Mina ord om Daft Punks Get Lucky

Jag valde att inte lyssna på något av det som läckte ut inför låtsläppet. Inte av anledningen att jag ville vara blank när jag väl fick höra låten (som jag tänker mig att en del säkert gjorde), utan på grund av ointresse. Jag hade sett intervjun med Giorgio Moroder och det var väl roligt, jag gillar ju honom, men det känns ändå lite mossigt förstås. Vidare har Daft Punk inte varit i närheten av den kvalitet de höll på Discovery, sedan dess, så varför skulle detta bli annorlunda?

Sen kunde jag ändå inte hålla mig mer än en dag. På lördagförmiddagen lyssnade jag ändå för när 80 procent av ens twitterflöde tjatar om låten känns det rimligt att lyssna för att få veta vad de skriver om. Och nog fasiken var den bra alltid, helt klart det bästa sedan Discovery, kvalitetsmässigt i paritet med det mesta på den skivan. Pharrell Williams bidrag till låten är förstås fantastiskt, precis som det mesta andra han någonsin sysslar med. Bryggan, eller vad man vill kalla det, har ett ljuvligt melodispråk som fick mig att smälta vid första lyssning, trumsektionen känns som hämtad från en Moroder-produktion från hans storhetstid och över huvud taget svänger det bara jävligt bra helt enkelt.

Jag har inte lyssnat på låten sen dess, jag räknar med att få höra den fullt tillräckligt många gånger framöver ändå. Men visst ska det sägas, att jag slutligen fick kapitulera, för Daft Punk är helt klart åter överlägsna vad gäller dansmusik.

Topp5-fredag #31: Giorgio Moroder

Moroder har gjort ett antal filmsoundtracks jag älskar, i synnerhet specifika låtar. Jag kommer förmodligen vid lämpligt tillfälle göra en uppföljare till denna lista med ytterligare fem höjdpunkter, tills vidare skjuter jag från höften med dessa.

5. Scarface (Push it to the Limit)

Vid filmens mittpunkt, kollaget med pengatvättningen och tigern, lyx och flärd och i ett annat sammanhang hade det här inte varit en bra låt, men just här kunde inget ha varit coolare.

4. The Legend of Babel

Jag såg Moroders version av Metropolis väldigt nyligen för första gången, och det må så ha varit att det inte var hans bästa musikskapande på det stora hela, men det var förstås en stor filmgärning att restaurera och förnya en sådan film. Vissa spår håller väldigt hög klass, det är daterat men vad fan gör väl det. Ackompanjerande en av mina favoritscener i filmen stod instrumentalstycket The Legend of Babel ut som något utöver det vanliga.

3. The NeverEnding Story

Underbar film med lika underbar temalåt. Fruktansvärd frisyr på Limahl men det är överkomligt, melodin kommer före. Den sedvanliga Moroder-basen kommer till sin fulla rätt och har nog aldrig låtit så bra som här.

2. Midnight Express

En sån duo, det är som om Moroder alltid varit ämnad att jobba med Harold Faltermeyer (som å sin sida gick vidare med Top Gun- och Snuten i Hollywood-teman bland annat) som här lyckas göra ett instrumentaltema som hör till 70-talets absolut bästa. Fantastisk film med ett minst lika fantastiskt soundtrack.

1. Flashdance... What a Feeling

Jag gillar hur dessa goda syntherrar och producenter dyker upp i varandras produktioner så gott som hela tiden. Moroder, Faltermeyer och Keith Forsey. Här är det Keith Forsey som är samarbetspartnern och oavsett filmisk kontext är det här en av 80-talets bästa poplåtar. Så, helt enkelt. Än en gång är det i första hand melodin som gör det, men även produktionen bidrar också med sitt, lagom fläskig och pompös, oemotståndlig.

På Spotify.