Topp5-fredag #41: 10-talets politiska pop

Mikael Wiehe ska ha gjort det ganska korkade uttalandet att det inte är någon mer än typ han och nån enstaka mer som gör politisk musik nuförtiden. Han har aldrig hört talas om hiphop tror jag, eller de punkrörelser som ännu är i liv. Vidare har den politiska populärmusiken ändrat form, och präglas kanske snarare av politiska ställningstaganden än explicit uttalade texter. Många kvinnliga popmusiker jobbar på detta sätt, genom att vara just kvinnor och göra pop blir det ett ställningstagande i sig att lyssna på deras musik.

Men sen finns fortfarande politiskt musicerande farbröder, dessa får en lista i dag.

5. Magnus Ekelund & Stålet - Utan er

Magnus Ekelunds låtar är oftast inte politiskt explicita i sitt språk. Men det behövs inte heller. Det finns ett underliggande politiskt patos som inte går att ta miste på. Jag har även sett Ekelund spela och sjunga den sovjetiska nationalsången på scen under sina spelningar, så nånting finns nog där.

4. Parker Lewis - Över kilsbergen

Parker Lewis gör kanske snarare socialrealistisk än politiskt kritisk musik, men å andra sidan är väl sällan något så politiskt aspirerande som just de socialrealistiska skildringarna. Över kilsbergen är ett prima exempel på det.

3. Mattias Alkberg - Skända flaggan

Alkberg har alltid gjort politisk musik, nu senast med sin skiva Mattias Alkbergs Begravning. Det är en stark kritik främst mot kungahuset, både rolig och relevant.

2. Love Antell - Gatorna tillhör oss

I rakt nedåtgående led från 70-talets politiska musikscen kommer förstås Florence Valentin och då i synnerhet Love Antell. Det finns människor som menar att det politiska bara skulle vara en chimär, en påklistrad fasad för att göra en grej av sig själv. Personligen har jag dock väldigt svårt att inte se Antells texter och uttryck som något rakt igenom genuint och äkta.

1. Peter Morén - Vinstintressen

I Vinstintressen är Peter Morén mer konkret än vad Wiehe någonsin har varit i sitt låtskrivande. Låten talar rakt igenom för sig själv. Det är en stor sorg att allt alltid handlar om vinstintressen. Usch.

Lyssna.

Min vän Marcus

I mitt liv har jag haft ett skapligt antal goda vänner, får ändå sägas. Men det finns nog ingen av dem som jag håller av lika mycket som min vän Marcus. Marcus är personifierad godhet och briljans. Vi fann varandra på allvar för ungefär fyra år sen och har sedan dess delat många upplevelser. Som brukligt är, har många av dessa upplevelser varit av det kulturella slaget, varför jag nu ämnar ägna detta inlägg åt att erinra några av de minnen och popkulturella verk som sitter hårdast präntade i hjärnbarken från tillfällen vi delat.

Vårt umgänge har sin rot i en gemensam fäbless för Heroes of Might and Magic III, Under över ett års tid gick sällan mer än en dag utan att all vår fritid gick åt till detta fantastiska spel. Vi provade uppföljare och försökte på alla vis hitta något att ersätta det med, när lusten för spelandet började tryta, men inget var gott nog. Inget förutom Uno, men om det kan man nog inte säga särskilt mycket mer än att vi blev smått besatta, så vi lämnar det därhän. Detta må till synes vara petitesser till upplevelser, men när man ser till hur många timmar som ägnades åt dessa spel får man nog revidera den uppfattningen.

Det andra vi enades i var en passion för matlagning. Förmodligen hundra club sandwich senare gjorde vi ytterligare en när jag förra månaden besökte honom i Uppsala. Det är inte omöjligt att det var den godaste av alla.

Genom åren har vi lyssnat på, spelat och sjungit oändligt antal svenska poprader och en vacker dag (det var en synnerligen vacker dag vill jag minnas, men det minnet kan förstås bedra) lämnade vi Visby för Stockholm och såg [ingenting] på Dramaten. Det var onekligen en magisk upplevelse, även om vi båda sett bandet i andra sammanhang, så var det här en särdeles unik upplevelse. Men även om [ingenting] gjort ett stort avtryck i vår gemensamma tid kan det knappast liknas med vad Olle Adolphson gjort. Ingen annan än Marcus kommer någonsin förstå min oerhörda fascination och kärlek till denna avlidna vissångare (ja det vore väl Peter Morén då, förstås), men det behövs inte heller, Olles visor kan vi gott behålla för oss själva.

Samtidigt som jag flyttade till Stockholm sommaren 2010, så flyttade Marcus till Uppsala. Sedan dess har våra sammankomster blivit mer sporadiska, men aldrig desto mindre framemotsedda. I en tid då många lägger prestige i att ha en oromantiserad bild av det förflutna, trivs jag gott med att frossa i nostalgi. Som Olle Adolphson så fint besjunger dåtidens otvekbara triumf i Sigge Skog, förhåller även jag mig till den som en ouppnåelig men ack så eftersträvansvärd utopi. För att nutiden kan bara aldrig bli riktigt lika bra. När vi ses talar vi inte sällan om hur vi i framtiden, som två familjefäder ses med jämna mellanrum för att åter laga club sandwich, spela Heroes of Might and Magic III, och sjunga oss igenom den digra repertoar av svenska poplåtar som vi genom åren lärt oss. För om inte nutiden kan bli lika fin som det förflutna, så kanske åtminstone framtiden kan bli det.

Det må finnas oändligt mycket mer att nämna, men något måste ju sparas inför kommande år.

En enorm gratulation vill jag härmed ge den förmodat finaste människa jag någonsin känt, grattis på födelsedagen Marcus önskar din tillgivne vän.

Och så avslutningsvis en ganska genial dikt som Marcus skrev en gång.

"En dröm är en dröm man kan drömma,
drömmar drömmer man när man drömmer,
en dröm är en kaka man kan äta."