.

14 Ibid., 352.

Filmreflektion: Cousin Ben Troop Screening with Jason Schwartzman

Filmreflektion och filmreflektion. Jag tycker att det är galet av människor som gillar Wes Anderson i allmänhet, och Moonrise Kingdom i synnerhet, att inte se denna. Personligen känner jag viss skam att jag inte sett den förrän i dag. Så det är väl hög tid, gott folk! En liten, liten bit fantastik.

Ridley Scott producerar sci fi-kortisar och Wes Andersons nya finns på bild

Jag brukar inte ägna bloggen åt nyheter och sånt, jag brukar inte allt för ofta ens bry mig om nyheter. Men nu är det som så att det under natten dök upp två särdeles intressanta sådana, som jag inte kan låta bli att peppas av.

Den första är att Ridley Scott har gått ihop med youtube-kanalen Machinima för att producera tolv stycken science fiction-kortfilmer. Om han regisserar någon själv får väl framtiden visa, men gör han det så är det väl det mest intressanta han gjort på cirka trettio år. Om inte så känns det ändå som helt rätt projekt för honom, bland RSAs regissörer finns till exempel Martin Scorsese, Sam Mendes och Neill Blomkamp. Så ja, detta kan ju bli precis hur jäkla bra som helst, om förutsättningarna blir de rätta även fortsättningsvis.

Den andra gäller Wes Andersons kommande Grand Budapest Hotel som jag ju skrivit lite kort om en gång tidigare. Det läckte ut bilder från inspelningen. Tråkigt nog har förstås Fox varit framme och plockat ned det innehåll de inte vill dela med sig av, vilket innebär ungefär allt det intressanta, och jag tänkte ju inte på att spara ner bilderna. Men en finns kvar, och den hör till de bästa. Den visar nämligen att hotellet är vad titeln utlovar. Dock kan jag inte föreställa mig att detta är en bild från filmen, eftersom den är lite sned. Men vad vet jag, även Wes Anderson har väl tillåtelse att ändra sina idéer.

Filmreflektion: Avgrundsmörkret i Margot at the Wedding

Wes Anderson är en av vår tids mest framgångsrika regissörer inom vissa kretsar. Det handlar om cool musik, knasiga karaktärer och massor av sköna retrogrejer som ser fräckt ut. Utöver magiska manus, utmärkt bildkomposition och ett modernt auteurberättande som inte är helt vanligt att se från det stora västanlandet. I skuggan av honom står Noah Baumbach. Ett slags mörk, skruvad kusin till Anderson, som jobbar med samma berättelseteknik men med en ständigt närvarande själslig svärta. Tillsammans med Anderson skrev han både Life Aquatic (Anderson, 2004) och Den fantastiska räven (The Fantastic Mr. Fox, Anderson, 2009), och när han skrev (delvis självbaserat) The Squid and the Whale (Baumbach, 2005) bad han Anderson regissera, varpå han fick svaret att han skulle göra det själv istället. Tydligen såg Anderson det där mörkret som krävdes för att göra en sådan film.

Margot at the Wedding (Baumback, 2007) har stått i min DVD-hylla i flera år nu, oförklarligt osedd. Jag antar att jag inte ville bli besviken. Men jag såg den ändå, och ack så obefogad den oron var. Det handlar om en mor och son som besöker moderns syster och hennes familj, relationerna mellan människorna skulle lika gärna kunna vara ytterligare karaktärer ur The Royal Tenenbaums (Anderson, 2001), men de hade garanterat inte fått samma uttryck där som här. Uppskattningsvis hälften av filmens repliker riktas kärleksfullt från en person till en annan, med största välmening och uppriktighet, men aldrig utan en underton av tomhet. Resten av replikerna är som de sarkastiska förolämpningar mellan syskonen i alla Wes Andersons filmer, med skillnaden att de här tar form av skruvbollar som nästlar sig in i sin mottagares allra svagaste sinnen, och skapar en djup melankoli som varar filmen igenom.

Jag ser det som att Disney arbetar med sockersöta pastellprinsessor och storörade elefanter för att visa att människor kan vara olika, att det är okej och att man ska vara sig själv. Vidare kan man se det som att Wes Anderson använder sig av de mest egocentriska figurer föreställningsbara tillsammans med väl utvalda miljöer och sammanhang för att visa hur människor måste vara sig själva, att de är som de är för att vara som de är. Avslutningsvis kan man även se det som att Noah Baumbach använder sig av sorgsna draman för att visa att alla människor är extremer som alla bär bagage tunga nog att knäcka deras ryggar om man inte sätter sig ner att vila, blottar sitt inre, för en stund emellanåt. Det finns inget rätt och fel, det finns bara människor. I kontrast till Disney-bilden av budskapet finner jag inte bara filmer som Margot at the Wedding djupt berörande och väldigt intressant som film, utan även oerhört viktig.

En anspråkslös observation angående Wes Andersons nya filmprojekt

I går gjorde jag en sån där tur på IMDb när man kikar vad alla tänkbara intressanta regissörer har på gång för att se om man missat eller glömt något. Jag tog då även en titt på skådespelarna i Wes Andersons kommande The Grand Budapest Hotel (Anderson, 2014) och slogs av ett märkligt sammanträffande. Av de femton skådespelare som stod nämnda har en tredjedel spelat i Cronenberg-filmer, varav tre varit huvudrollsinnehavare (övriga två är betydande biroller). Ralph Fiennes som spelade "Spider" i filmen med samma namn ska tydligen ha något slags stor roll, vilket känns rimligt på nåt sätt om filmen utspelar sig i 20-talets Europa. Det kan han nog göra bra. Och Jude Law som ju var Ted Pikul i eXistenZ (Cronenberg, 1999) är också ny i Wes Anderson-sammanhang, samt europé. Kul! Bara här om dagen funderade jag och ett par vänner över vad Jeff Goldblum hållit på med på sistone, längesen man såg honom i nåt. För mig är han mest ihågkommen som flugan i Flugan (The Fly, Cronenberg, 1986) men det känns väl som att det kanske blir ändring på det snart då. Willem Dafoe och Mathieu Amalric som även spelat i eXistenZ respektive Cosmopolis (Cronenberg, 2012) ska alltså också vara med, av vilka den förstnämnda förstås även tidigare filmat med Anderson.

Ja, jag tycker i alla fall personligen att det är ett lustigt sammanträffande att fem stycken i den hittills utlysta produktionen tidigare regisserats av David Cronenberg, för så jäkla många filmer har han ju inte gjort. Framför allt då inte på senare år. Till råga på allt det så spelar både Mathieu Amalric och Ralph Fiennes mot Daniel Craig i Quantum of Solace (Marc Forster, 2008) respektive Skyfall (Sam Mendes, 2012), fast att låtsas som att det sammanträffandet över huvud taget vore spektakulärt i sammanhanget vore en smula omotiverat.

Årsavhandling 2012

Under det gångna året har jag knappt lyssnat på en enda ny skiva, utan bara återupptäckt gamla grejer. Kanske upptäckt en del gammalt för första gången också. Mestadels har musiken ersatts av filmtittande. Över 300 nya betyg är satta på filmtipset, vilket väl säger en hel del då jag har cirka sjuhundra betyg totalt. Så några av mina favoritfilmer från 2012 ska här räknas upp som ersättning för utebliven topp5-fredag och som ett slags sammanfattning av året som gått. Kul!

Några av de allra bästa filmerna har jag redan skrivit om, dem kan man uppdatera sig angående här i respektive inlägg:

Cosmopolis
Plurality
Argo
Looper
The Perks of Being a Wallflower

Lika många till ska nämnas, och jag vill innan jag kommer dit tydligt understryka att jag missat väldigt många filmer i år, som jag kan tänka mig varit väldigt bra. Så blir det ibland. Men här följer fem andra, som jag har sett och uppskattat.

The Amazing Spider-Man (Marc Webb, 2012)

Okej det ska sägas med en gång att nya spindelfilmen var en besvikelse. Jag reagerade främst på alla lovande trådar från första halvan av filmen som släpptes helt när Curt Connors dårskap tog över i andra halvan. Det borde kanske inte vara så förvånande att Marc Webb med sin knappa regihistorik misslyckas med att göra något mer helgjutet än detta, men jag trodde faktiskt att han skulle göra något mer intressant av det hela. Med allt det sagt så gillade jag ändå denna nya version. Sam Raimis trilogi som började utmärkt gick lite åt skogen i och med tredje filmen, och att då använda sig av den lite coolare hipster-Peter Parker i en reboot ligger så väl i tiden att det nästan blir löjligt. Men bara nästan. Andrew Garfield lyckas oväntat bra som Parker och Emma Stone är förtjusande. Curt Connors porträtteras också utmärkt och det känns som att mytologin är starkare i Webbs reinkarnation än vad den var i Raimis regi. Om jag skulle få frågan på stan, vad jag tyckte om nya Spider-Man, så skulle jag förmodligen svara att mjä den var väl sisådär. Men jag är väldigt pepp på att få en uppföljare, se var det bär. För det kan ha varit början på något stort, även om filmen i sig är långt från felfri.

Safety Not Guaranteed (Colin Trevorrow, 2012)

Javisst var det väl ganska spretigt och kanske lite fånigt på sina håll, men något fanns väl där, visst var det så? Jag hade stor behållning av Trevorrows långsfilmdebut. Om man bortser från nämnda brister kvarstår en härlig hybrid mellan något slags indie-romkom och science fiction. Må så vara att ambitionerna överstiger det faktiska slutresultatet men någonstans kan jag ändå se Trevorrows visioner av något väldigt speciellt. Det finns för övrigt mycket att älska med Safety Not Guaranteed, berättelsen har åtminstone ett par bottnar som man kan gräva i och flertalet karaktärer är lagom roligt udda, utan att det blir överdrivet. Ja, det var en härlig film när allt kommer omkring, med sin låga budget får den väl ses som en av årets större överraskningar.

Chronicle (Josh Trank, 2012)

Som koncept var Chronicle en av de bästa på det den gör, som film en aning mindre lyckad. Men när jag tänker tillbaka på den så gör jag det med stor glädje. Om jag ska jämföra med typ Cloverfield (Matt Reeves, 2008) och Trolljägaren (Andre Øvredal, 2012) som båda använder liknande grepp så föredrar jag utan tvekan Chronicles tema och berättelse. De scener där filmens huvudkaraktärer utforskar sina nyfunna telekinetiska krafter är både snygga och väldigt lekfulla, de ger karaktärerna nyanser såväl som för berättelsen framåt med stora steg. När jag såg filmen tyckte jag att den började lite trevande, för att bli lite för mycket mot slutet, men i efterhand känns det som att det beror mycket på vad man jämför med. Nu skulle jag snarare hävda att det rör sig om ännu en väldigt stark regidebut och att det ska bli väldigt spännande att se vad Josh Trank mer har att erbjuda, efter att ha börjat så spektakulärt.

The Dark Knight Rises (Christopher Nolan, 2012)

Kanske överdrivet uppenbart på listan, vad vet jag. Många tycker väl inte att den hör hemma här, att den skulle vara dålig. De fattar inte riktigt. Jag ser den inte som helt problemfri, men jag anser att problemen reduceras av allt som är så fruktansvärt ascoolt att man storknar. Det jag framför allt gillar är hur den skapade känslan av någonting större i och med hela trilogin. De tidigare två filmerna kändes i mångt och mycket som två fristående filmer (så till vida att de står väl på sina egna ben), vilket inte kan sägas för The Dark Knight Rises. Jag vill påstå att Batman Begins (Nolan, 2005) handlade om Bruce Wayne och hur han blev Batman, medan The Dark Knight (Nolan, 2008) handlade om Gotham och hur Gotham och dess organiserade brottslighet påverkats av Batmans närvaro och så vidare. The Dark Knight Rises bygger vidare på båda dessa teman och handlar om Gotham i stort så väl som Bruce Wayne och Batmans återkomst. Det som berättas ger ytterligare mening till de tidigare två filmerna, och de tidigare två filmerna ger all relevant mening till denna avslutning, vilket ger ett fullbordande som få andra trilogier kan stoltsera med.

Moonrise Kingdom (Wes Anderson, 2012)

Som jag såg fram emot Wes Andersons nya film när den kom. Det blev första gången för mig, som jag såg en film mer än en gång på bio. I går såg jag den en tredje gång, ett drygt halvår senare, och det cementerade min åsikt att detta är Andersons bästa film hittills. Det är svårt att sätta ord på vad det är, för det är så mycket som är så fantastiskt. I grund och botten rör det sig om en kärlekshistoria mellan två barn, snart tonåringar, som knappast kan undgå att beröra någon. Jag levde inte 65 när filmen utspelar sig, men den har en universal känsla av nostalgi som gör vem som helst juvenilt förälskade på nytt. Komplett med massor av Hank Williams och en fantastisk skådespelarensemble skapar denna nästan sagolika berättelse en inre sfär av magi som utsöndras i varenda scen, filmen igenom. Wes Andersons känsla för film är verkligen slående. Det är tydligt att han är helt självmedveten och har stenkoll på den del av filmhistorien som är relevant för honom och hans skapande, vilket ger hans filmer ett ständigt mervärde. Ändå känns det som att han i sina senaste filmer och då i synnerhet Moonrise Kingdom hittat hem till vad som är en säregen stil utan att kännas för krystad eller tillrättalagd.

Säkerligen kommer flertalet utmärkta filmer med release 2012 dyka upp efter hand här på bloggen under det kommande året, varför jag undviker att på något sätt rangordna ovan nämnda filmer. Så gott nytt år och så då.

Topp5-fredag #2: Fantastiska filmare

Jag har några husgudar när det gäller filmregi. Regissörer vars filmspråk och berättarteknik jag uppskattar utöver det vanliga. Skapare som kan göra en medelmåttig film bättre än det mesta. Fem snabba oeftertänkta kommer räknas upp här. För att följa upp detta inlägg kommer jag skriva en serie inlägg om respektive regissör och placera in dem och filmerna i relevanta sammanhang, samt utveckla ytterligare vad som gör dem så fantastiska.

Det känns även relevant att poängtera att det rör sig om regissörer som ännu är aktiva. Det går förstås att argumentera för andra regissörers historiska påverkan och så vidare, men för mig är dessa fem de mest relevanta (just nu).

5. David Cronenberg

Eventuell fader till och garanterad mästare av "body horror" genom diverse fasansfulla äckelskräckisar från 70- och 80tal. Att följa upp det med att 1999 överträffa sig själv i vad som enligt mig är hans stora mästerverk (Videodrome får kliva åt sidan), eXistenZ gör honom till ett måste på listan.

4. Christopher Nolan

Vissa smarta filmer är för smarta för sitt eget bästa. Vissa filmer utger sig för att vara smarta men är i grunden ganska tarvliga. Christopher Nolans filmer pendlar alltid på gränsen och blir något alldeles eget. Alltid intressanta och genomtänkta, och jag älskar hur Nolan visar hur väl medveten han är om sitt filmskapande, i varenda film han skapar.

3. Paul Thomas Anderson

Jag är av åsikten att filmer över två timmar kan dra åt pipsvängen. Undantaget är Paul Thomas Anderson som gärna får fortsätta med sina tretimmarsfilmer så länge han lever, för han gör dem så förbannat bra. Att lyckas hålla så långa filmer underhållande hela sin speltid är en bedrift i sig, att dessutom göra dem till världens bästa filmer hela sin speltid, ter sig orimligt, men uppenbarligen möjligt.

2. Wes Anderson

Må så vara att Wes Anderson fått en hipsterstämpel och ses som pretentiös och fånig, hans bildkomposition och förmåga för karaktärer förblir ändå oöverträffad. Han visar alltid att han har sanslös koll på sin filmhistoria med parafraseringar och referenser till sina gamla favoriter, och varje film är ett rent nöje från första till sista klipp. En sån stjärna, en sån hjälte. Han skapar magi i allt han gör.

1. Gus Van Sant

Det tordes vara få Van Sant-filmer som inte går att pausa i valfri bildruta, och få ett konstverk till vykort på skärmen. Den enorma finkänsligheten i kamerahanteringen tillsammans med hans förmåga att ge sina karaktärer liv och mening, gör honom för mig till filmmediets främsta berättare. Han håller sig ständigt intressant såväl som relevant och är även i sina lägsta svackor en väldigt kompetent regissör.