Förutom en liten sång på julafton härom månaden börjar det närma sig fem år sedan det senast bjöds på nyskrivna Sander-låtar att förlora sig i, då i och med [Ingenting]-albumet Tomhet, idel tomhet. Nu har singeln Kokong från kommande soloskivan kommit. Den bjuder på fina flöjter från Dungen-folk, närmast himmelska körer och god modern svensk folkpopproduktion som påminner om 70-tal och John Holm. Främst bjuder den förstås på Sanders oerhörda sinne för melodier och helt perfekta ordval. Han kan besjunga enkelheten som om ingen annan gjort det förut, och få det att låta helt rimligt. Det är fasligt fint, väldigt vackert. Jag känner mig väl redo att möta våren med kommande Jorden är rund som ledmotiv, för det bådar just så gott som jag kunnat önska.
https://soundcloud.com/johan-olsson-20/kokong
Visar inlägg med etikett [Ingenting]. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett [Ingenting]. Visa alla inlägg
onsdag 12 februari 2014
tisdag 18 december 2012
Min vän Marcus
I mitt liv har jag haft ett skapligt antal goda vänner, får ändå sägas. Men det finns nog ingen av dem som jag håller av lika mycket som min vän Marcus. Marcus är personifierad godhet och briljans. Vi fann varandra på allvar för ungefär fyra år sen och har sedan dess delat många upplevelser. Som brukligt är, har många av dessa upplevelser varit av det kulturella slaget, varför jag nu ämnar ägna detta inlägg åt att erinra några av de minnen och popkulturella verk som sitter hårdast präntade i hjärnbarken från tillfällen vi delat.
Vårt umgänge har sin rot i en gemensam fäbless för Heroes of Might and Magic III, Under över ett års tid gick sällan mer än en dag utan att all vår fritid gick åt till detta fantastiska spel. Vi provade uppföljare och försökte på alla vis hitta något att ersätta det med, när lusten för spelandet började tryta, men inget var gott nog. Inget förutom Uno, men om det kan man nog inte säga särskilt mycket mer än att vi blev smått besatta, så vi lämnar det därhän. Detta må till synes vara petitesser till upplevelser, men när man ser till hur många timmar som ägnades åt dessa spel får man nog revidera den uppfattningen.
Det andra vi enades i var en passion för matlagning. Förmodligen hundra club sandwich senare gjorde vi ytterligare en när jag förra månaden besökte honom i Uppsala. Det är inte omöjligt att det var den godaste av alla.
Genom åren har vi lyssnat på, spelat och sjungit oändligt antal svenska poprader och en vacker dag (det var en synnerligen vacker dag vill jag minnas, men det minnet kan förstås bedra) lämnade vi Visby för Stockholm och såg [ingenting] på Dramaten. Det var onekligen en magisk upplevelse, även om vi båda sett bandet i andra sammanhang, så var det här en särdeles unik upplevelse. Men även om [ingenting] gjort ett stort avtryck i vår gemensamma tid kan det knappast liknas med vad Olle Adolphson gjort. Ingen annan än Marcus kommer någonsin förstå min oerhörda fascination och kärlek till denna avlidna vissångare (ja det vore väl Peter Morén då, förstås), men det behövs inte heller, Olles visor kan vi gott behålla för oss själva.
Samtidigt som jag flyttade till Stockholm sommaren 2010, så flyttade Marcus till Uppsala. Sedan dess har våra sammankomster blivit mer sporadiska, men aldrig desto mindre framemotsedda. I en tid då många lägger prestige i att ha en oromantiserad bild av det förflutna, trivs jag gott med att frossa i nostalgi. Som Olle Adolphson så fint besjunger dåtidens otvekbara triumf i Sigge Skog, förhåller även jag mig till den som en ouppnåelig men ack så eftersträvansvärd utopi. För att nutiden kan bara aldrig bli riktigt lika bra. När vi ses talar vi inte sällan om hur vi i framtiden, som två familjefäder ses med jämna mellanrum för att åter laga club sandwich, spela Heroes of Might and Magic III, och sjunga oss igenom den digra repertoar av svenska poplåtar som vi genom åren lärt oss. För om inte nutiden kan bli lika fin som det förflutna, så kanske åtminstone framtiden kan bli det.
Det må finnas oändligt mycket mer att nämna, men något måste ju sparas inför kommande år.
En enorm gratulation vill jag härmed ge den förmodat finaste människa jag någonsin känt, grattis på födelsedagen Marcus önskar din tillgivne vän.
Och så avslutningsvis en ganska genial dikt som Marcus skrev en gång.
"En dröm är en dröm man kan drömma,
drömmar drömmer man när man drömmer,
en dröm är en kaka man kan äta."
Vårt umgänge har sin rot i en gemensam fäbless för Heroes of Might and Magic III, Under över ett års tid gick sällan mer än en dag utan att all vår fritid gick åt till detta fantastiska spel. Vi provade uppföljare och försökte på alla vis hitta något att ersätta det med, när lusten för spelandet började tryta, men inget var gott nog. Inget förutom Uno, men om det kan man nog inte säga särskilt mycket mer än att vi blev smått besatta, så vi lämnar det därhän. Detta må till synes vara petitesser till upplevelser, men när man ser till hur många timmar som ägnades åt dessa spel får man nog revidera den uppfattningen.
Det andra vi enades i var en passion för matlagning. Förmodligen hundra club sandwich senare gjorde vi ytterligare en när jag förra månaden besökte honom i Uppsala. Det är inte omöjligt att det var den godaste av alla.
Genom åren har vi lyssnat på, spelat och sjungit oändligt antal svenska poprader och en vacker dag (det var en synnerligen vacker dag vill jag minnas, men det minnet kan förstås bedra) lämnade vi Visby för Stockholm och såg [ingenting] på Dramaten. Det var onekligen en magisk upplevelse, även om vi båda sett bandet i andra sammanhang, så var det här en särdeles unik upplevelse. Men även om [ingenting] gjort ett stort avtryck i vår gemensamma tid kan det knappast liknas med vad Olle Adolphson gjort. Ingen annan än Marcus kommer någonsin förstå min oerhörda fascination och kärlek till denna avlidna vissångare (ja det vore väl Peter Morén då, förstås), men det behövs inte heller, Olles visor kan vi gott behålla för oss själva.
Samtidigt som jag flyttade till Stockholm sommaren 2010, så flyttade Marcus till Uppsala. Sedan dess har våra sammankomster blivit mer sporadiska, men aldrig desto mindre framemotsedda. I en tid då många lägger prestige i att ha en oromantiserad bild av det förflutna, trivs jag gott med att frossa i nostalgi. Som Olle Adolphson så fint besjunger dåtidens otvekbara triumf i Sigge Skog, förhåller även jag mig till den som en ouppnåelig men ack så eftersträvansvärd utopi. För att nutiden kan bara aldrig bli riktigt lika bra. När vi ses talar vi inte sällan om hur vi i framtiden, som två familjefäder ses med jämna mellanrum för att åter laga club sandwich, spela Heroes of Might and Magic III, och sjunga oss igenom den digra repertoar av svenska poplåtar som vi genom åren lärt oss. För om inte nutiden kan bli lika fin som det förflutna, så kanske åtminstone framtiden kan bli det.
Det må finnas oändligt mycket mer att nämna, men något måste ju sparas inför kommande år.
En enorm gratulation vill jag härmed ge den förmodat finaste människa jag någonsin känt, grattis på födelsedagen Marcus önskar din tillgivne vän.
Och så avslutningsvis en ganska genial dikt som Marcus skrev en gång.
"En dröm är en dröm man kan drömma,
drömmar drömmer man när man drömmer,
en dröm är en kaka man kan äta."
fredag 14 september 2012
Topp5-fredag #3: Stockholmssånger
Hösten har kommit på allvar i dag, med regn och rusk och allt vad det innebär. Det slog mig än en gång att "Stockholm har blivit kallt". Jag brukar komma att tänka på just den Orup-låten när det är kallt här i stan. Så i dag listar jag fem favoriter om Stockholm.
5. Alf - Gröna linjen
Alf kommer från Skåne och sjunger på skånska men oftast handlar det dock om Stockholm, då han bor här sen ett bra tag tillbaka. Hiten Gröna linjen är kanske inte hans bästa låt, men en utmärkt beskrivning av just gröna linjen. Han har en förmåga att alltid hitta rätt ord.
4. Olle Ljungström - Sthlm, Sthlm
Som så ofta annars är Olle Ljungströms lyrik skapligt abstrakt och rätt så svårfångad, men det finns ändå något talande i så gott som varje textrad. En av många Ljungström-favoriter.
3. Håkan Hellström - Sigge Skog
Egentligen en låt av Olle Adolphson, men det finns något visst med att Göteborgs stolthet sjunger den. En tvetydig hyllning till barn- och ungdomen som ifrågasätter människans förmåga att minnas och förvränga minnen. Finns även i finfin version av Svante Thuresson bland andra.
2. Orup - Stockholm
Alltså det finns väl egentligen inte så mycket att säga om detta Pet Shop Boys-doftande mästerverk. Det är tveksamt och Orup lyckats få till en låt så välkomponerad utöver Stockholm. En bitterljuv och alldeles förtjusande skildring av Sveriges huvudstad.
1. [ingenting] - Bergochdalbanan
Jag låter Anna Järvinen stå för motiveringen. Såhär lät det i Dramatens foajé för snart tre år sen innan [ingenting]s spelning.
Och så avslutningsvis en Spotify-lista med låtarna.
5. Alf - Gröna linjen
Alf kommer från Skåne och sjunger på skånska men oftast handlar det dock om Stockholm, då han bor här sen ett bra tag tillbaka. Hiten Gröna linjen är kanske inte hans bästa låt, men en utmärkt beskrivning av just gröna linjen. Han har en förmåga att alltid hitta rätt ord.
4. Olle Ljungström - Sthlm, Sthlm
Som så ofta annars är Olle Ljungströms lyrik skapligt abstrakt och rätt så svårfångad, men det finns ändå något talande i så gott som varje textrad. En av många Ljungström-favoriter.
3. Håkan Hellström - Sigge Skog
Egentligen en låt av Olle Adolphson, men det finns något visst med att Göteborgs stolthet sjunger den. En tvetydig hyllning till barn- och ungdomen som ifrågasätter människans förmåga att minnas och förvränga minnen. Finns även i finfin version av Svante Thuresson bland andra.
2. Orup - Stockholm
Alltså det finns väl egentligen inte så mycket att säga om detta Pet Shop Boys-doftande mästerverk. Det är tveksamt och Orup lyckats få till en låt så välkomponerad utöver Stockholm. En bitterljuv och alldeles förtjusande skildring av Sveriges huvudstad.
1. [ingenting] - Bergochdalbanan
Jag låter Anna Järvinen stå för motiveringen. Såhär lät det i Dramatens foajé för snart tre år sen innan [ingenting]s spelning.
Och så avslutningsvis en Spotify-lista med låtarna.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)