Musikinspelning, Solondz och en rolig nyhet

Sedan i lördags har jag varit strandsatt i ett stort hus i Arlanda-trakten i vilket vi spelar in vad som ska bli Honeymilks debutalbum. Dagarna går för fort för att hinna skriva nåt här. Men nu är det natt, då finns lite tid över. Övrig dötid fyller jag liksom med film. Hur som haver, i höst kommer det släppas en förbannat bra skiva signerad undertecknad och kompani. Alla kommer få gåshud. Alla kommer älska.

Två av filmerna jag sett här har varit en fortsättning på ett projekt jag påbörjade ett par dagar tidigare, nämligen att se igenom Todd Solondz filmografi. För många år sen såg jag Storytelling (Solondz, 2001) vilken jag då föll hårt för, så jag började med hans första och såg igår hans senaste. Däremellan såg jag allt däremellan. Jag finner mig djupt fascinerad av det han säger med sina filmer, och sättet han gör det på. Hur Palindromes (Solondz, 2004) är en vag uppföljare till Welcome to the Dollhouse (Solondz, 1995) liksom Life During Wartime (Solondz, 2009) till Happiness (Solondz, 1998), med utbytta skådespelare och till synes obetydliga men ändå väldigt givande referenser till föregående filmer. I och med Dark Horse (2011) gjorde han sin första film på tio år utan anknytning till tidigare filmer, och lyckas lika bra där. Han är utöver väldigt kompetent även mycket konsekvent. Hela hans filmografi är mer eller mindre utmärkt. Jag borde återkomma till honom vid tillfälle, men som vanligt när jag utlovar något sånt blir det väl inte av. Vi får se. Han förtjänar det i alla fall.

Vidare har jag en rolig nyhet som jag håller hemlig ett tag till. Den innefattar en viss svensk filmsajt och en film med nåt slags anknytning till den där Håkan Hellström som alla pratar om. Mer om det en annan gång.