Topp5 #49: Sammanfattning av juli

Ja det finns väl ingenting som säger att jag inte kan posta julis topplista en aning sent, och dessutom mitt i veckan. Så jag gör det. Det känns som att det vore lite skamligt att hoppa över denna månad eftersom jag såg bra film även då. Det skulle bli alldeles för mycket om jag tog upp alla Solondz filmer som jag såg och älskade då. Även Todd Fields två filmer som jag nämnde i min text om Revolutionary Road sorterar jag bort mest för att de måste få ett eget inlägg känner jag. Även om det säkert inte kommer ändå. Så ändå.

5. Falling Down (Joel Schumacher, 1993)

Om man läser huvudkaraktären som en allegori för USAs suveränitet, nationen som med sin egenhävdade moral står över alla andra, så får man en stark och oväntad kritik mot Amerikas roll i världspolitiken. Jag finner det fascinerande.

4. I sista minuten och Studie i brott (North by Northwest och Vertigo, Alfred Hitchcock, 1959 och 1958)

Oerhört hög kvalitet på berättandet i dessa Hitchcock-filmer, tämligen magnifikt. Egentligen är det förstås inte rättvist att klumpa ihop dem, men jag vill ju få plats med mer roligt. Toppenbra i alla fall.

3. Manhattan (Woody Allen, 1979)

Jag vill hävda att Allen i Manhattan tog det briljanta från Annie Hall och förfinade till något ännu bättre, och jag kan inte föreställa mig en bättre Allen än är. Manus måste nog vara hans roligaste och mest konsekventa, såväl som det smartaste intrigmässigt. Resultatet är givetvis lysande.

2. Bara en natt och Bara en dag (Before Sunrise och Before Sunset, Richard Linklater, 1995 och 2004)

Förtjusande dramer i vilka två människor möts för blott en dag med nio års mellanrum. Det är förstås dialogen, den slutna intrigen och den fina kemin mellan dess två huvudpersoner. Tredje filmen är på väg, själv ska jag se den imorgon. Om den görs rätt kan denna trilogi bli en väldigt unik sådan i flera avseenden. Om inte så finns två väldigt fina första filmer.

1. Föräldrarna (Tōkyō monogatari, Yasujiro Ozu, 1953)

När jag såg den tyckte jag förvisso att den var väldigt bra, förstås, men jag var lite återhållsam i min bedömning dels på grund av att jag blev väldigt rastlös. I efterhand har den uppenbarligen vuxit. Fotot är magiskt vackert, och berättelsen rör vid intressanta strömningar som för sin tid och plats var väldigt typiska, och hade så varit under en lång tid. Men konflikten mellan det gamla och det nya gestaltas väldigt vackert i Föräldrarna.

Joel Schumacher älskar Billy Idol

Det kan väl inte bara vara en slump? En vägg i St. Elmo's Fire (Joel Schumacher, 1985) pryds av Billy Idols Ansikte. Karaktären Billy i samma film må se mer ut som George Michael, men hans namn och örhänge i form av ett kors vittnar om en annan förebild. När man tänker Schumacher och Billy Idol är det förstås svårt att inte tänka på Kiefer Sutherlands vampyr i The Lost Boys (Schumacher, 1987). Nej, det kan nog inte vara en slump. Snarare, är det en medveten detalj som åtminstone gör mig lite extra förtjust i dessa filmer.

Den allra renaste underhållningen - sällskapsspelet

När jag befinner mig här i Visby i mitt föräldrahem, samtidigt som min bror och hans flickvän, så spelas det väldigt mycket sällskapsspel. Vanligtvis är jag sanslöst svag för spel där jag får briljera med min kunskap i diverse ämnesfrågor, men vi spelar spel som Gammelgäddan, Tårtkalaset och Jägersro istället. Det rör sig alltså om såna där vanliga spel, såna man spelade när man var barn. Och jäklar så roligt det är, att bara spela och spela och spela. Av de underhållningsformer som finns i världen står nog denna typ av spel bland de absolut lägst rankade i sin totala brist på intellektuellt anspråk och kulturellt uttryck. Jag skulle dock vilja slå ett slag för dessa just av densamma anledningen, i och med att spelen inte säger någonting utan endast ämnar att underhålla blir de därigenom den allra renaste formen av underhållningsmedia.

I många av spelen finns förstås även ett nostalgivärde, men utöver den faktorn finns ytterligare två tydliga som spelar in. Den ena är det strategiska alternativt skicklighetsbaserade värdet, huruvida spelets utgång bara baserar sig på slumpen eller om spelares färdigheter spelar in på resultatet. I vissa fall kan illusionen av detta värde vara fullt tillräckligt, i ett spel som exempelvis tidigare nämnda Gammelgäddan kan man som spelare inte påverka hur fiskesnurran ska snurra, eller hur tärningen ska rulla, men de få valmöjligheter man har ger ändå en illusion av att det faktiskt är man själv som avgör huruvida allt ska gå käpprätt åt pipsvängen eller faktiskt alldeles utmärkt.

Den sista faktorn jag räknar med är ett slags fabricerat nostalgivärde. Här rör det sig inte om ifall spelet hängt med sen barnsben och det finns minnen av det, utan det rör sig snarare om samma nervtrådar som kittlas när man ser exempelvis en Joel Schumacher-film. Man lever sig in i något slags barnstadie där man kan se just vad som hade appellerat till en för femton år sedan, vad man då funnit fascinerande. Ett spel som Luxor får stora poäng här genom sitt tredimensionella spelbräde och att det påminner om någon sorts Bejeweled-klon i sitt upplägg.

Bortsett från de sällskapsspel jag ägnar min tid åt måste jag i dag ta mig för att officiellt bli sist i världen med att se Twin Peaks (David Lynch, 1990-1991) för att kunna skriva tentafråga baserad därpå. Okej jag har väl sett en aning tidigare, men aldrig allt rakt igenom. Så nu blir det till att börja med piloten och ta det därifrån. Spännande.